miserabilism

music gets the best of me, but you get the rest of me

30 oktober, 2006

Igen, för första gången

När jag började lyssna på musik utgick jag alltid ifrån att singeln jag hörde med en artist var det första artisten släppt ifrån sig om jag inte samtidigt fick påtalat att så inte var fallet. Här och nu i kubik.

Även om jag väl blivit bättre på det här med åren händer det alldeles för ofta att jag tror att jag den, för mig, nya artist jag hör aldrig har släppt något innan. Lite gulligt naivt sådär. Eller förmodligen någon slags självförsvarsmekanism. Om en artist jag upptäcker har släppt något innan som jag borde ha gillat borde jag också ha hört det när det släpptes. Annat vore ju att erkänna att jag saknar totalkoll och så är givetvis aldrig fallet.

Mim är en sådan artist (och därmed givetvis ett stort undantag). Det jag numer vet om Mim är att hon egentligen heter Miriam Grey och att hon släppte singeln "Open Your Eyes" 2003. En singel som gick mig helt spårlöst förbi. När jag lyssnar nu hade den nog gått mig spårlöst förbi även om jag hade hört den (har jag hört den?) – helt okej svalhouse, men inte mer.

Inte för att det spelar någon roll hur den låten är. Nu är det nu. Här och nu. Och tillsammans med Albert Cabrera och Steven Lee gör Miriam alldeles underbar vemodspoptrance i inhyrd disco-house-kostym. "I watch you / and the way you move" sjunger Miriam sådär alldeles blasésjälvklart som borde ge henne en definitiv biljett till lounge där de kvinnliga vemodspoptrance-sångerskorna sitter uppradade i väntan på att de alldagliga poptrance-killarna ska komma förbi och uppvakta dem, med en desperat önskan att vemodspoptrance-sångerskorna ska kasta åtminstone ett öga i deras riktning och kanske, kanske, kanske till och med förvandla den alldagliga poptrance-killens rätt alldagliga poptrance-låt till fullständigt glittrande och vibrerande festglamour.

Fortfarande inte övertygad? Lyssna på breaket. Fem minuter in. Miriam ensam kvar när allt annat brutalt kastas ut genom nödutgången. Sedan kryper de sakta tillbaka in igen. En efter en. Basgången. Du-du-du-du-slingan som hämtad från "Introspective"-versionen av "It's Alright". Stråkarna. Trummorna. Duh-da-DUH-DAH allt starkare, allt hetsigare. Sedan exploderar allt igen efter nästan en och en halv minut och världen är för en stund helt oöverträffat vacker och felfri.

Och stråkarna. Sa jag att stråkarna är alldeles himmelskt fantastiska? Stråkarna är alldeles himmelskt fantastiska.

Lee Cabrera feat. Mim "I Watch You (Vocal Club Mix)"

(Ps. Miriam sjöng även i Chamonix "How Did You Know? (77 Strings)". Visste ju att jag hade koll på henne sedan tidigare. Just precis så var det. Förstås.)

Etiketter: house