music gets the best of me, but you get the rest of me
29 december, 2006
Lite borderline i december
Som vanligt så här års är det dags för skribenterna på dagensskiva.com att sätta ihop en skiva asbra låtar. En skiva bestående av respektive skribents bästa låt från året som gått.
Eller. Det är väl inte uttalat "årets bästa låt". Det är snarare just "en asbra låt" det handlar om. Men för de flesta blir det nog ändå den låt man gillat bäst som får följa med.
För egen är det dock inte alltid den låt jag gillat bäst som jag väljer - utan snarare den låt som bäst sammanfattar det passerade musikåret. Eller kanske ännu mer: mitt musiklyssnarår.
Vilken som är årets bästa låt är förstås något som rätt ofta ändras rätt snabbt. Humör, stämning, årstid, mängden pengar kvar på kontot. Det finns kort sagt en hel drös saker som spelar in. Men 2006 är låten som är mitt musikår också den som jag nog håller högst. Michael Grays "Borderline", en låt jag föll rätt fullständigt för i samma sekund som jag hörde den i våras. En låt som låter lika fantastisk idag som då.
"Borderline" har förstås remixats med lite blandade resultat (där slutsatsen är att Michael Gray var den som bäst remixade Michael Gray i det här fallet) och dagen till ära bjuder jag på den mix som ligger längst från originalet. På flera sätt. Lee "Muddy" Bakers akustiska version. Och jo. Det funkar väldigt bra.
En kompis till mig hade tidigare en, alltför kortlivad klubb, som gick under namnet "My Baby's Got E.S.P.". Det var faktiskt så rätt som det bara går. Four Below Zeros "My Baby's Got E.S.P." är inte bara det förmodligen allra bästa stycke disco som någonsin spelats in. Den är dessutom en av de bästa låtar som spelats in överhuvudtaget.
Varje gång jag hör de outsägligt sorgliga stråkarna kan jag på något sätt inte låta bli att dra lite på läpparna, ironiskt nog. Vill man hitta den alkemiska och mytomspunna formeln till musikens magi finns den förmodligen dold någonstans mellan tonstrecken i "My Baby's Got E.S.P." Bara man tittar tillräckligt noga.
Four Below Zero är förstås ännu ett av de där, alldeles för många, discoartisterna som inte blev blev mycket mer än en singel gamla. Varje gång "My Baby's Got E.S.P." önskar man att det hade blivit mer.
När Blue Lipstick, med hjälp av Alex Gaudino, bygger "Head Over Heels" faller jag förstås, just därför, obönhörligt och hejdlöst rakt ner i backen. Visst. Hade man plockat bort Four Below Zero-samplingen hade vi förmodligen haft ett stycke rätt ordinär house som inte lämnat många ekon efter sig. Men nu har vi Four Below Zero-samplingen och det blir fred på jorden ett litet tag igen.
Det känns som att det var ett av de bästa sätten jag kunde ta julledigt med. Disco i housekostym. Fantastiskt.
Visst. Typ tidernas sämsta ljud/bild-synkning. Men hej. Krattig kvalitet till trots gör det ju inte direkt att suget inteckna lägenheten och skaka fram pengar till en svartabörs-biljett när Kylie ska raka av sina sex Wembley-spelningar direkt i början av året.
Det finns alltid några artister som liksom bara finns där. Kanske till och med artister, eller remixare, som man gillar riktigt mycket varje gång man hör deras grejer. Men det kommer liksom inte längre än så. Man bryr sig aldrig om att söka djupare i katalogen.
Way Out West var precis en sån artist. Fram till väldigt nyligen.
I fallet Way Out West har jag i princip nästan enbart stött på dem i deras roll som omstöpare av andras färdiga alster. Ironiskt nog var det Nick Warrens och Jody Wisternoffs snart åtta år gamla remixer av Art of Noise "Dreaming in Colour" som var det som fick mig att göra slag i saken när jag återupptäckte de remixerna i samband med dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special. På det stora hela är "Dreaming in Colour" körd genom Way Out West-filtret kanske inte radikalt annorlunda jämfört med den otvättade versionen, men Way Out West gör ett bra jobb med små medel.
