music gets the best of me, but you get the rest of me
30 november, 2006
Disco i wonderlandet
Är namnet viktigt? Klart det är. Väljer man ett artistnamn med ordet "disco" i är det självklart spöstraff om man väljer något som är fjärran disco. Som punk eller rock.
Man kan inte låta bli att hoppas att Haag-domstolen har det här under beaktande.
När en grupp kallar sig Wonderland Disco Band (eller ibland bara Wonderland Band, men det är ju inte på långa vägar lika bra så vi blundar för det nu) blir med andra ord kraven skyhöga. Och visst. Det här är disco. Bra så. Congas, basgång, tut-tut, discoplockad gitarr, handklapp, stråkar och en hög "Loveboat"-vibbar. Klart man blir glad då.
Visst. Det är fundamentet i princip hela vårt västerländska samhälle. Våra grundläggande värderingar och vår etik. Vår förkärlek för att bomba folk till vårt sätt att se världen.
Men det är faktiskt mer än så. Jag är fascinerad över vilket enastående formulerat dokument det är. Hur genomgående ospecifikt skriven Bibeln är, så att precis vem som helst kan tolka innehållet precis så att det passar våra egna agendor (helst om dessa inkluderar att klubba ner våra nästor och bomba länder långt bort).
Men det förmodligen allra mest fascinerande med Bibeln (ja, att vi fortfarande rättar en stor del av vår tillvaro efter ett dokument som skrevs för ett par tusen år sen är diskvalificerat här) är hur mycket som skapats utifrån en enda fras. Hela religiösa inriktningar, evighetserier på USA, böcker, musik, vad ni vill. Gärna utbrutet ur sin kontext så att den som vill använda frasen kan bygga in sin egen betydelse i de få orden. Göra dem till sina egna.
På väg hem från jobbet idag lyssnade jag på Stargards "Wear It Out". Som nästan varje gång jag lyssnar på Stargards "Wear It Out" får jag ett omedelbart sug att lyssna på Pete Hellers "Big Love". Betingning, y'all.
Men just den här gången trillade jag av någon anledning in på den inledande tankebanan. För sjuttiotalets rap-DJs fattade ju att det var precis så här det var.
Leta upp ett break. Strunta i resten. Bygg något eget så kommer de. Det spelar ingen roll att det handlar om några få sekunder. Spinn det om och om igen. Ge de lånade tonerna ett nytt liv, ny mening, ny kontext. Leta helst av allt upp något i en mindre känd passage eller skivback, då minskar chansen att någon har hört originalet och kan koppla ihop det du gör med det någon annan gjorde före dig.
Så mycket onödig text bara för att konstatera att Stargards "Wear It Out" är en väldigt bra låt. Men det var i Pete Hellers händer den blev fullständigt magisk i sin loopade ingentinghet. Och förstås allra mest magisk i den tio minuter långa klubbmixen.
Orden lär ha yttrats av David Bowie efter att hans första spelning i San Francisco inte sålde ut. Oavsett hur sant det är går det inte att komma ifrån att Sylvester på många sätt var förkroppsligandet av såväl discons som San Franciscos själ.
Disco-musiken var ju på många sätt en motreaktion det vita USA:s dominans inom musikvärlden. Berry Gordy lyckades med det nästan osannolika draget att skapa en musikmaskin ägd av svarta, driven av svarta och med svarta artister. Motown var stadiga gäster i försäljningslistans toppregioner. Men hela grundidén med Motown – att sälja så mycket som möjligt och dra in så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt – skulle nås genom att göra musik som så långt som möjligt tilltalade den breda mittfåran av musikkonsumenter. Mer specifikt den vita medelklassen. Artisterna i Motowns stall fick inte bara lära sig bemästra sina röster, de drillades också i hur man skulle föra sig i medelklassens korridorer. Att bli så vita de bara kunde bli givet deras av naturen givna begränsningar.
