|
music gets the best of me, but you get the rest of me
| 30 oktober, 2006 |
| Ode till en fjärrkontroll |
Det finns rätt många saker man aldrig riktigt räknar med ska hända. Sånt som känns sådär långt, långt bort på horisonten att man inte ens kan se det med ett portabelt Hubble-teleskop. Ända till det helt plötsligt rasar ner rakt framför en.
Att känna någon slags emotionell koppling till en fjärrkontroll är förmodligen var just en sådan sak.
Jag har avverkat fjärrkontroller på löpande band. Pick it up, wear it out, gå vidare. Inget konstigt med det. Det enda problematiska är att trasiga fjärrkontroller inte kan slängas i hushållssoporna, vilket gör saker och ting lite mer jobbiga. Men i övrigt ingenting.
Till nu då.
Stereon jag har nu var den första riktiga stereon jag ägt. En ihopplockad på Hi-Fi Klubben, inte en sån där opersonlig sak som dunkar av löpande bandet varannan minut hos Siba, Elgiganten, On-Off och allt vad de nu heter. En stereo utvald med omsorg. Snart sju år har vi varit tillsammans. Förstärkar-/radiodelen, cd-spelaren, skivspelaren och högtalarna. Cd-spelaren la av redan för något år sedan och jag har ännu inte köpt någon ny – datorn och dvd-spelaren har fått rycka in istället. Får se när jag köper en ny att ersätta både den gamla cd-spelaren och den nu rätt hopplösa dvd-spelaren som inte bara har begränsat med funktioner – den är stor och klumpig också.
Att cd-spelaren la av var väl ingen stor grej. Mest lite bökigt. Precis som när man ska kasta en fjärrkontroll. Men så för några dagar sedan hände det igen. Ännu en del i det noggrant utvalda stereopaketet börjar krångla. Fjärrkontrollen. Min Nad 451.
Det mesta fungerar fortfarande. I princip allt, faktiskt. Däremot har knappen för att höja volymen börjat glappa. Inget jätteallvarligt, men tillräckligt mycket för att det ska vara ett irritationsmoment. Tanken att få den reparerad svischade förbi en snabb sekund, men försvann lika fort. Det vet jag ju redan på förhand att det inte är någon idé att göra, rent kostnadsmässigt. Bara att köpa ny, alltså.
Men ändå. Sju år. En av de överlägset mest använda prylarna i mitt bohag alla dessa år. Och till skillnad från andra fjärrkontroller som använts så mycket som min Nad 451 syns inga spår av användning. Inga utnötta siffror. Bortsett från att den är lite dammigare vissa dagar ser den ganska precis exakt ut som när jag köpte den. Dessutom har jag alltid tyckt att den är rätt snygg och haft en gedigen känsla. Legat skönt i handen.
Det här förhållandet till en fjärrkontroll skulle förmodligen Freud kunna skriva en avhandling om, om han fortfarande var i livet. En våt dröm för terapeuter och psykiatriker med rullande taxametrar.
Likaså skulle man förmodligen, om man ville, kunna tolka in en massa i det faktum att knappen för att SÄNKA volymen fortfarande fungerar alldeles felfritt. Men det örat lyssnar vi inte på nu.
Gissningsvis är det mest en tidsfråga vid det här laget innan min Nad 451 definitivt är redo för skräphögen. Snart är det slut på gamla tider. 34:an, himlen och allt det där.
Tack för den här tiden, polarn. Du har varit bäst. Ska ta väl hand om dig sista tiden.Etiketter: diverse |
posted by miserabilism @ 19:36   |
|
|
|
|
| Igen, för första gången |
När jag började lyssna på musik utgick jag alltid ifrån att singeln jag hörde med en artist var det första artisten släppt ifrån sig om jag inte samtidigt fick påtalat att så inte var fallet. Här och nu i kubik.
Även om jag väl blivit bättre på det här med åren händer det alldeles för ofta att jag tror att jag den, för mig, nya artist jag hör aldrig har släppt något innan. Lite gulligt naivt sådär. Eller förmodligen någon slags självförsvarsmekanism. Om en artist jag upptäcker har släppt något innan som jag borde ha gillat borde jag också ha hört det när det släpptes. Annat vore ju att erkänna att jag saknar totalkoll och så är givetvis aldrig fallet.
