music gets the best of me, but you get the rest of me
26 januari, 2007
M Platini
Ett förvånansvärt intressant samtalsämne på arbetsplatsen idag var att Lennart Johansson tydligen fått kicken som UEFA-ordförande. Värsta viktiga grejen. Hans efterträdare blir Michel Platini.
Antalet franska fotbollsspelare jag kan räkna upp är milt sagt litet. Michel Platini är en av dem. Men inte så mycket för hans insatser i landslag och klubblag - jag har överhuvudtaget ingen aning om något av det, eller ens vilka klubbar han var med i. Nej, det handlar, precis som i fallet John Barnes, om musik. Men i fallet Michel Platini är kopplingen till människan själv ännu mindre än vad gäller Barnes (Barnes var förstås rapparen i den bästa fotbollslandslagslåt som spelats in - förstås New Orders "World in Motion"). Faktum är att han inte har något alla att göra med den här låten.
Istället är det M People som 1991 spelade in fem minuters hyllning till Platini. En låt som på många sätt sammanfattar Storbritanniens housescen kring skiftet åttio-/nittiotal - med Haçienda, balaeric, Ibiza och "Jingo" som vanligt förekommande nyckelord. I "Platini" sammanfaller i princip allt det här.
Här skulle jag kunna avsluta med att skriva att den här låten garanterat är betydligt roligare än såväl Michel Platini själv som fotboll i allmänhet, men det är så självklart. Istället föreslår jag att alla dessutom kollar in M Peoples väldigt bra debutalbum "Northern Soul" - där "Platini" återfinns, liksom en väldigt bra cover av Ce Ce Rogers "Someday".
Det känns som att det är rätt mycket som går sådär i linje med hur det var tänkt just nu i mitt liv. Just nu är det ju exempelvis 22 januari. Det betyder att jag skulle haft klar min lista över väldigt bra låtar från 2006. Det har gått sådär att få färdigt den. Idag skulle jag fokusera och fylla iPoden med låtar jag skulle skriva om, mentalt, på jobbet. Det gick sådär.
Hur många gånger jag lyssnat på den här enda låten av och med Linus Loves idag vet jag inte. Min iPod skulle förmodligen kunna tala om det för mig, men jag vill nog inte veta.
Linus Loves gjorde ju en av de bästa låtarna 2005 med sin "VH1", men det är inte den som jag spelat alldeles för många gånger, en dag då jag hade planerat att ägna mig åt 2006. Istället blev det 2003 års "Stand Back". Med sång av Sam Obernik. "It Just Won't Do", ni vet.
Att "Stand Back" låter som ett Falke/Braxe-möte gör förstås ingenting. Inte heller att inledningen låter precis som Pet Shop Boys "Was That What It Was". Eller att det finns la-la-la-la-la-sång. Sådär glädjesprudlande vemodig som gör att jag faller varenda gång. Eller vemodigt solskinande. Beroende på vilken kanal som är inzappad.
Ni vet scenen sist i "The Last Days of Disco"? På tunnelbanan. Precis så kände jag mig på vägen hem idag. Eller ja, större delen av dagen. Tack vare den här.
Dessutom är videon fantastiskt gullig. Som en bonus.
Under alla år min far arbetade konstaterade han alltid att arbetet tog alldeles för mycket tid från golfen. Jag kan säga samma sak. Ja, även om "golfen" i mitt fall skulle bli "musik" och "skrivande".
Efter en rivstart på året hoppas jag snart kunna ta tag i andra halvan av årssammanfattandet av 2006. Efter att jag fått färdigt min lista över de album jag gillade bäst 2006 börjar det bli dags att ta tag i låtarna. Hej och hå. Bättre sent än aldrig och allt det där. Förhoppningsvis blir det dags för det senare i kommande veckan eller så. Vi får se.
Mitt i allt post-2006:ande hann jag med en snabbdykning i 1980 också. Hos Change. Change kommer förmodligen alltid vara mest kända för sitt samarbete med Luther Vandross, vilket resulterade i själfylld disco, men Change hade även andra strängar på sin lyra. Jag menar, de var ju italienare som gjorde disco.
På samma album som de två fullständigt fantastiska Luther-låtarna "The Glow of Love" och "Searching", fast inte alls dränkt i samma uppmärksamhetsstrålkastarljus, återfanns också "The End". En låt som, tvärtemot de båda nämnda låtarna, snarare hade mer med strong Moroder, Jarre, Kraftwerk och Cerrone än med den amerikanska disco som Luther i vanliga fall pysslade med vid den här tiden. Iskallt penetrerande rymddisco som ingick i den skara eurodisco som kom att lägga grundplåten för en stor del av italodiscons fascination för instrumentala rymdäventyr som kom att färga en stor del av åttiotalet.
