miserabilism

music gets the best of me, but you get the rest of me
31 mars, 2009
Amant - New York Nights (1982)


Ålrajt! Här har vi ett väldigt, väldigt trevligt fynd i högen.

Ray Martinez producerade bland andra Foxy, Seven Seas, Sassy, Passion och George McCrae under discoeran. Men frågan är om han inte nådde allra längst med 1978 års Amant-projekt.

"New York Nights" är en fyra år yngre sak och det hörs. Åttiotalets maskiner börjar ta över på allvar – vilket alls inte är något dåligt. "New York Nights" är dessutom några snäpp svårare att hitta än 1978-låtarna. Framförallt är den instrumentala dub-versionen här och där eftersökt så det står härliga till. Och det är helt klart disco-inte-riktigt-längre-disco väl värd att lyssna på.

Skitbra, kort sagt.


Amant - New York Nights (Radio Version)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Etiketter: , , , , , , , ,

posted by miserabilism @ 21:18   1 comments

B. Blase - Shame (1985)


Italo disco någon? Jamenvisst.

Någon gång mitt i det glada åttiotalet, när jag började lyssna på musik, fram till slutet av samma årtionde var det ju rätt enkelt att säga vad man lyssnade på. Man var antingen syntare eller hårdrockare. Definitionen på bra och dålig musik var glasklar: fanns det ylande elgitarrer med var det hårdrock och därmed dåligt.

Ja. Jag var syntare.

Eller, ja. Nu är ju det här en sanning med en gigantiskt modifikation. Jag hade kompisar som lyssnade på Kraftwerk. Och ännu konstigare saker. Jag fattade ingenting. Inte så konstigt eftersom jag ju egentligen var discofjollpopkille. Men i en svartvit värld var det viktigt att välja sida.

Även om jag inte visste det när jag började lyssna på musik så är italo discon kanske den genre som mer än någon annan format mitt tidiga musiklyssnande, och därmed allt jag lyssnat på sedan dess. Det var när jag 1985 stötte på Scotch som den kärleksaffären drog igång på riktigt och sedan fortsatte det i ett rätt passionerat förhållande mer eller mindre fram till dess att Stock Aitken & Waterman tog överhanden. Sedan övergick italo discon till italo house och då var det förstås bara att hänga på.

Jag vet faktiskt inte om italienarna gillade oss svenskar särskilt mycket, eller om det var så att italo discon faktiskt var särskilt stor härhemma. Klart är däremot att antalet "Swedish remix" på omslaget till italo disco-tolvor vida överstiger vårt förhållandevis låga befolkningstal. B. Blase hade jag inte stött på innan den här tolvan hamnade hemma hos mig, men jag är lika glad att jag upptäcker den nu.

Bakom B. Blase gömde sig Stefano Secchi och Maurizio Pavesi. De svenska fanorna i tolvans re-edit-version försvarades av Fredrik Ramel. Bolaget? Beat Box. Förstås. Vad annars?

En riktigt fin-fin tolva.


B. Blase - Shame (7" Version)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Etiketter: , , , , ,

posted by miserabilism @ 21:12   0 comments

Private Sector - Like a Ton of Bricks (It's Hit Me) (1983)


Nu börjar det däremot likna saker. Post-disco som gett sig in på den stig om även artister som Prince slog in på under det tidiga åttiotalet. Maskinsoul när den svänger riktigt, riktigt bra.

Private Sector verkar ha bestått av Jeffery Cohen, Thomas Cohen, Elyse Hommel-Cohen och Michael Hommel. Kort sagt känns det rätt mycket som en släkthistoria. Däremot verkar de inte släppt särskilt mycket annat i musikväg – och definitivt inte som Private Sector. Inte heller skivbolaget Relativity Records verkar ha gjort något annat utöver den här tolvan.

Lite intressant att a-sidans singelversion klockar in strax under fem minuter, medan instrumentalversionen dansar iväg i sju och en halv minut. Varför det inte blev en riktigt maffig extendedversion med sång är en väldigt bra fråga.


Private Sector - Like a Ton of Bricks (It's Hit Me)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Etiketter: , , , , , ,

posted by miserabilism @ 20:38   0 comments

Taxxi - Lipstick (1985)


Resan så här långt genom jof-högen verkar ge vid handen att, tja, om det är väldigt mycket outnyttjad yta på vinylen betyder det att musiken är sådär kul. Så var fallet med Flash Kahan och Tommy Shaw. Så är fallet också med Taxxi.