Mim är en sådan artist (och därmed givetvis ett stort undantag). Det jag numer vet om Mim är att hon egentligen heter Miriam Grey och att hon släppte singeln "Open Your Eyes" 2003. En singel som gick mig helt spårlöst förbi. När jag lyssnar nu hade den nog gått mig spårlöst förbi även om jag hade hört den (har jag hört den?) – helt okej svalhouse, men inte mer.
Inte för att det spelar någon roll hur den låten är. Nu är det nu. Här och nu. Och tillsammans med Albert Cabrera och Steven Lee gör Miriam alldeles underbar vemodspoptrance i inhyrd disco-house-kostym. "I watch you / and the way you move" sjunger Miriam sådär alldeles blasésjälvklart som borde ge henne en definitiv biljett till lounge där de kvinnliga vemodspoptrance-sångerskorna sitter uppradade i väntan på att de alldagliga poptrance-killarna ska komma förbi och uppvakta dem, med en desperat önskan att vemodspoptrance-sångerskorna ska kasta åtminstone ett öga i deras riktning och kanske, kanske, kanske till och med förvandla den alldagliga poptrance-killens rätt alldagliga poptrance-låt till fullständigt glittrande och vibrerande festglamour.
Fortfarande inte övertygad? Lyssna på breaket. Fem minuter in. Miriam ensam kvar när allt annat brutalt kastas ut genom nödutgången. Sedan kryper de sakta tillbaka in igen. En efter en. Basgången. Du-du-du-du-slingan som hämtad från "Introspective"-versionen av "It's Alright". Stråkarna. Trummorna. Duh-da-DUH-DAH allt starkare, allt hetsigare. Sedan exploderar allt igen efter nästan en och en halv minut och världen är för en stund helt oöverträffat vacker och felfri.
Och stråkarna. Sa jag att stråkarna är alldeles himmelskt fantastiska? Stråkarna är alldeles himmelskt fantastiska.
Lee Cabrera feat. Mim "I Watch You (Vocal Club Mix)"
(Ps. Miriam sjöng även i Chamonix "How Did You Know? (77 Strings)". Visste ju att jag hade koll på henne sedan tidigare. Just precis så var det. Förstås.)Etiketter: house |
| posted by miserabilism @ 19:05 |
|
|
|
| 29 oktober, 2006 |
| Filtrerad magi |
Varje gång jag tror att jag i alla fall har hyfsat mycket koll på det jag skulle vilja ha koll på inser jag att jag rätt ofta har alldeles för dålig koll.
Som nu.
Svenske Steve Angello släppte sitt "Presents Tracks" redan 2003. En mindre evighet sedan i dansmusiktermer. Och även om jag plockat upp vad som känns ungefär som hur mycket Steve Angello som helst senaste åren gick albumet mig spårlöst förbi. Totalt.
Tills nyligen.
Steve Angello, en av filter-housens stora namn, gör förstås precis det: filter-house. Visst, albumet består ju även av andra ingredienser, några av dem till och med på gränsen till tribal-trista, men hej – när han svänger gör han det med besked.
"The End" är ett sådant tillfälle. Även om den kanske inte är filter-house enligt formulär 1A (den är ju instrumental, bara en sån sak) så är den väldigt, väldigt bra. House av det där slaget som egentligen borde vara stentrist. Ni vet, när en melodislinga plockas upp och sedan roteras varv efter varv i en massa minuter. Men när just den typen av musik funkar gör den det med besked. Lika passande mitt på det fullpackade dansgolvet, en miljon ljusår från verkligheten och alla bekymmer där allt bara är dans, dans, dans, som i ensamheten på en nattbuss på väg ingenstans i det neondroppande regnet, där musiken i lurarna räddar dig till en bättre värld.
Så. Precis så bra är "The End". Fantastiskt. Hjärtekrossande. Sprudlande.
Alla som älskar Pete Hellers "Big Love" och Michael Grays "Borderline" kommer också älska "The End".
När ni väl lyssnat gör ni rätt i att leta upp "Presents Tracks" också. Väl värd mödan.