Discon, däremot, gjorde en helt annan målgruppsanalys: att vända sig till de människor som gick till discoteken. Visst var det Bee Gees som blev discons riktigt kommersiella genombrott, men det var i klubbarna som discon föddes, utvecklades och frodades. Väl inne i klubbarna fanns ingen hudfärg eller klass, bara människor som dansade. Dansade för att ragga, dansade för att bli av med glädjesprudlande överskottsenergi, dansade för att glömma. Inne i klubbarna fanns heller inga strikta sexuella gränser. Discon förenade. Den gav också minoriteter att nå ut – både vad gällde ras och sexualitet. Sylvester kämpade mot båda dessa handikapp i den amerikanska musikbranschen.
Idag blev jag påmind om att det var dags att plocka fram Sylvester igen tack vare en text om Sylvesters allra bästa låt på bloggen varendaunga. "Don't Stop" är inte bara Sylvesters allra bästa låt, den sammanfattar också den musik som är Sylvester. Den högoktaniga och pumpande discon som var en av flera grundstenar i det som skulle komma att bli high energy.
Men de flesta ser sällan bortom den här ytan (ja, många kommer väl aldrig ens förbi många av bilderna på Sylvester). Framförallt Sylvesters helt makalösa röst, en falsett som efter Sylvesters allt för tidiga bortgång verkar ha återfötts i människor som Byron Stingily (som spelat in egna versioner av såväl "You Make Me Feel (Mighty Real)" och "Dance (Disco Heat)") och Kenny Bobien. En av sjuttiotalets allra bästa röster till och med.
Sylvester hade mycket gemensamt med sjuttiotalets allra största röst: Marvin Gaye. Båda slog hål på mentala betongväggar i sjuttiotalets USA – Marvin slet undan grunden för hela Motowns hitfabrik med ett enda album medan Sylvester hjälpte till att föra ut San Franciscos mer toleranta syn på vad som sågs som "normalt". Båda befann sig i sexuella gränsland, som i Sylvesters fall innebar en omfamning av den sexuella identiteten, medan det i Marvins fall mer eller mindre blommade ut i det rakt motsatta – en mer eller mindre öppen homofobi. Men det som kanske mest förenade de båda var att de inte alls ville vara vad de var.
Marvin ville aldrig bli pop/r&b-sångare. I hans drömmar såg han sig själv som den svarte Frank Sinatra – en crooner som satt uppflugen på en hög barstol och sjöng smäktande kärleksballader till massor av trånande kvinnor. För att låta guldgossen hållas lät Berry Gordy Marvin spela in just sånt material också, men skivköparna var aldrig alls lika intresserade av den sidan av honom, något som Marvin ganska snabbt tvingades erkänna för sig själv. Sylvester, å sin sida, ville vara Patti LaBelle.
Precis som för Marvin är det dock, som sagt, som discohjälte som Sylvester blivit ihågkommen. Och, herregud, det finns ju ungefär hur många saker som helst som är sämre att bli ihågkommen för. Men att lyssna på rösten är att få en i det närmaste religiös upplevelse. Som i den stora souljazzballaden "My Life Is Loving You".
De flesta album Sylvester gav ut under sin korta karriär är värda att ha, men kanske mest av allt är "Living Proof" från 1979 den Sylvester-skiva som jag återkommer oftast till, annat än rena hitsamlingar bara för att göra det enkelt för mig. En skiva som egentligen inte är ett studioalbum utan en live-skiva. En av de bästa live-skivor som spelats in, till och med.
Det är visserligen svårt att misslyckas med något som ramas in av chocköppningen med ett instrumental-medley av "Grateful", "You Make Me Feel (Mighty Real)" och "Dance (Disco Heat)" – tre av Sylvesters bästa, och avslutas med först en tiominuters version av "Dance (Disco Heat)" och en tiominutersversion av "You Make Me Feel (Mighty Real)". Sylvester uppbackad ett fullt band, en massiv blåssektion, Patrick Cowley på keyboards och så förstås körsångerskorna Izora Rhodes och Martha Wash (som Sylvester upptäckte och som senare gav ut eget material först som Two Tons of Fun och sedan som The Weather Girls).
