miserabilism

music gets the best of me, but you get the rest of me

30 oktober, 2006

Ode till en fjärrkontroll

Det finns rätt många saker man aldrig riktigt räknar med ska hända. Sånt som känns sådär långt, långt bort på horisonten att man inte ens kan se det med ett portabelt Hubble-teleskop. Ända till det helt plötsligt rasar ner rakt framför en.

Att känna någon slags emotionell koppling till en fjärrkontroll är förmodligen var just en sådan sak.

Jag har avverkat fjärrkontroller på löpande band. Pick it up, wear it out, gå vidare. Inget konstigt med det. Det enda problematiska är att trasiga fjärrkontroller inte kan slängas i hushållssoporna, vilket gör saker och ting lite mer jobbiga. Men i övrigt ingenting.

Till nu då.

Stereon jag har nu var den första riktiga stereon jag ägt. En ihopplockad på Hi-Fi Klubben, inte en sån där opersonlig sak som dunkar av löpande bandet varannan minut hos Siba, Elgiganten, On-Off och allt vad de nu heter. En stereo utvald med omsorg. Snart sju år har vi varit tillsammans. Förstärkar-/radiodelen, cd-spelaren, skivspelaren och högtalarna. Cd-spelaren la av redan för något år sedan och jag har ännu inte köpt någon ny – datorn och dvd-spelaren har fått rycka in istället. Får se när jag köper en ny att ersätta både den gamla cd-spelaren och den nu rätt hopplösa dvd-spelaren som inte bara har begränsat med funktioner – den är stor och klumpig också.

Att cd-spelaren la av var väl ingen stor grej. Mest lite bökigt. Precis som när man ska kasta en fjärrkontroll. Men så för några dagar sedan hände det igen. Ännu en del i det noggrant utvalda stereopaketet börjar krångla. Fjärrkontrollen. Min Nad 451.

Det mesta fungerar fortfarande. I princip allt, faktiskt. Däremot har knappen för att höja volymen börjat glappa. Inget jätteallvarligt, men tillräckligt mycket för att det ska vara ett irritationsmoment. Tanken att få den reparerad svischade förbi en snabb sekund, men försvann lika fort. Det vet jag ju redan på förhand att det inte är någon idé att göra, rent kostnadsmässigt. Bara att köpa ny, alltså.

Men ändå. Sju år. En av de överlägset mest använda prylarna i mitt bohag alla dessa år. Och till skillnad från andra fjärrkontroller som använts så mycket som min Nad 451 syns inga spår av användning. Inga utnötta siffror. Bortsett från att den är lite dammigare vissa dagar ser den ganska precis exakt ut som när jag köpte den. Dessutom har jag alltid tyckt att den är rätt snygg och haft en gedigen känsla. Legat skönt i handen.

Det här förhållandet till en fjärrkontroll skulle förmodligen Freud kunna skriva en avhandling om, om han fortfarande var i livet. En våt dröm för terapeuter och psykiatriker med rullande taxametrar.

Likaså skulle man förmodligen, om man ville, kunna tolka in en massa i det faktum att knappen för att SÄNKA volymen fortfarande fungerar alldeles felfritt. Men det örat lyssnar vi inte på nu.

Gissningsvis är det mest en tidsfråga vid det här laget innan min Nad 451 definitivt är redo för skräphögen. Snart är det slut på gamla tider. 34:an, himlen och allt det där.

Tack för den här tiden, polarn. Du har varit bäst. Ska ta väl hand om dig sista tiden.

Etiketter: diverse