Steve Angello "The End"
Etiketter: house |
| posted by miserabilism @ 00:20 |
|
|
|
| 28 oktober, 2006 |
| Det är "e":et i Coken som gör det |
En dag fylld av disco i lurarna och högtalarna gör förstås att det blir disco även här. I form av Coke Escovedo. Ganska precis 30 år gammal låter den som den kunnat spelas in av Fibes, Oh Fibes i år. Om något känns bekant kan det bero på att du hört Monie Loves "Monie in the Middle" eller Eric B & Rakims "Follow the Leader". Ett bra trumbreak är ju som bekant guld värt.
Coke är dessutom pappa till Sheila E. Bara det gör det nästan värt att lyssna.
Coke Escovedo "I Wouldn't Change a Thing"
Etiketter: disco |
| posted by miserabilism @ 18:22 |
|
|
|
| 27 oktober, 2006 |
| Get down Friday night |
Att ta sig hem genom H-stormen var sådär roligt. På många sätt. Särskilt när man cyklar. Det som gjorde att jag orkade hela vägen hem var att jag hade sällskap av Gina G. Ja, hon med "Oooo Aaah (Just a Little Bit)". Okej, inte i sällskap, men väl i lurarna. Fyra gånger på raken. Nästan som gjord för min restid. Jag fick några konstiga blickar när jag log åt ingenting samtidigt som regnet hamrade ner över min sorgligt vattenuppsugande jacka.
Men hej. Så lyssnade de säkert på något tråkigt. Eller ingenting alls.
Pulserande basgång? Check. Försiktiga du-daah-keyboard? Check. Wacka-wacka-gitarr? Check. Fyr-fyra med väs-hi-hat? Check. Sprudlande stråkar? Check. Snygga break? Check. Kanonbra? Check.
Den här veckan är nog officiellt Moto Blanco-vecka nu.
Gina G "Tonight's the Night (Moto Blanco 12" Mix)"
Etiketter: house |
| posted by miserabilism @ 17:57 |
|
|
|
| 26 oktober, 2006 |
| Minimal Discow |
Det finns för många Pet Shop Boys-remixer. Eller rättare sagt, det är ett helsicke att hålla koll på dem.
Trodde jag hade lyckats ringa in alla "Minimal"-remixer när jag upptäcker att "Moscow Discow"-Telex gjort inte bara en, utan två remixer. Den ena, "Telex Hell Remix", ligger ju med på DVD-utgåvan av singeln. Men självklart blir det desto meckigare att försöka få tag i den andra (finns på "Minimal (Remixes)"): "Telex Heaven Remix". Och självklart är Heaven-remixen hur många resor som helst bättre än den underjordiska tvillingen.
Djävulen får ju trots allt inte alltid de bästa låtarna.
Lyssna på "Minimal (Telex Heaven Remix)"
Etiketter: house, Pet Shop Boys |
| posted by miserabilism @ 23:01 |
|
|
|
|
| "No Strings (Let's Have Sex)" |
Got what I want
Good sex
Ibland är det liksom ingen idé att hymla. Populärmusik har ju nästan alltid handlat om att knulla. Med tanke på att Lola dessutom är franskfödd känns det som nära nog ett måste. Voulez-vous coucher aec moi ce soir, liksom.
Jag kan inte låta bli att tänka på Kristine W när jag hör Lola. Snygg och med en stor röst. Med den skillnaden att Kristine gör dansmusik redan från början medan Lola behöver remixhjälp för att hitta till det discospacklade dansgolvet.
Väl där spelar det sen mindre roll.
"No Strings" är i originalversionen en organisk och svulstig gospelballad som lyfter taket på egen hand (tänk Mariah Careys "Anytime You Need a Friend"). Sensuell, intim och storslagen lite om vartannat. Men det är när Atlantis-760 får tag i grundmaterialet som det roliga börjar på allvar.
Gospelhouse som hade gjort Basement Boys och DJ Spen stolta.
Pianot, fyr-fyran, den brinnande kyrkorgeln, gospelkören som gungar hela kyrkan i takt. Livsglädje, bubbel, glitter. Och så en text om att man vill knulla med första bästa man råkar springa på i tunnelbanan. Utan att trassla till det med saker som djupare känslor och kärlek. Raka rör.
Som inte det vore nog finns det också en precis lika bra Moto Blanco-remix som dansar in hos Shapeshifters med en renrasig triangel och fejkstråkar i högsta hugg.
Ja, det finns några remixer till. Fast de är inte i närheten. De här två är allt ni behöver.
Nästan så att de botar min efterhängsna förkylning helt på egen hand.
