miserabilism

music gets the best of me, but you get the rest of me

24 oktober, 2006

Änglahouse

Omslag till Fierce Angel © Fierce Angel Records

"Fierce Angel" kan inte mäta sig med föregångaren, så är det bara. Den knäckande öppningen med "Tokyo Disco" når den inte upp till.

Och nej, jag räknar inte mixskivorna (för att de, öh, är mixskivor) och inte heller "Beach Angel" (för att den, öh, inte passar in). Så egentligen jämför jag inte med särskilt mycket alls. Men hej. Så bra som "Tokyo Disco" var räknas den nästan som tio.

Ni märker att jag och räknande funkar lite sådär.

Oavsett vilket bygger "Fierce Angel" vidare på samma koncept som "Tokyo Disco". En skiva discohouse. En med knorrande och murrig electrotechhouse. En med "Back to Love"-vibbar och upplockande av gamla låtar i nya kostymer. Det betyder förstås också att electrotechhouseskivan förstås inte alls är lika kul. Särskilt inte när det dyker upp otäcka rockdans-vibbar (fast jag kommer nog gilla Therese nya väldigt mycket väldigt snart). Och Seb & Jay P:s mörka mix av Fedde Le Grands mörka "Just Trippin'" är ett mäktigt monster i all sin "French Kiss"-glans.

Men ska man köpa "Fierce Angel" då? Jamen, det är klart man ska. Och för de konsumenter som fortfarande tvekar kommer här de sju främsta anledningarna:

Sun "Gone (Moto Blanco Mix)"
Hur många gånger kan man återanvända "Strings of Life" och fortfarande få det att låta precis lika fräscht som när Derrick May släppte sin klassiker? Hur många som helst tydligen. Men under de dansande datastråkarna kryper sorgnaste hjärtat i världen ihop i en liten klump. "Even if I cry / you'd still be gone / even if I change today / forever / Even if I cry / you'd still be gone". Och breaket. Breaket. Breaket.

Moony "For Your Love (T&F vs Moltosugo Kub Mix)"
Kaxigare. Stökigare. Funkigare. Lite mer blå. Men Moonys bästa låt sedan "Dove (I'll Be Loving You)" – precis lika bra till och med. T&F och Moltosugo tillsammans med Moony verkar vara en smått oslagbar kombination. Och så kommer refrängen och allt blir bara dans, dans, dan. Alla som lyssnat sönder minsta lilla Milky-släpp senaste åren blir förstås förälskade redan här.

Hardsoul & Ron Carroll "My Life (Original Extended Mix)"
Världens mest själfyllda holländare och världens bästa Ron Carroll gör det igen. Pianot. Stråkarna. Vemodet. Stämsången. Glädjen. Regnet. Solskenet. Ni vet.

Etherfox "Something Different to Say (Extended Vocal Mix)"
Sa nån "Strings of Life"? Okej. Kanske inte lika mycket. Men nästan. Urfasade stråkar och plastigt blås uppiskade till stormande höjder är alltid Urfasade stråkar och plastigt blås uppiskade till stormande höjder och det är förstås alltid fantastiskt.

The Bassmonkeys "The Answer (Original Mix)"
Jag skulle kunna dra till med en Derrick May-parallell till här, men istället konstaterar vi glatt att hederligt skramlande housepianon av riktigt gammalt hammersnitt är vad världen behöver mycket, mycket mer av. Sedan dansar sig en tingelingslinga upp ovanpå kaoset och det är ju bara att smälta.

Elek-Tro Junkies "Don't Hold Out on Me (Extended Mix)"
Insprängd mitt i den mindre roliga andra skivan exploderar helt plötsligt den här gospelhousebomben fram och lyfter taket. Inner City:s "Pennies from Heaven" möter Derrick May (igen?)-piano möter handklapp, kyrkgång och omöjlig glädje.

Filterfreakz vs FPI Project "Everybody (Full Vocal Mix)"
Ännu ett sånt där housepiano som ordineras mot kronisk depression och rock-baciller. En miljon mil från "Going Back to My Roots" och samtidigt bara en hörnvändning bort.

Riff N Ray feat. Kelly Llorrenna "Let the Music Play (Riffs N Rays Mix)"
Alla som gör egna versioner av Shannons mäktiga klassiker ska förstås premieras åtminstone för god smak. När de samtidigt lyckas göra det rätt kalla originalet att bli varmblodig golvvärmarhouse är det förstås ännu bättre. Inte riktigt i klass med originalet, men Kellys efternamn väger nästan upp det som fattas.

Ja. Och så omslaget då. Fast det vet ni ju redan.

Så. Iväg och lyssna nu. Sedan är det bara att köpa. OK?

Etiketter: house