Men det var när började leta i Way Out Wests egenkomponerade verk som det började bli riktigt intressant. De två första albumen. Vemodigt tranceig och progressiv melodihouse som jag är sådär hopplöst svag för. Särskilt som de flesta artister som gör den här typen av musik ofta hittar enastående kvinnliga röster som gjorda för att ge själv och färg åt texterna. Lyfta dem högre än det rent litterära värdet någonsin kan göra.
På Way Out Wests andra album, "Intensify", är Tricia Lee Kelshall precis en sådan röst när hon tar sig an "Mindcircus". Men ännu lite mer smälter jag förstås när Way Out West haft den goda smaken att bjuda in världens bästa Kirsty Hawkshaw, en gång i tiden rösten i Opus III ("It's a Fine Day", ni vet). Smattrande percussion, svävande slingor, burkigt sorgligt piano, en bortglömd flöjt. Och så, förstås förstås förstås, Kirstys underbart viskande röst. Så där sorgsen som den nästan bara kan vara i precis den här typen av musik.
You shouldn't depend on me I see it differently But I'm always grateful when another soul believes in me
Held hostage in a dream following the shadow of a shadow
Jag ska villigt erkänna att det finns mycket jag inte förstår vad gäller köp och nedladdning av musik över nätet. På lagligt sätt.
Sedan musikdelning med internet som kanal föddes på allvar i och med Napster 1999 har de fyra (fem) stora skivbolagen Universal, Sony BMG, EMI och Warner pumpat in, gissningsvis, löjligt stora belopp i den hopplösa kampen att stävja otyget med att ladda ner och konsumera musik utan att betala för sig.
Det var inte förrän Apple lanserade sin iTunes Music Store som musikbranschen på allvar fick upp ögonen för att digitala nedladdningar av musik var inte bara möjligt, utan även lönsamt. Och framförallt: konsumenterna var villiga att betala för musiken – det handlade bara om, förutom självklarheter som ett intressant utbud, se till att köpen av musik kan ske med lägsta möjliga tröskel. Att steget från köpbeslut till faktiskt köp bokstavligen talat inte är längre än en knapptryckning bort.
Trots det har storbolagen fortsatt utvecklingen av nya, ganska snart verkningslösa, kopieringsskydd. Kopieringsskydd som, genom att begränsa hur, var och på vilket sätt (ibland till och med vilken programvara och hårdvara som får och kan användas), bara straffat de musikkonsumenter som gjort rätt för sig och köpt den cd-skivan eller musikfilen med kopieringsskydd.
Ibland har kopieringsskydden, som i grund och botten verkar basera sig på att förstöra det det är satt att skydda (jag har flera gånger stött på cd-skivor som jag kan spela och rippa utan problem i min dator, men som inte gått att spela i min helt vanliga cd-spelare).
Det faktum att album idag, för det mesta, finns att ladda ner olagligt långt innan konsumenterna har möjlighet att köpa cd:n eller musikfilerna verkar inte på något sätt ha påverkat storbolagens syn på att det är de lagliga privatkonsumenterna som är de stora fildelningsbovarna och som därmed ska straffas med kopieringsskydd.
Ironiskt nog verkar storbolagen, som för att släppa sin musik till exempelvis iTMS hade som krav att musikfilerna skulle förses med DRM-skydd, nu prova att släppa sin musik i oskyddade filer. Självklart handlar det här om ett försök att bryta Apples smått monopolistiska grepp om den digitala musikmarknaden och kamma hem hela vinsten själva (utan att, vad det verkar, ägna tid åt att reflektera över att det bevisligen inte är avsaknaden av kopieringsskydd som är det stora införsäljningsargumentet, utan snarare, som sagt, enkelheten som genomsyrar processen att bläddra igenom urvalet och köpa musiken).