Lola "No Strings (Atlantis-760 Gospel House Mix)"
Lola "No Strings (Moto Blanco Vocal Mix)"
Lolas officiella webbsida
Etiketter: house |
| posted by miserabilism @ 22:21 |
|
|
|
| 24 oktober, 2006 |
| "And I Loved You" |
Äh. Efter att jag skrev om Arnold alldeles nyss kunde jag inte hålla mig. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den nu. För många. Inte tillräckligt många.
Tillsammans med "Tears" är "And I Loved You" en av de allra främsta anledningarna till att jag är så ohjälpligt betagen av housen och alla hennes vackraste sidor. I båda fallen är det Satoshi Tomiie och Frankie Knuckles som skapat magin. I båda fallen är det två av housens bästa och varmaste röster vid mikrofonen. I "Tears" heter han Robert Owens (som också varit med och skrivit "And I Loved You").
I "And I Loved You" tillhör rösten Arnold Jarvis.
Egentligen räcker det bara att lyssna på basgången. Trumman och basen. En värme och en puls som nästan bara Larry Heard lyckats förföra fram ur maskiner. Sedan duetten mellan de försiktigt lagda elpianoackorden och stötarna ett andra, än mer vackert metalliskt, piano. Den försiktiga hi-haten som gömmer sig allra längst bak. Och så förstås texten, som framburen på Arnolds fantastiska stämma blir en av de sorgligaste som plitats ned av en ensam penna någonstans, någon gång.
Som vanligt är den sju minuter långa "classic club"-mixen man mest vill ha, men det är bara i radiomixen som det fantastiska pianosolot finns med. Egentligen behöver man ju båda två, just därför.
Eftersom ni redan beställt "Fierce Angel"-samlingen och ni nu dessutom kommer köpa Arnold Jarvis-samlingen "Collection" (eller varför inte Underground Dance Artists United for Lifes skiva?) är jag så snäll att jag ger er "And I Loved You" här. Det finns alltid någon som behöver någon att hålla om.
Satoshi Tomiie feat. Arnold Jarvis "And I Loved You"
Etiketter: house |
| posted by miserabilism @ 23:52 |
|
|
|
|
| Änglahouse |
"Fierce Angel" kan inte mäta sig med föregångaren, så är det bara. Den knäckande öppningen med "Tokyo Disco" når den inte upp till.
Och nej, jag räknar inte mixskivorna (för att de, öh, är mixskivor) och inte heller "Beach Angel" (för att den, öh, inte passar in). Så egentligen jämför jag inte med särskilt mycket alls. Men hej. Så bra som "Tokyo Disco" var räknas den nästan som tio.
Ni märker att jag och räknande funkar lite sådär.
Oavsett vilket bygger "Fierce Angel" vidare på samma koncept som "Tokyo Disco". En skiva discohouse. En med knorrande och murrig electrotechhouse. En med "Back to Love"-vibbar och upplockande av gamla låtar i nya kostymer. Det betyder förstås också att electrotechhouseskivan förstås inte alls är lika kul. Särskilt inte när det dyker upp otäcka rockdans-vibbar (fast jag kommer nog gilla Therese nya väldigt mycket väldigt snart). Och Seb & Jay P:s mörka mix av Fedde Le Grands mörka "Just Trippin'" är ett mäktigt monster i all sin "French Kiss"-glans.
Men ska man köpa "Fierce Angel" då? Jamen, det är klart man ska. Och för de konsumenter som fortfarande tvekar kommer här de sju främsta anledningarna:
Sun "Gone (Moto Blanco Mix)"
Hur många gånger kan man återanvända "Strings of Life" och fortfarande få det att låta precis lika fräscht som när Derrick May släppte sin klassiker? Hur många som helst tydligen. Men under de dansande datastråkarna kryper sorgnaste hjärtat i världen ihop i en liten klump. "Even if I cry / you'd still be gone / even if I change today / forever / Even if I cry / you'd still be gone". Och breaket. Breaket. Breaket.
Moony "For Your Love (T&F vs Moltosugo Kub Mix)"
Kaxigare. Stökigare. Funkigare. Lite mer blå. Men Moonys bästa låt sedan "Dove (I'll Be Loving You)" – precis lika bra till och med. T&F och Moltosugo tillsammans med Moony verkar vara en smått oslagbar kombination. Och så kommer refrängen och allt blir bara dans, dans, dan. Alla som lyssnat sönder minsta lilla Milky-släpp senaste åren blir förstås förälskade redan här.
