miserabilism

music gets the best of me, but you get the rest of me

16 november, 2006

Kanske, kanske nån gång igen

När sjuttiotal blev åttiotal dog discon. Det är rätt allmänt vedertaget.

Som så ofta när något dödförklaras av människor som går så långt att hyra hela fotbollsarenor för att verkligen markera en sådan händelse är det förstås mest önsketänkande. Discon fortsatte, om än i annan form. Återföddes, förpackades om och återföddes igen. Ännu i våra dagar.

Men även om man bortser från alla de nya genrekostymer som discon drog på sig så levde discon, så som den lät under de klassiska sjuttiotalsdagarna, ett synnerligen virilt liv även när sjuan blivit åtta. Faktum var att många av de stora discoartisterna gjorde sina bästa låtar under åttiotalets första år. Ena benet kvar i det som varit - det andra halvägs mot framtiden.

Du har säkert hört Tavares. "Heaven Must Be Missing an Angel". "It Only Takes a Minute". Den sistnämnda kanske du hört med Take That. Men det finns förstås mycket mer. Ett tiotal album mer, till och med. Och även här fanns flera guldkorn under de första två åttiotalsåren.

Chic-gitarren. Barry White-stråkarna. Earth Wind & Fire-blåset. Tavares svävande och drivande harmonier. Men så finns också den struttigt maskinella syntslingan som redan bokat biljetten till ett senare decennium. Och en text om att träffas flera år senare och inse att det där som en gång fanns kanske aldrig någonsin släppte taget.

Musik att hoppa runt i novembergrå vattenpölar till, med ett fånigt leende på läpparna. Med den där oslagbara känslan av att allting nog ändå ordnar sig till sist.

Tavares "Maybe We'll Fall in Love Again"

Etiketter: disco