Att storbolagen, precis när man trodde att de gjort sin hemläxa, nu verkar inställda på att dra igång en precis lika fruktlös kamp för att sätta stopp för möjligheten att dela med sig av musik via sin mobiltelefon, tja, det är en annan femma.
Men det, i min värld, mest korkade greppet måste ändå vara prenumerationsmodellen som exempelvis Yahoo! pysslar med. Grundidén att du mot en avgift får tillgång till ett massivt musikbibliotek att lyssna på har jag inget problem med. Men däremot låsningen vid datorn (i princip). Musiken du kan ladda ner går inte att bränna – vill du göra det måste du köpa loss musiken på iTMS-manér (för ett ungefär likadant pris) utöver den fasta månadsavgift du måste betala för att utnyttja tjänsten. Slutar du betala slutar också musiken på din dator fungera (om du inte köpt loss den). Det är så långt ifrån hur min musikkonsumtion fungerar det nästan går att komma.
Då är det desto roligare att se hur skivbolag utanför de fyra storas krets angriper problemet. Eller snarare: ser möjligheterna. Hos det eminenta dansmusikskivbolaget Defected kan man förstås köpa den musik som ges ut där, av artister som Copyright, Roland Clarke, Dennis Ferrer, Bob Sinclar, Kathy Brown och många fler, som 320kbps mp3. Men det jag verkligen gillar är deras prenumerationsupplägg.
För £70 köper man sig en årsprenumeration på singlarna Defected ger ut – en årsprenumeration som ger dig alla singlar som släpps under året (22 enligt Defected) och dessutom i alla mixar som finns tillgängliga, vilket ska en summa av totalt 110 låtar/mixar. Låtarna blir tillgängliga för prenumeranter fredagen före den måndag de släpps. Prenumeranter ska dessutom få rabatter och erbjudanden om andra produkter som finns att köpa i Defecteds webbutik. Mervärde – inte kopieringsskydd som betämmer när, var och hur du får lyssna.
Visst finns det även här saker som kan göra det här mindre intressant. Det handlar ju trots om att köpa grisen i säcken – men i grund och botten inget konstigare än exempelvis en tidningsprenumeration. Du känner förtroende för avsändaren att ge dig en produkt som kommer att vara intressant och relevant under prenumerationstiden och precis som en traditionell prenumeration behöver du själv inte hålla reda på när ett nytt nummer eller en ny singel släpps. Din prenumeration landar så att säga på hallmattan – antingen fysiskt eller virtuellt.
Ett sådant här upplägg kräver självklart också någon slags enhetlighet. Den här modellen skulle sannolikt inte fungera över hela Universals utgivningskatalog, men däremot skulle segmentering mycket väl kunna fungera. Dessutom vore en utveckling att bokklubbs-/skivklubbstänket flyttar in även här, med andra ord att du får information om vilken nästa skiva blir, med ljudklipp, och sedan får ta ställning till om det är intressant för dig. Lagom mycket engagemang för den som inte har tid eller ork att själv söka.
Men framförallt visar det här ännu en gång att de mindre, nischade skivbolagen hunnit betydligt längre i tänket kring hur man mest kostnadseffektivt kan få ut sin musik, utan att lägga tid och energi på den grå massa som tillskansar sig den utgivna musiken utan att betala för sig.
Med andra ord: att lägga fokus på göra det så bra som möjligt för de potentiella kunderna - inte att försöka stoppa alla andra.
På många sätt kan George W Bush vara det bästa som hänt den största delen av västvärldens populärmusikskapare. Visst har det funnits andra ledare som gjort sin skörd av tossigheter senaste sisådär 15 åren, men i Bush junior har man fått så väldigt mycket att tycka illa koncentrerat till en enda person. Ett enda lättattackerat mål. En gemensam, yttre fiende är alltid bra att ha, det vet alla. George W Bush inte minst.