Men även om det här är fullständigt fantastisk och makalöst på alla sätt som går är det ändå ett drygt sex minuter långt medley som fångar mig allra mest varje gång. I princip bara ackompanjerad av ett piano och sina körsångare smeker Sylvester varsamt fram först Barry Manilows "Could It Be Magic", som omärkligt glider över till Leon Russells "A Song for You" för att sedan smyga in i "Could It Be Magic" en gång till. Under de sex minuterna förvandlas lokalen som Sylvester intagit, med de mest subtila av gester, fullt ut till en kyrka med Sylvester som brinnande pastor med de minsta av gester. Och hela tiden är det mesta av strålkastarljuset riktat mot, den charmigt läspande, rösten. Rösten. Sista halvminuten finns det inte ett hårstrå som inte står rakt upp.
"Living Proof", producerad av den då före detta Motown-medarbetaren Harvey Fuqua (ännu en Marvin-koppling och ännu en chans att stanna upp för en stund och fundera på vad som hade kunnat hända med Carl Bean om inte Motown försökt deböga honom) fanns självklart utgiven på rosa vinyl. Vad annars.
Jag bjuder nu varken på någon av Sylvesters största hits eller något från "Living Proof". Däremot är det ännu en annan sida av Sylvester. En mörkare, mer desperat vädjande, sida. Allt över en musikalisk bakgrund som skulle kunna vara framförd av Kraftwerks svarta kusiner. En låt som dessutom sammanfattade en stor del av åttiotalets kommande syntpopvåg, innan den vågen ens hunnit växa sig över vattenytan.
I don't believe that AIDS is the wrath of God. People have a tendency to blame everything on God. – Sylvester
Det finns förstås många stora skillnader mellan den disco som skapades på respektive sida om Atlanten under sjuttiotalet. Vill man renodla ner det här till två huvudsakliga skillnader kan man konstatera att det handlar om skillnaderna i utgångspunkterna.
Den amerikanska discon föddes fram ur en redan befintlig tradition bestående av soul- och funkgrupper. Oavsett om det handlade om vokalgrupper backade av studiomusiker eller grupper där sångare och musiker delade strålkastarljuset så hade discon redan ett hem när den såg dagens ljus. De flesta amerikanska discogrupper hade sina rötter inom just funken och soulen och började vrida om sitt sound i takt med skivköparnas smak. I Europa var det istället en, för det mesta ansiktslös, producent som skapade musiken och plockade ut ansiktena som skulle synas på skivkonvoluten. Ansikten som inte sällan var utbytbara. På många sätt starten på den tradition som pionjärerna inom housen och technon skulle rätta sig efter något decennium senare - en tradition som alltjämt idag är i allra högsta grad levande.
Till skillnad från sina amerikanska kollegor var de europeiska discomakarna för det mesta mer eller mindre ensamma i sitt skapande, såväl under skrivandet som vid inspelningarna. Kanske framförallt under själva inspelandet.
En artist som Barry White skapade sin musik mer eller mindre helt på egen hand. Han skrev låtarna, arrangerade stämmorna och orkester och sjöng dessutom väldigt ofta. Men under inspelningarna hade han en studio full av musiker. Hela stråkorkestrar till och med. Det här är också i linje med den soul- och funktradition som den amerikanska discon verkade i - man hyrde in musiker för att framföra allt. Ville man ha en basgång hyrde man in en basist. Ville man ha ett saxofonsolo hyrde man in en saxofonist. Ville man ha stråkar i bakgrunden var det bara att rensa ur studion så att alla fyrtio man fick plats. Ett förhållningssätt som skapade enastående magi många gånger, men som knappast kan säga vara den mest kostnadseffektiva av modeller.
I Europa fanns inte den här lyxen. Det fanns få skivbolag som hade anställda studiomusiker. Det lönade sig inte att skapa musik med människor, krasst talat. Den splittrade europeiska marknaden gjorde att det behövde säljas nästan omöjligt stora volymer för att en sådan maskin skulle kunna gå runt. Svaret blev förstås att inte använda människor. Eller åtminstone göra det i så liten utsträckning som möjligt.
