miserabilism

music gets the best of me, but you get the rest of me

12 december, 2006

Prenumerera på musik - på ett bra sätt

Jag ska villigt erkänna att det finns mycket jag inte förstår vad gäller köp och nedladdning av musik över nätet. På lagligt sätt.

Sedan musikdelning med internet som kanal föddes på allvar i och med Napster 1999 har de fyra (fem) stora skivbolagen Universal, Sony BMG, EMI och Warner pumpat in, gissningsvis, löjligt stora belopp i den hopplösa kampen att stävja otyget med att ladda ner och konsumera musik utan att betala för sig.

Det var inte förrän Apple lanserade sin iTunes Music Store som musikbranschen på allvar fick upp ögonen för att digitala nedladdningar av musik var inte bara möjligt, utan även lönsamt. Och framförallt: konsumenterna var villiga att betala för musiken – det handlade bara om, förutom självklarheter som ett intressant utbud, se till att köpen av musik kan ske med lägsta möjliga tröskel. Att steget från köpbeslut till faktiskt köp bokstavligen talat inte är längre än en knapptryckning bort.

Trots det har storbolagen fortsatt utvecklingen av nya, ganska snart verkningslösa, kopieringsskydd. Kopieringsskydd som, genom att begränsa hur, var och på vilket sätt (ibland till och med vilken programvara och hårdvara som får och kan användas), bara straffat de musikkonsumenter som gjort rätt för sig och köpt den cd-skivan eller musikfilen med kopieringsskydd.

Ibland har kopieringsskydden, som i grund och botten verkar basera sig på att förstöra det det är satt att skydda (jag har flera gånger stött på cd-skivor som jag kan spela och rippa utan problem i min dator, men som inte gått att spela i min helt vanliga cd-spelare).

Det faktum att album idag, för det mesta, finns att ladda ner olagligt långt innan konsumenterna har möjlighet att köpa cd:n eller musikfilerna verkar inte på något sätt ha påverkat storbolagens syn på att det är de lagliga privatkonsumenterna som är de stora fildelningsbovarna och som därmed ska straffas med kopieringsskydd.

Ironiskt nog verkar storbolagen, som för att släppa sin musik till exempelvis iTMS hade som krav att musikfilerna skulle förses med DRM-skydd, nu prova att släppa sin musik i oskyddade filer. Självklart handlar det här om ett försök att bryta Apples smått monopolistiska grepp om den digitala musikmarknaden och kamma hem hela vinsten själva (utan att, vad det verkar, ägna tid åt att reflektera över att det bevisligen inte är avsaknaden av kopieringsskydd som är det stora införsäljningsargumentet, utan snarare, som sagt, enkelheten som genomsyrar processen att bläddra igenom urvalet och köpa musiken).

Att storbolagen, precis när man trodde att de gjort sin hemläxa, nu verkar inställda på att dra igång en precis lika fruktlös kamp för att sätta stopp för möjligheten att dela med sig av musik via sin mobiltelefon, tja, det är en annan femma.

Men det, i min värld, mest korkade greppet måste ändå vara prenumerationsmodellen som exempelvis Yahoo! pysslar med. Grundidén att du mot en avgift får tillgång till ett massivt musikbibliotek att lyssna på har jag inget problem med. Men däremot låsningen vid datorn (i princip). Musiken du kan ladda ner går inte att bränna – vill du göra det måste du köpa loss musiken på iTMS-manér (för ett ungefär likadant pris) utöver den fasta månadsavgift du måste betala för att utnyttja tjänsten. Slutar du betala slutar också musiken på din dator fungera (om du inte köpt loss den). Det är så långt ifrån hur min musikkonsumtion fungerar det nästan går att komma.

Då är det desto roligare att se hur skivbolag utanför de fyra storas krets angriper problemet. Eller snarare: ser möjligheterna. Hos det eminenta dansmusikskivbolaget Defected kan man förstås köpa den musik som ges ut där, av artister som Copyright, Roland Clarke, Dennis Ferrer, Bob Sinclar, Kathy Brown och många fler, som 320kbps mp3. Men det jag verkligen gillar är deras prenumerationsupplägg.

För £70 köper man sig en årsprenumeration på singlarna Defected ger ut – en årsprenumeration som ger dig alla singlar som släpps under året (22 enligt Defected) och dessutom i alla mixar som finns tillgängliga, vilket ska en summa av totalt 110 låtar/mixar. Låtarna blir tillgängliga för prenumeranter fredagen före den måndag de släpps. Prenumeranter ska dessutom få rabatter och erbjudanden om andra produkter som finns att köpa i Defecteds webbutik. Mervärde – inte kopieringsskydd som betämmer när, var och hur du får lyssna.

Visst finns det även här saker som kan göra det här mindre intressant. Det handlar ju trots om att köpa grisen i säcken – men i grund och botten inget konstigare än exempelvis en tidningsprenumeration. Du känner förtroende för avsändaren att ge dig en produkt som kommer att vara intressant och relevant under prenumerationstiden och precis som en traditionell prenumeration behöver du själv inte hålla reda på när ett nytt nummer eller en ny singel släpps. Din prenumeration landar så att säga på hallmattan – antingen fysiskt eller virtuellt.

Ett sådant här upplägg kräver självklart också någon slags enhetlighet. Den här modellen skulle sannolikt inte fungera över hela Universals utgivningskatalog, men däremot skulle segmentering mycket väl kunna fungera. Dessutom vore en utveckling att bokklubbs-/skivklubbstänket flyttar in även här, med andra ord att du får information om vilken nästa skiva blir, med ljudklipp, och sedan får ta ställning till om det är intressant för dig. Lagom mycket engagemang för den som inte har tid eller ork att själv söka.

Men framförallt visar det här ännu en gång att de mindre, nischade skivbolagen hunnit betydligt längre i tänket kring hur man mest kostnadseffektivt kan få ut sin musik, utan att lägga tid och energi på den grå massa som tillskansar sig den utgivna musiken utan att betala för sig.

Med andra ord: att lägga fokus på göra det så bra som möjligt för de potentiella kunderna - inte att försöka stoppa alla andra.

Etiketter: nedladdning