Faktum är att jag inte tror att det funnits något som enat musikutövare oavsett genre lika totalt sedan åttiotalets apartheid. Självklart fanns andra mål. Kärnvapen-race och stjärnornas krig, Thatcher, masssvält, nyuppvaknad wannabe-nazism. Bara att välja. Men mer än något kom Sydafrikas apartheid-regim att, bokstavligen talat, ge vid handen svart på vitt ett koncentrat av världens orättvisa. Ett öppet och regimsanktionerat förtryck.
Den musikaliska reaktionen resulterade i ett årtionde där såväl teman som musikalisk riktning kom att handla om fördömande och uppmuntran. Fördömande av apartheid-regimen och en uppmuntran till ANC. Fördömande av västvärldens flathet att ta hårdare tag mot regimen och en uppmuntran till Sydafrikas musiker, inte sällan genom att ge dem möjligheter att spela inför stor publik utanför sitt eget land trots sanktionerna. Artists United Against Apartheid. I ain't gonna play Sun City.
En av de, fortfarande, mäktigaste oavhängighetsförklaringarna var Ce Ce Rogers "Someday", producerad av Marshall Jefferson. Själuppfylld house när den är som allra bäst. Men som så många andra av den tidiga amerikanska housens idag mest klassiska spår var det via Storbritannien jag upptäckte Ce Ces låt - då i form av en cover av M People. M People:s debut håller fortfarande för trevliga lyssningar, men det är förstås "Someday" som är albumets hjärta. En, trots sin rätt originaltrogna tolkning, värdig hyllning till originalet - och dess själ. I Sashas remix lyfts dessutom gospelkören från sin plats i bakgrunden till längst fram på barrikaderna. Och genom att byta ut ett enda ord i texten gör Heather Small låten till sin egen.
Free from the pressure and the prejudice we can change it all with tenderness There'll be no void between black and white we'll be able to walk the streets at night
I won't be fooled while someone dies of starvation the whole world will be my nation We will walk hand in hand I go to South Africa and be called woman
Someday we'll live as one family in sweet harmony Someday if we all pull together we will all be free
Efter att hunnit med disco, house, funk, hiphop och jazz kom turen till techno när det blev dags för sjätte volymen i Rapsters "Kings of..."-serie. Huruvida det borde vara Carl Craig och Laurent Garnier som representanter för technopionjärerna på respektive sida Atlanta kan man diskutera tills skivnålar inte längre finns att få tag i, men det är åtminstone inte helt fel personer. Båda två var ju med och formade det som vi idag känner som techno: Craig i technons födelsestad Detroit och Garnier på det europeiska fastlandet
"The Kings of Techno" är ju, som sedvanligt i serien, en sammanmixad historia, tyvärr. Craig sköter "the Detroit perspective" medan Garnier, inte helt oväntat, gör motsvarande för den europeiska historieskrivningen. En historieskrivning som, sammantaget, spänner från Stooges, Aretha Franklin, Art of Noise och Nitzer Ebb till Adult., Black Dog och Arpanet. Influenser, historik och utveckling i ett snyggt förpackat dubbelfodral.
Och visst. Som historielektion betraktat är "The Kings of Techno" en bra översikt, om än kanske inte helt tydliggörande för den som aldrig stiftat bekantskap med genren förut. Självklart finns här klassiker, men också lite mer udda bidrag som sammantaget gör samlingen lyssningsvärd, dessutom.
Men det som "The Kings of Techno" gav mig mest var en återupplivad bekantskap med ett av Laurent Garniers egna bidrag, i form av hans engångs-alter ego Choice (tillsammans med Shazz och Ludovic Navarre). "Acid Eiffel", från "Paris EP", sammanfattar kanske den europeiska technons födelse bättre än något annat spår på "The Kings of Techno". Med sin skramlande hi-hat, mitt emellan den som är så typisk för Detroits tidiga techno och den som skulle komma att bli lika typiskt för eurotechnon, åtminstone den mer melodiöst ambienta varianten. Sakta, sakta vävs element efter element in, ackompanjerat av en 303-slinga, och får växa sig allt starkare över 13 magnifika minuter. 13 magnifika minuter som inte åldrats en dag de senaste 13 åren.