I Europa hade Kraftwerk och de andra banbrytarna inom den elektroniska musiken visat att det mycket väl gick att låta mycket med få maskiner. När Giorgio Moroder, Alec R. Costandinos och Cerrone sedan började lägga ut golvplattorna i eurodiscohuset var maskinerna i centrum. De övriga instrumenten tog snarast in för att fylla de luckor som maskinerna inte klarade av att täppa till själva - inte tvärtom. Och under resten av sjuttiotalet, precis som under åttiotalet, var steget från maskiner till rymden inte särskilt långt. På samma sätt som musikmaskiner öppnat upp helt nya manifest destinys, redo att utforskas av dem som boldly vågade färdas dit ingen tidigare kunnat eller vågat bege sig, var rymden ett lika lockande hål i all sin svarthet. Tanken att kunna nå ut och upptäcka något fundamentalt nytt. Följaktligen var det inte särskilt förvånande att vi fick låtar som "Automatic Lover" och "Meteor Man" - uppklädda i all sin maskinella discoprakt.
När Didier Marouani och Roland Romanelli började leka fram sina experimentella ljudexperiment sammanfattade de kanske bättre än de flesta andra dessa båda strömningar. Dels genom den maskinella ryggraden och dels genom artistnamnet: Space, kort och gott. Nästan två årtionden innan Daft Punk blev omedelbara ikoner med en uppdatering av den formel som Space, Cerrone, Alec R. Costandindos, Bernard Fevre och många fler blandade ihop. Dessutom något drygt årtionde innan The Orbs Alex Paterson och KLF:s Jimmy Cauty tog samma namn.
När sjuttiotalet blev åttiotal minskade skillnaderna mellan den dansmusik som skapades i Europa och i USA i takt med att maskinerna tog över även i den nya världen. Amerikanerna importerade tillbaka den musik de själva skapat en gång i tiden och använde européernas egna varianter som grund för den dansmusik som skulle komma att födas och frodas i USA kring mitten av åttiotalet och framåt. Därför känns det helt på sin plats att inte fokusera på Spaces egen version av deras förmodligen mest kända låt "Magic Fly" utan istället lyssna på kanadensiske Gino Soccios version, utgiven under artistnamnet Kebekelektrik. En version som spelades in efter det att Soccio hört originalet och som släpptes i Kanada och USA utan tillstånd innan Space själva hann få ut låten i USA.
Det är en hård värld därute. Så är det bara. Men så länge kontrollen blinkar blå är åtminstone allt som det ska.
Lyssnar man på dansmusik måste man rätt ofta försvara sitt musiklyssnande. Till och med människor som detaljpetar i exakt vilken subrock/pop-genre deras artister hör hemma (och inte hör hemma) blir väldigt svartvita när det gäller exempelvis hiphop. Eller dansmusik.
Det brukar rätt ofta kunna sammanfattas med rubriken "dunka-dunka".
Något som jag dessutom ofta i diskussioner fått ta något slags genrekollektivt riddaransvar för är dansmusikens förkärlek för remixer och hur man kan få för sig att köpa singlar med tio versioner av samma låt. Att diskutera hur en smygande hi-hat kan räcka för att lyfta en originalversion till nya höjder. En lite mer accentuerad basgång. En busslast stråkar. Små, små detaljer som kan göra att en singel med tio versioner av samma låt kan bli roligare än ett "riktigt" album med tio "riktiga" låtar. Att inte vilja inse att en remix är mer äkta cover än de flesta covers, eftersom en remix ofta väljer att fokusera på ett element och lyfta fram det för att på så sätt nå närmare låtens egentliga kärna så som remixaren upplever den.
Två remixer som på ytan i det närmaste är identiska kan med obefintliga nyanser skicka iväg originalets sinnesstämning åt två helt olika håll på det känslomässiga spektrat.
Men det är klart. Ibland är ju remixer bara rätt skitkassa. Och det är svårt att förstå varför någon lagt tid på att förstöra det som var fantastiskt. Full Intention. Michael Gray. Jon Pearn. Där kan vi snacka fantastiskt. Mest jämt. Framförallt därför att de lyckas skapa euforibubblande och själfyllda dansgolvsförälskelser mest jämt - oavsett om de remixar eller skapar från grunden.
När det visar sig att "Soul Power" släpps igen i en ny remix i år blir jag förstås själaglad. Ja, ända till dess jag hör resultatet. Där Full Intentions egen version är blodåderpulserande kärlek, om man så vill förlagan till Michael Grays egna och underbara "Borderline", är Kurd Mavericks det rakt motsatta. Stålverket i Oxelösund en regnpiskad måndag i november sedd från sin tråkigaste vinkel.
