miserabilism

music gets the best of me, but you get the rest of me

29 oktober, 2006

Filtrerad magi

Steve Angello - omslag Presents Tracks, © Konvex-Konkav, 2003

Varje gång jag tror att jag i alla fall har hyfsat mycket koll på det jag skulle vilja ha koll på inser jag att jag rätt ofta har alldeles för dålig koll.

Som nu.

Svenske Steve Angello släppte sitt "Presents Tracks" redan 2003. En mindre evighet sedan i dansmusiktermer. Och även om jag plockat upp vad som känns ungefär som hur mycket Steve Angello som helst senaste åren gick albumet mig spårlöst förbi. Totalt.

Tills nyligen.

Steve Angello, en av filter-housens stora namn, gör förstås precis det: filter-house. Visst, albumet består ju även av andra ingredienser, några av dem till och med på gränsen till tribal-trista, men hej – när han svänger gör han det med besked.

"The End" är ett sådant tillfälle. Även om den kanske inte är filter-house enligt formulär 1A (den är ju instrumental, bara en sån sak) så är den väldigt, väldigt bra. House av det där slaget som egentligen borde vara stentrist. Ni vet, när en melodislinga plockas upp och sedan roteras varv efter varv i en massa minuter. Men när just den typen av musik funkar gör den det med besked. Lika passande mitt på det fullpackade dansgolvet, en miljon ljusår från verkligheten och alla bekymmer där allt bara är dans, dans, dans, som i ensamheten på en nattbuss på väg ingenstans i det neondroppande regnet, där musiken i lurarna räddar dig till en bättre värld.

Så. Precis så bra är "The End". Fantastiskt. Hjärtekrossande. Sprudlande.

Alla som älskar Pete Hellers "Big Love" och Michael Grays "Borderline" kommer också älska "The End".

När ni väl lyssnat gör ni rätt i att leta upp "Presents Tracks" också. Väl värd mödan.

Steve Angello "The End"

Etiketter: house