När jag gick på mellan- och högstadiet fanns det en kille i min klass som lyssnade på Kiss. Bara Kiss. Jag menar verkligen bara Kiss. På många sätt en beundransvärd enträgenhet, men, tja, rätt trist. Jag skulle inte klara av att vara en artist trogen i vått och torrt.
Däremot har jag förstås haft, som så många andra som lyssnar mycket på musik, elitistperioder när det var livsviktigt vad man lyssnade på. Då menar jag inte nödvändigtvis vilken typ av musik som vilka artister man lyssnade på. Och framförallt inte lyssnade på. Den där perioden som de flesta verkar gå igenom och klara av någon gång under tonåren.
Visst lyssnar jag fortfarande med filter som på förhand ställer till det i onödan. Men det känns som att när musik som totalt slår undan benen på mig kommer från oväntat håll blir fallet dubbelt så hårt. På ett bra sätt.
Att jag skulle lista Lisa Miskovsky här förvånade mig trots det. Inte därför att jag tycker hon är dålig (jag köpte "Driving One of Your Cars" när den kom och tycker fortfarande att den, plus några av hennes andra låtar, är bra). Mer för att hon är en av de där artisterna som jag gillar när jag hör dem, men som inte lämnar särskilt mycket intryck efteråt.
Jag hade inte hört Lisas "Sweet Misery" förrän igår. Jag blev tvungen att gå in på Lisas sida och kolla in videon till "Sweet Misery" för att höra hur det Jocke Berg-producerade originalet låter. En, i all sin struttighet, helt okej låt. En låt som fick mig att tänka på Sarah McLachlans enastående "Sweet Surrender" på fler sätt än bara titellikheterna. Det finns en gemensam stämning låtarna emellan jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Men parallellerna mellan "Sweet Misery" och "Sweet Surrender" stannar inte där. Jag är förmodligen en av få som upptäckt och fallit för Sarah McLachlan via MTV Chill Out Zone, det där programmet som alltid gick efter MTV Party Zone i mitten av nittiotalet och som jag alltid zonade in till lagom när jag kom hem från studentfestandet. Under en period var Sarah en hyfsat stadig gäst i det programmet med sin "Sweet Surrender". Men i en remix av DJ Tiësto.
Originalversionen av Lisas "Sweet Misery" är som sagt var helt okej. Men precis som i fallet Sarah McLachlan var det en remix som fick mig att upptäcka originalet. Till skillnad från Sarahs låt är remixen av "Sweet Misery" så otroligt mycket bättre än originalversionen.
Svenska Laid (Johan Andersson och Johan Emmoth) har remixat och skapat musik under en handfull olika alias och arbetat med några av de riktigt stora dansmusiknamnen. Men frågan är om de någon gång gjort något bättre än det de fått till av "Sweet Misery". De har tagit originalversionen och tranceifierat den på vackraste och varsammaste vis och faktiskt fått den att låta mer Kent än vad Jocke Berg själv lyckades med. Ja, om Kent gjort musik i samma landskap som, säg, The Knife på sitt senaste album. Insvept i den sorgligaste och mest övergivna t-baneuppgång där kalla ekon studsar fram genom tunnlarna.
Maybe this is all a joke to you I know, I feel it too You're my sweet little misery
Let me go, let it show she's a loser but you choose her making you feel
Now the word's out on the street they say we're history that's why I, I need my, I need my misery
När sedan den imiterade stråkslingan rasar ner för den avstängda rulltrappan efter lite mer än två och en halv minut dränks spåren i den mest sorgexploderande blå färg som en Sony Bravia-reklam för uppdämda och brustna själar.
Jag vet inte om Laids remix ens kommer att dyka upp på något officiellt släpp. Den verkar bara finns på någon slags promosingel. Den som vet var jag kan hitta en singel med remixen får gärna säga det till mig.