Just därför väljer vi att helt bortse från den remixen och dansar istället hela natten till den ursprungliga versionen. "Soul Power" har inte släppts i någon ny remix 2006. Så är det. Förträngningsprocessen börjar... nu.
Snart är det dags för storasyster Minogues, redan på förhand, triumfartade återkomst efter cancerbehandlingen. En cirkus som tar sin början i Londons Wembley-arena. En arena som såldes ut inför Kylies första spelningar. Sex kvällar på raken. Alla andra mega-arena-wannabees kan med andra ord fullständigt slänga sig i väggen.
Lillasyster Dannii är väl inte riktigt i den ligan, men samtidigt sammanfattade hon på något sätt lite av den delade själen syskonen emellan i helgen när hon deltog i BBC välgörenhetsgala "Children in Need". Ett framträdande som bjöd på en cover av Chics mästerliga "He's the Greatest Dancer". Nu kanske det är fullständig jättelögn att påstå att det det är en cover som tar ut svängarna så mycket det bara går. Ja, eller en cover som överhuvudtaget tar ut någon sväng åt något håll. Annat än för att skapa sväng. Eh.
Skit samma. Som redan de gamla grekerna skaldade: tre minuter Minogue-glamour är värt mer än livstids gymnastikskostirrande indieångest.
Förmodligen borde jag ha anat oråd när jag faktiskt var på omöjligt gott humör för att vara måndag och morgon. Det dämpades ganska snabbt när jag kom ner och möttes av ett platt framhjul i cykelrummet. Snabbt förändrade morgonplaner, en packad buss och en ännu mer packad tunnelbana.
Vägen hem ackompanjerades av hjärnrensande musik på alldeles för hög volym. Och sura blickar från medpassagerare som förmodligen hörde lika mycket som jag (så här: det är antingen det här eller så plockar jag fram ett järnrör och börjar se troll i tunnelbanevagnen, okej? Okej?). Eftersom jag inte har något roligare för mig i mitt liv bytte jag den punkterade slangen och lyckades snitta upp halva handen när jag skulle montera dit eländet igen.
Av någon anledning fick jag för mig att ta tag i det där dammsugandet samtidigt som jag lagade mat – med Archie Bell i de trådlösa lurarna. Det är i såna lägen jag blir väldigt mycket medveten om att jag är man. Vilket betyder att jag inte ska göra två saker samtidigt. Framförallt inte när matlagning och/eller en gasspis är inblandat. På något sätt lyckades jag bränna fast oljan i botten av min favoritgryta i en lägenhet fylld av mer rök än en genomsnittlig lägenhetsbrand (som säkerligen satte sig i precis all tvätt som fortfarande hängde framme sedan gårdagens tvättstugeräd). Resultatet blev en fin svart fläck mitt i grytans botten som visat sig synnerligen motståndskraftig mot det mesta. Fortfarande med Archie Bell i lurarna.
Okej. Nu var kanske allt det här inte Archies fel.
Jag är förmodligen inte den förste som upptäckte Archie Bell och hans Drells genom sydstatsreceptet "Tighten Up". Det som däremot var lite beklagligt var förstås att det dröjde så (förhållandevis) länge innan jag upptäckte att det förstås var under discolampornas spelande ljus som gruppen verkligen exploderade fram sin kreativa urkraft. Som i "Everybody Have a Good Time", som… tja, låter precis som du tror. Men en hetsigt frampiskad rytm, en blåssektion utsläpad från Muscle Shoals och en discogitarr och fantastiskt smäktande stråkar varsamt framavlade i Philadelphia Internationals broderkärleksfyllda korridorer. Musik som nästan till och med gör dammsugande roligt.
Vänta, förresten. Det var Archies fel att oljan brände fast. Hade jag kunnat slita mig från "Everybody Have a Good Time" hade det aldrig hänt.