Nu är det här inte på långa vägar lika bedrövligt som de två namnen, men det handlar fortfarande om åttiotalspop med mer än ett ben i rocken och, ja, då blir det inte särskilt kul. Raspig röst, solglasögon och gospelwannabeboogiewoogie är trots allt inte det ultimata receptet på fantastisk musik.

A-sidan går åtminstone hjälpligt att lyssna på men b-sidan "Lipstick" är smått olidlig. Säg inte att jag inte varnade er.


Taxxi - Lipstick

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Etiketter: , ,

posted by miserabilism @ 20:17   0 comments

30 mars, 2009
Tommy Shaw - Jealousy (1985)


Alltså, allvarligt jof. Vad tänkte du här? Egentligen?

Oh, titta, Shaw har ett förflutet i Styx. Jamendåså.


Tommy Shaw - For the Love of Jof

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Etiketter: , , ,

posted by miserabilism @ 20:59   0 comments

Oingo Boingo - Just Another Day (1985)


Simple Minds, U2, Devo, Duran Duran och en hel hög av de band som ofta fanns med på brittiska åttiotalspopsamlingar av typen "Now That's What I Call Music" – i någon slags smältdegel till bredden fylld med ovanstående band hittar vi Oingo Boingo.

Även om jag både hört och hört talas om Oingo Boingo har de alltid bara varit en enda låt för mig: "Weird Science" från filmen med samma namn från 1985. Och just på skivor med filmmusik hittar vi en stor del av gruppens hits. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att ett av namnen som dolde sig bakom gruppen, som 1972 föddes som The Mystic Knights of the Oingo Boingo, var Danny Elfman. Samme Elfman som under åttiotalet började att göra sig ett namn som filmmusikkompositör, främst i filmer av Tim Burton. 1985, samma år som "Just Another Day" och "Weird Science" släpptes, fick Elfman sitt genombrott som filmmusikkompositör i och med "Pee-Wee's Big Adventure".

Och de allra flesta har förmodligen också hört hans arbete i en vid det här laget mest seglivade tv-signaturer världen upplevt: den till "The Simpsons".


Oingo Boingo - Just Another Day

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Etiketter: , , ,

posted by miserabilism @ 20:56   0 comments

Miles Watson - You're My Everything (Instrumental) (1982)


Jof undrade häromdagen varför det är så lite verkstad och, tja, även så lite prat. Helt rätt, Projekt Jof har varit galet eftersatt ganska länge nu. Dags att ändra på det och shejpa upp det här fjollträsket.

Miles Watson var en ny bekantskap för mig. Inte särskilt konstigt, efter som det bara verkar ha blivit en enda tolva i eget namn, om man får tro discogs.com. Och den tolvan heter "You're My Everything".

När Miles drar igång är det stråkregnande mjukissoul som står på programmet. Försynt och bitvis ensamt vackert så det förslår. Den bästa versionen hittar vi däremot när vi vänder på tolvan och låter nålen nudda b-sidan. Inget ont om Miles sånginsatser, men i det här fallet svävar "You're My Everything" faktiskt som högst när Miles kliver åt sidan och låter instrumenten tala själva. Då får stråkarna och framförallt Don Hahns trumpet allt ljus på sig själva och helt plötsligt börjar jag tänka på Double och deras "Glidin'" och "The Captain of Her Heart". Det är en väldigt bra association.

Det visar sig dessutom att jag faktiskt hört Miles verk tidigare. Åtminstone ett av dem, men å andra sidan desto oftare. Miles verkar nämligen vara en av pennorna bakom Elektrik Funks electroklassiker "On a Journey (I Sing the Funk Electric)". Inte det sämsta.


Miles Watson - You're My Everything (Instrumental)



(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Etiketter: , , ,

posted by miserabilism @ 20:52   1 comments

© 2006 miserabilism | Blogger Templates by Gecko & Fly.
No part of the content or the blog may be reproduced without permission.

 
lonely girl dekorbild
 

Web This Blog
Om mig


Namn: miserabilism
E-post: miserabilism@gmail.com

Mer information

Senaste inläggen
Arkiv
Här skriver jag också
Länkar
Prenumeration