Hardsoul & Ron Carroll "My Life (Original Extended Mix)"
Världens mest själfyllda holländare och världens bästa Ron Carroll gör det igen. Pianot. Stråkarna. Vemodet. Stämsången. Glädjen. Regnet. Solskenet. Ni vet.
Etherfox "Something Different to Say (Extended Vocal Mix)"
Sa nån "Strings of Life"? Okej. Kanske inte lika mycket. Men nästan. Urfasade stråkar och plastigt blås uppiskade till stormande höjder är alltid Urfasade stråkar och plastigt blås uppiskade till stormande höjder och det är förstås alltid fantastiskt.
The Bassmonkeys "The Answer (Original Mix)"
Jag skulle kunna dra till med en Derrick May-parallell till här, men istället konstaterar vi glatt att hederligt skramlande housepianon av riktigt gammalt hammersnitt är vad världen behöver mycket, mycket mer av. Sedan dansar sig en tingelingslinga upp ovanpå kaoset och det är ju bara att smälta.
Elek-Tro Junkies "Don't Hold Out on Me (Extended Mix)"
Insprängd mitt i den mindre roliga andra skivan exploderar helt plötsligt den här gospelhousebomben fram och lyfter taket. Inner City:s "Pennies from Heaven" möter Derrick May (igen?)-piano möter handklapp, kyrkgång och omöjlig glädje.
Filterfreakz vs FPI Project "Everybody (Full Vocal Mix)"
Ännu ett sånt där housepiano som ordineras mot kronisk depression och rock-baciller. En miljon mil från "Going Back to My Roots" och samtidigt bara en hörnvändning bort.
Riff N Ray feat. Kelly Llorrenna "Let the Music Play (Riffs N Rays Mix)"
Alla som gör egna versioner av Shannons mäktiga klassiker ska förstås premieras åtminstone för god smak. När de samtidigt lyckas göra det rätt kalla originalet att bli varmblodig golvvärmarhouse är det förstås ännu bättre. Inte riktigt i klass med originalet, men Kellys efternamn väger nästan upp det som fattas.
Ja. Och så omslaget då. Fast det vet ni ju redan.
Så. Iväg och lyssna nu. Sedan är det bara att köpa. OK?Etiketter: house |
| posted by miserabilism @ 22:51 |
|
|
|
| 23 oktober, 2006 |
| Orup! Barry! Barry! Orup! |
Dagens mest oviktiga, men samtidigt väldigt skojiga, händelse var Orups nya singel "Måndag-fredag". Inte så mycket singeln, i sig. Singeln är tyvärr rätt jättetrist (kom igen Orup, disco! Vi vet att du kan!)
Det roliga var istället när jag stoppade in en-spår-promon i datorn och CDDB var övertygad om att det jag just stoppat in var bonusskivan till Barry Whites makalösa 3CD-box "Just for You". "Let The Music Play (Meedom & Trust Beach Mix)", närmare bestämt.
Jag tror att Orup skulle vara väldigt glad över den ihopblandningen.
Okej. Inte roligare än så. Men kom igen. Det är måndag och det pissregnar.
Lyssna själva på Orups singel
Etiketter: diverse |
| posted by miserabilism @ 20:15 |
|
|
|
|
| Regn, gud och övergivna planer |
Alltså, Gud hatar verkligen mig. Så fort jag ens tänker orden "regn", "cykel" och "jobbet" i ungefär samma mening öppnas kranarna.
Jag skulle på shoppingspree efter jobbet. Eller ja, ner och shoppa byxor åtminstone. Halvvägs till Fridhemsplanerna var de planerna definitivt begravda. Tips: när allt låter "slosh, slosh, slosh" är det en dålig dag att prova kläder.
Fast samtidigt gillar jag ju regn. New Order-Bernard sa det ju bäst:
I've been walking in the rain just to get wet on purpose
I've been forcing myself not to forget just to feel worse
Ska det vara miserabelt ska det vara miserabelt på riktigt.
Fördelen med regn att regn är som gjort just för den där musiken som inte alls passar när det är varmt och solsken. Därför lyssnade jag på "Running Up That Hill" hela vägen hem.