Något av det mest irriterande som finns är när man sitter och lyssnar på musik som någon annan samplat och det är stört omöjligt att komma på vad den samplande låten heter. Allting är nästan på tungspetsen - artist, titel, texten. Men bara nästan. Det är sånt som kan hålla mig vaken på nätterna.
Ja. Jag inser att det här är ett av de stora folkhälsoproblemen i världen.
När jag lyssnade på Thelma Houstons "I'm Here Again" hände precis det här. Långt ifrån första gången jag lyssnade på "I'm Here Again" och definitivt långt ifrån första gången jag hörde den låten som samplade Thelma. Tvärtom var det en låt som jag lyssnade på väldigt mycket när den kom. Den wackande gitarren och det drivande pianot. Sväng, sväng, sväng.
Efter att ha lyssnat igenom "I'm Here Again" säkert tio gånger föll bitarna på plats. Det var förstås Lenny Fontanas lån till "What You Need" som jag tänkte på. En låt hämtad från en av de mest genomlyssnade samlingarna i min ägo: "Kiss presents Garage City" - fantastisk trots att den är en mixskiva (undantaget till regeln och allt det där).
Everybody needs friends they will be there till the very end everybody need a friend indeed
Man kan förmodligen skriva spaltmeter om den inneboende kraften hos musik. Det har redan skrivits betydligt mer än så. Inget nytt någonstans.
Men varje gång jag tror att jag vet det här blir jag ändå överraskad gång på gång. Varje gång jag stöter på musik som sparkar undan benen och exploderar ut över ett vidsträckt känslospektra tills man står där med näven i luften och är redo att välta regeringar. Eller rätta till allt som är fel i världen på en pilgrimsfärd med en gammal bergsprängare fastknuten i en kabelmes på ryggen.
Siobhan har gjort grejer med Big Ang och var ändå med på den lysande samlingen "Tokyo Disco" tidigare i år. Men frågan är om hon ändå inte nått allra högst tillsammans med Shaolin Master (pluspoäng för att ta det artistnamnet och inte ha något med Wu-Tang att göra). Förutom den allmänglittrande garageinpackningen, komplett med ett drillande piano och filtrerade basgångar, är det förstås refrängerna som lyfter "Friends" upp till höjder som Fugelsang aldrig någonsin kommer kunna ens drömma om. Även om han mot förmodan faktiskt kommer iväg dit han ska. Vadå? Ännu fler stråkar som återanvänder "Strings of Life"? Och det är ett problem på vilket sätt?
In i musikspelaren, på med hörlurarna, vrid upp volymen och le mot en främling på väg till jobbet i morgon.
När sjuttiotal blev åttiotal dog discon. Det är rätt allmänt vedertaget.
Som så ofta när något dödförklaras av människor som går så långt att hyra hela fotbollsarenor för att verkligen markera en sådan händelse är det förstås mest önsketänkande. Discon fortsatte, om än i annan form. Återföddes, förpackades om och återföddes igen. Ännu i våra dagar.
Men även om man bortser från alla de nya genrekostymer som discon drog på sig så levde discon, så som den lät under de klassiska sjuttiotalsdagarna, ett synnerligen virilt liv även när sjuan blivit åtta. Faktum var att många av de stora discoartisterna gjorde sina bästa låtar under åttiotalets första år. Ena benet kvar i det som varit - det andra halvägs mot framtiden.
Du har säkert hört Tavares. "Heaven Must Be Missing an Angel". "It Only Takes a Minute". Den sistnämnda kanske du hört med Take That. Men det finns förstås mycket mer. Ett tiotal album mer, till och med. Och även här fanns flera guldkorn under de första två åttiotalsåren.
Chic-gitarren. Barry White-stråkarna. Earth Wind & Fire-blåset. Tavares svävande och drivande harmonier. Men så finns också den struttigt maskinella syntslingan som redan bokat biljetten till ett senare decennium. Och en text om att träffas flera år senare och inse att det där som en gång fanns kanske aldrig någonsin släppte taget.
Musik att hoppa runt i novembergrå vattenpölar till, med ett fånigt leende på läpparna. Med den där oslagbara känslan av att allting nog ändå ordnar sig till sist.
Det är bara sånt man borde göra när man egentligen borde göra när man borde sova för länge sedan eftersom man ska upp tidigt och åka på konferens om alldeles för få timmar.
