music gets the best of me, but you get the rest of me
05 november, 2006
The Corrs, Natalie Imbruglia, Lisa Loeb, Raymond & Maria och Linda Sundblad
När man samlat på sig tillräckligt mycket musik, finns musiken alltid där. Då menar jag inte bara att lyssnar på musik så ofta som det bara går, utan även att musiken finns där oavsett humör.
Nästan oavsett humör.
För ibland finns det tillfällen när jag står framför skivorna och inte hittar något att lyssna. Inget som passar just då. Det är då jag vill höra låtarna som jag aldrig brytt mig om att köpa på mig. De där trallvänliga poplåtarna. Collegerock, fast i popkostym.
Problemet är som sagt att jag aldrig brytt mig om att skaffa de låtarna. Helt enkelt därför att de är så där harmlösa och egentligen rätt ointressanta i långa loppet. Musik som kanske är precis sådär harmlös och genomtrevlig som en tillfällig bekant kan vara just där och då. Musik som andas reklamradio, Absolute-samlingar och "musik för dem som inte gillar musik". Ni vet. Den musiken man knappt erkänner att man gillar.
Det känns som att jag fått en ny låt att lägga till i den listan i och med Linda Sundblads nya singel. Labretta-Linda. Så mycket välfriserad åttiotalsradiopop det kan bli, komplett med spansk gitarr. En låt som av någon anledning får mig att tänka på The Pretenders "Don't Get Me Wrong" i halvfart. En text om ett snack med Gud, som gör att jag misstänker att de ibland rätt övertydliga Madonna-vibbarna i videon är långt mycket mer än bara en slump.
Lindas skiva kommer säkerligen att sågas rätt hårt. Jag gissar att jag själv inte kommer att ägna den särskilt mycket uppmärksamhet. Men efter det här kommer jag åtminstone kolla in den, även om det inte finns något mer att ha än just "Oh Father".
Genuint keff låt. Det är du och som gillar den.