För det här är något av det mest allra bästa som överhuvudtaget släppts åtminstone den här sidan om tvåtusentalet. Inget annat än fullständigt, totalt och helt underbart.
Visst är det som vanligt inlindat i tio ton nostalgisk sockervadd, men varje gång jag hör Kenny Bobien kan jag inte låta bli att minnas den på många sätt magiska spelningen med Kenny på Lydmar. En på många sätt tekniskt rätt halvtafflig spelning och mestadels Kenny tillsammans med förinspelad musik, men hej. Det behövs verkligen inte mer än så för att till och med göra den mest sekulariserade svensk övertygad om högre makter, om än för en liten, flyende stund.
Det får mig också hålla fast vid hoppet om att någon ska ta hit Kenny snart igen. Jag inser självklart att chanserna att det kommer att bli en lika intim spelning med en lika kärleksfylld publik är väl milt sagt små (inte minst på grund av den omöjliga uppgiften att konkurrera med tiotonshindret). Men förhoppningsvis händer det (och till alla potentiella och klarsynta artistbokare som tycker att Kenny vore grejen: ta gärna hit SuSu igen också - fast se till att det inte blir lika usel ljudanläggning som när jag såg henne. Tack).
Som tur är kan man ju alltid få en dos Kenny när den som väl behövs. Vilket är, tja, mest jämt egentligen. Solsken och euforiöverdos i ett - allt som doktorn ordinerar.
I'll never fight this feeling Raise my hands to the ceiling I'm so grateful
Inte nog med att många av sjuttiotalets discoartister bara levde så länge att de hann ge ut ett album, eller i många fall bara en singel, innan de försvann - precis som många av housens och technons företrädare hade även discoartisterna en förkärlek för att ge ut saker under olika namn. Ibland en hel uppsjö.
Marc Chantereau, Slim Pezin och Pierre-Alain Dahan har många kanske hört. Fast då som Voyage. Men vid sidan av Voyage gav de tre även ut saker under sina egna namn - och till och med tillsammans, som Chantereau, Pezin & Dahan fantasifullt nog. Och som sig bör kunde det lekas lite mer när målet inte var topplistan på samma sätt som med Voyage. Vilket också verkar ha betytt att röster var något som inte behövdes. Trions "Disco & Co vol. 2" spänner från smäktande och latinoinspirerad "Loveboat"-disco till kyligt utkalkylerad elektrodisco från den sjunde dimensionen, komplett med kall funkgitarr. Just idag är det det senare som står på menyn.
Det finns alltid de där artisterna man inte ger upp hoppet om. Eller, kanske snarare, inte vill ge upp hoppet om.
C.L. Smooth är en av dem.
De två och ett halvt album som CL och Pete Rock skapade tillhör de bästa som kommit ur hiphopfacket. Ingen av dem har varit i närheten av den formen sedan dess. Pete Rock har ju gjort bra grejer, men det har för det mesta inte varit samma sak utan C.L. C.L. själv har mest bara varit rätt anonym.
När C.L. 2006 släppte sitt första album i eget namn hoppades jag förstås på stordåd. Och misstänkte samtidigt att jag skulle bli gruvligt besviken. Efter att ha lyssnat igenom "American Me" alldeles för få gånger för att egentligen tycka något kan jag bara konstatera att det inte är så genomuselt som jag mentalt förberett mig att det skulle vara. Faktum är att det är en rätt trevlig skiva. Men "trevlig" betyder samtidigt att, tja, det inte är något som får mig att springa gata upp och gata ner i en manisk införsäljningskampanj.
Allra tydligast blir det när albumets starkaste stund kommer i två år gamla "It's a Love Thing". En skiva som dök upp på "Soul Survivor II". En skiva som sorterades in under Pete Rocks namn. Visst kan det hända omdömet påverkas av en inte helt omedveten önskan att de två forna vapendragarna återigen ska förenas under gemensam fana, men det spelar mindre roll. "It's a Love Thing", i sin originalversion eller i Nicolays remix, är fortfarande helt enastående i all sin naivt värmande strålglans.