Trevor Horn. Förstås. Det var ju han som en gång producerade ABC:s underbara "The Look of Love" för 24 år sen. Nu när Futureforce gör en egen version av det blir poptrance med precis lagom mycket stänk eurobeat-stomp. Dessutom kan jag någonstans inte låta bli att tänka på t.A.T.u. när jag hör Karen Danzing ta Martin Frys plats.
Det är väl på något sätt alldeles självklart logiskt, antar jag.
Så har jag till sist lyssnat igenom The Embassys senaste remix-ep. Den där dansanta historien. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men jag måste säga att jag ändå tycker att den kändes lite halvblek. Bäst var "Tell Me About Panache", men i samtliga fall föredrar jag nog ändå originalen.
Men allra roligast med hela skivan var "That's Meat Boys". Inte så mycket för låten i sig, som det faktum att den mer eller mindre är byggd på "Macarena". Skulle Meat Boys tillfrågas säger de säkert något i stil med att det är en ironisk blinkning, men jag hoppas någonstans att det är en subtil hyllning i all sin enkelhet.
Framförallt hoppas jag få uppleva The Embassy framföra "That's Meat Boys" - dansande Macarena-dansen.
Det finns ju en ganska tydlig uppdelning vad gäller soulmusik. Äkta soulmusik.
Sextiotalssoulen (och femtiotalets soul i sin linda) är de flesta rätt överens om att det är äkta vara. Sjuttiotalet funkar för de flesta. Åttiotalet stinker. Litet uppsving under hiphopsoulens nittiotal och Timbalands millennieskarvande.
Följaktligen står också Motowns första Hitsville-box hemma i avsevärt många fler hem än uppföljaren. Inte riktiga Motown ni vet.
Visst. "Hitsville USA", den vita boxen som täcker åren 1959-1971 i Motown-sagan, är en löjligt fullmatad hitförpackning precis som titeln antyder. Några av de bästa låtar som spelats in finns här. Men samtidigt byggde ju Motowns framgångar under sextiotalet på ett sound. Motown-soundet. Alla som hört någon Motown-singeln från den aktuella perioden vet i princip precis vad jag menar. Kombinerat, förstås, med ett smått overkligt sinne för melodier och refränger omöjliga att värja sig emot. Små, små förändringar, förpacka om och sälj en gång till. Och en gång till.
"Hitsville USA 2" är inte lika bra som sin föregångare. Så är det. Men på många sätt är tvåan en intressantare box än ettan. En mer varierad sådan. Tvåan visar ju inte minst upp Motowns discosida. Den som sällan räknas upp i samma sällskap som West End, Casablanca, Prelude, P&P, Salsoul och de andra stora discoetiketterna. Men Motown kunde ju disco också när de bara ville. Det är ju lätt att glömma bort att exempelvis Carl Beans dörrinsparkande "I Was Born This Way" föddes innanför Motowns även då rätt stockkonservativa väggar.
På "Hitsville USA 2" finns också High Inergys enda riktiga hitsingel "You Can't Turn Me Off (In the Middle of Turning Me On)". Trots ett gäng skivor blev det aldrig mer än så, vilket förstås var ett kapitalt misslyckande på ett skivbolag som uteslutande värderade karriärer och framgång i sålda enheter. På många sätt är High Inergy en av Motowns mer välbevarade karriärer i en tid när till och med den mesta obskyra sextiotalsutgåva letats upp, remastrats och getts ut på nytt. "You Can't Turn Me Off" är förstås väldigt bra, men High Inergys katalog bjuder på flera låtar som sopar banan den. Som fullständigt fantastiska "Devotion". Disco och åttiotal, även om "Devotion" soundmässigt fortfarande lever kvar på sjuttiotalet. Lyssna på blåset och stråkarna och säg sedan att discon var en orgie i plast, kitsch och oäkta känslor. Ni vet, sextiotalssoulen inverterad.
Den där freestyle-djupdykningen jag tagit djupa andetag inför i mer än ett halvår så här långt verkar aldrig bli av. Eller, aldrig är förstås inte aktuellt. Det är en fråga om "när", inte "om". Ska bara hitta lite tid. Mellan nya skivor, de senaste housepärlorna och den där discobacillen jag fortfarande dras med blir det liksom lite lite tid över till freestyle. Också.