Kate. Fantastiska Kate.
Men Kate stod bara för hälften av låtarna. De varannangånger det blev dags för extended-mixen (R.I.P.). Däremellan var det Andrew Poppy och Claudia Brücken som stod för magin. Ja. Propaganda-Claudia.
Ett piano och en röst. Allt som behövs för att skapa ilningar som inte bara är regn som letar sig innanför tröjan.
It doesn't hurt me.
Do you want to feel how it feels?
Do you want to know, know that it doesn't hurt me?
Do you want to hear about the deal that I'm making?
Ett piano. En röst. I en desperat klängande dans där ingen vill vika sig. Släppa taget. Erkänna nederlaget när kärleken vittrar i bitar runt omkring.
Is there so much hate for the ones we love?
Tell me, we both matter, don't we?
You, it's you and me.
It's you and me won't be unhappy.
Det fantastiska crescendot som piskar sig själv allt hårdare, allt kallare. Och så, 2,50 in, rycks allt undan. Claudia kryper ihop framburen bara på en övergivet angslagen tangent. Viskande. Bedjande. Långt efter det att stoltheten diskret smugit ut genom en av nödutgångarna på sidan.
C'mon, baby, c'mon darling,
Let me steal this moment from you now.
C'mon, angel, c'mon, c'mon, darling,
Let's exchange the experience, oh...
Sådär omöjligt vackert som musik bara kan vara under några få darrande sekunder när precis alla förutsättningar är rätt. Sådär omöjligt vackert som det bara kan vara när världen omkring är så eländig som det nästan bara går.
Lyssna själv på Claudias och Andrews fantastiska version.
Passa också på att titta på Kates fantastiska video till "Running Up That Hill" (innan youtube hinner plocka bort den).
Etiketter: pop |
| posted by miserabilism @ 19:40 |
|
|
|
| 22 oktober, 2006 |
| "Bright Young Things" |
"Numb" är fantastiskt. Det förstår ju alla.
Eller, ja, det är ju uppenbarligen det alla inte förstår. Diane Warrens makalösa ballad är kanske den mest bespottade av låtarna från Pet Shop Boys senaste album. Jag kan för mitt liv inte förstå varför.
Nu är den singel. Antar att åtminstone boysen själva gillar den. Som singel? Tja, den kommer förmodligen att bomba rätt hårt. Tyvärr. Trots, eller kanske ännu mer troligt på grund, av den vackra videon inspirerad av "Pansarkryssaren Potemkin" och, gissar jag, samtida rysk film i allmänhet. Inte MTV-material, om vi säger så.
Men ett singelsläpp från Pet Shop Boys betyder mer än något annat b-sidor. Och remixer. I "Numb"-fallet finns inga remixer att tala om (som så ofta när PSB släppt ballader). Tolvan är förstås skitsnygg, men Ewan Pearsons omstöpning av "Psychological" är inte särskilt mycket att hänga i julgranen. Nya låten "Party Song" låter mest som en sämre "Shopping" utan att vara särskilt mycket party alls.
Det som räddar dagen är den andra b-side-låten. Tre år gamla "Bright Young Things" som, efter att ha ratats till filmen med samma namn, äntligen ser dagens ljus. Verkligen äntligen.
Det som börjar, vemodigt och majestätiskt, i samma ensamma del av rummet som "Numb" exploderar en och en halv minut till en alldeles fantastisk resa genom bakkatalogen. "King's Cross", "Somewhere", "Dreaming of the Queen", "Being Boring", "Nothing Has Been Proved" och med ett break influget från Underworlds "Two Months Off". Allt genom ett filter av de mest dansanta stunderna på "Very".
Listen, a nightingale sings
in Berkeley Square the bright young things
are flying on chemical wings
intent on their one-last-flings tonight
Allt sådär sorgligt leende. Sådär obekymrat leende utanpå en sargad själ. Och så finns det fortfarande människor hur man kan älska PSB sådär alldeles för mycket. Och på torsdag släpps liveskivan "Concrete".
Höst? Regn? Mörker? Kyla? Elände?
Bring it on.Etiketter: house, Pet Shop Boys |
| posted by miserabilism @ 22:15 |
|
|
|
miserabilism | Blogger Templates by Gecko & Fly.
No part of the content or the blog may be reproduced without permission.
|
