music gets the best of me, but you get the rest of me
20 december, 2006
Minogue and on and on
Visst. Typ tidernas sämsta ljud/bild-synkning. Men hej. Krattig kvalitet till trots gör det ju inte direkt att suget inteckna lägenheten och skaka fram pengar till en svartabörs-biljett när Kylie ska raka av sina sex Wembley-spelningar direkt i början av året.
Så har jag till sist lyssnat igenom The Embassys senaste remix-ep. Den där dansanta historien. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men jag måste säga att jag ändå tycker att den kändes lite halvblek. Bäst var "Tell Me About Panache", men i samtliga fall föredrar jag nog ändå originalen.
Men allra roligast med hela skivan var "That's Meat Boys". Inte så mycket för låten i sig, som det faktum att den mer eller mindre är byggd på "Macarena". Skulle Meat Boys tillfrågas säger de säkert något i stil med att det är en ironisk blinkning, men jag hoppas någonstans att det är en subtil hyllning i all sin enkelhet.
Framförallt hoppas jag få uppleva The Embassy framföra "That's Meat Boys" - dansande Macarena-dansen.
The Corrs, Natalie Imbruglia, Lisa Loeb, Raymond & Maria och Linda Sundblad
När man samlat på sig tillräckligt mycket musik, finns musiken alltid där. Då menar jag inte bara att lyssnar på musik så ofta som det bara går, utan även att musiken finns där oavsett humör.
Nästan oavsett humör.
För ibland finns det tillfällen när jag står framför skivorna och inte hittar något att lyssna. Inget som passar just då. Det är då jag vill höra låtarna som jag aldrig brytt mig om att köpa på mig. De där trallvänliga poplåtarna. Collegerock, fast i popkostym.
Problemet är som sagt att jag aldrig brytt mig om att skaffa de låtarna. Helt enkelt därför att de är så där harmlösa och egentligen rätt ointressanta i långa loppet. Musik som kanske är precis sådär harmlös och genomtrevlig som en tillfällig bekant kan vara just där och då. Musik som andas reklamradio, Absolute-samlingar och "musik för dem som inte gillar musik". Ni vet. Den musiken man knappt erkänner att man gillar.
Det känns som att jag fått en ny låt att lägga till i den listan i och med Linda Sundblads nya singel. Labretta-Linda. Så mycket välfriserad åttiotalsradiopop det kan bli, komplett med spansk gitarr. En låt som av någon anledning får mig att tänka på The Pretenders "Don't Get Me Wrong" i halvfart. En text om ett snack med Gud, som gör att jag misstänker att de ibland rätt övertydliga Madonna-vibbarna i videon är långt mycket mer än bara en slump.
Lindas skiva kommer säkerligen att sågas rätt hårt. Jag gissar att jag själv inte kommer att ägna den särskilt mycket uppmärksamhet. Men efter det här kommer jag åtminstone kolla in den, även om det inte finns något mer att ha än just "Oh Father".
Alltså, Gud hatar verkligen mig. Så fort jag ens tänker orden "regn", "cykel" och "jobbet" i ungefär samma mening öppnas kranarna.
Jag skulle på shoppingspree efter jobbet. Eller ja, ner och shoppa byxor åtminstone. Halvvägs till Fridhemsplanerna var de planerna definitivt begravda. Tips: när allt låter "slosh, slosh, slosh" är det en dålig dag att prova kläder.
Fast samtidigt gillar jag ju regn. New Order-Bernard sa det ju bäst:
I've been walking in the rain just to get wet on purpose I've been forcing myself not to forget just to feel worse
Ska det vara miserabelt ska det vara miserabelt på riktigt.
Fördelen med regn att regn är som gjort just för den där musiken som inte alls passar när det är varmt och solsken. Därför lyssnade jag på "Running Up That Hill" hela vägen hem.
Kate. Fantastiska Kate.
Men Kate stod bara för hälften av låtarna. De varannangånger det blev dags för extended-mixen (R.I.P.). Däremellan var det Andrew Poppy och Claudia Brücken som stod för magin. Ja. Propaganda-Claudia.
Ett piano och en röst. Allt som behövs för att skapa ilningar som inte bara är regn som letar sig innanför tröjan.
It doesn't hurt me. Do you want to feel how it feels? Do you want to know, know that it doesn't hurt me? Do you want to hear about the deal that I'm making?
Ett piano. En röst. I en desperat klängande dans där ingen vill vika sig. Släppa taget. Erkänna nederlaget när kärleken vittrar i bitar runt omkring.
Is there so much hate for the ones we love? Tell me, we both matter, don't we? You, it's you and me. It's you and me won't be unhappy.
Det fantastiska crescendot som piskar sig själv allt hårdare, allt kallare. Och så, 2,50 in, rycks allt undan. Claudia kryper ihop framburen bara på en övergivet angslagen tangent. Viskande. Bedjande. Långt efter det att stoltheten diskret smugit ut genom en av nödutgångarna på sidan.
C'mon, baby, c'mon darling, Let me steal this moment from you now. C'mon, angel, c'mon, c'mon, darling, Let's exchange the experience, oh...
Sådär omöjligt vackert som musik bara kan vara under några få darrande sekunder när precis alla förutsättningar är rätt. Sådär omöjligt vackert som det bara kan vara när världen omkring är så eländig som det nästan bara går.
Lyssna själv på Claudias och Andrews fantastiska version.