Men man måste ju fortfarande hålla aptiten uppe. Då funkar "Honey to a Bee" från Tina B:s enda album i eget namn fint. Dessutom med ett beat som Paul Hardcastle kom att lyfta rätt rakt av till "19".
Och ja. B står för Baker. Baker, som i Arthur Bakers (ex)fru. Det hade förstås inget att göra med att Tina fick göra egen skiva.
The Corrs, Natalie Imbruglia, Lisa Loeb, Raymond & Maria och Linda Sundblad
När man samlat på sig tillräckligt mycket musik, finns musiken alltid där. Då menar jag inte bara att lyssnar på musik så ofta som det bara går, utan även att musiken finns där oavsett humör.
Nästan oavsett humör.
För ibland finns det tillfällen när jag står framför skivorna och inte hittar något att lyssna. Inget som passar just då. Det är då jag vill höra låtarna som jag aldrig brytt mig om att köpa på mig. De där trallvänliga poplåtarna. Collegerock, fast i popkostym.
Problemet är som sagt att jag aldrig brytt mig om att skaffa de låtarna. Helt enkelt därför att de är så där harmlösa och egentligen rätt ointressanta i långa loppet. Musik som kanske är precis sådär harmlös och genomtrevlig som en tillfällig bekant kan vara just där och då. Musik som andas reklamradio, Absolute-samlingar och "musik för dem som inte gillar musik". Ni vet. Den musiken man knappt erkänner att man gillar.
Det känns som att jag fått en ny låt att lägga till i den listan i och med Linda Sundblads nya singel. Labretta-Linda. Så mycket välfriserad åttiotalsradiopop det kan bli, komplett med spansk gitarr. En låt som av någon anledning får mig att tänka på The Pretenders "Don't Get Me Wrong" i halvfart. En text om ett snack med Gud, som gör att jag misstänker att de ibland rätt övertydliga Madonna-vibbarna i videon är långt mycket mer än bara en slump.
Lindas skiva kommer säkerligen att sågas rätt hårt. Jag gissar att jag själv inte kommer att ägna den särskilt mycket uppmärksamhet. Men efter det här kommer jag åtminstone kolla in den, även om det inte finns något mer att ha än just "Oh Father".
Art of Noise-vågen börjar så sakteliga ebba ut, även om jag tillbringade en stor del av dagarna närmast efter det att Art of Noise-specialen blev klar med att lyssna på "Reconstructed". Önskar jag varit där, milt sagt.
Men. Dags att gå vidare. Rensa skallen. Kändes som att "You and Me" blev en finfin språngbräda. Lika delar Art of Noise och gammal hederlig hi-energy, om än i släpande tempo.
Så här en väldig massa år senare är det nästan mest intressanta med att lyssna igenom Bobby Orlandos åttiotalsproduktioner det faktum att så mycket senare återanvändes i arbetet med Pet Shop Boys. Och för den delen också av duon själva, efter det att de och Bobby gått skilda vägar.
Samtidigt kan man också upptäcka att även Bobby inspirerades av andra. Förstås. För vad är väl "You and Me", med The Flirts - Bobbys egna (utbytbara) Supremes, om inte Art of Noise "Beat Box" korsad med Madonnas "Holiday"? Förstås alldeles skitbra ännu idag, 21 år senare.
Man kanske skulle kunna tro att jag gått in i Art of Noise-väggen efter att ha levt med gruppen mer eller mindre konstant, dygnet runt, i över en vecka som del i min stora Art of Noise-special på dagensskiva.com. Nejdå. Det kan aldrig bli för mycket.
Just bara därför, och eftersom jag borde sova nu, blir det en trance-version av en av gruppens bästa låtar, b-sidan "A Nation Rejects", gjord av Snowstorm. Den, och fler, finns på tributsamlingen som hetat "The Abduction of the Art of Noise", men eftersom det numer finns en kommersiell samling med samma namn verkar den här ha bytt namn till "The HeArt of Noise". Go figure.
