miserabilism

music gets the best of me, but you get the rest of me

23 november, 2006

I'm black and I'm gay

They don't need me. They have Sylvester.

Orden lär ha yttrats av David Bowie efter att hans första spelning i San Francisco inte sålde ut. Oavsett hur sant det är går det inte att komma ifrån att Sylvester på många sätt var förkroppsligandet av såväl discons som San Franciscos själ.

Disco-musiken var ju på många sätt en motreaktion det vita USA:s dominans inom musikvärlden. Berry Gordy lyckades med det nästan osannolika draget att skapa en musikmaskin ägd av svarta, driven av svarta och med svarta artister. Motown var stadiga gäster i försäljningslistans toppregioner. Men hela grundidén med Motown – att sälja så mycket som möjligt och dra in så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt – skulle nås genom att göra musik som så långt som möjligt tilltalade den breda mittfåran av musikkonsumenter. Mer specifikt den vita medelklassen. Artisterna i Motowns stall fick inte bara lära sig bemästra sina röster, de drillades också i hur man skulle föra sig i medelklassens korridorer. Att bli så vita de bara kunde bli givet deras av naturen givna begränsningar.

Discon, däremot, gjorde en helt annan målgruppsanalys: att vända sig till de människor som gick till discoteken. Visst var det Bee Gees som blev discons riktigt kommersiella genombrott, men det var i klubbarna som discon föddes, utvecklades och frodades. Väl inne i klubbarna fanns ingen hudfärg eller klass, bara människor som dansade. Dansade för att ragga, dansade för att bli av med glädjesprudlande överskottsenergi, dansade för att glömma. Inne i klubbarna fanns heller inga strikta sexuella gränser. Discon förenade. Den gav också minoriteter att nå ut – både vad gällde ras och sexualitet. Sylvester kämpade mot båda dessa handikapp i den amerikanska musikbranschen.

Idag blev jag påmind om att det var dags att plocka fram Sylvester igen tack vare en text om Sylvesters allra bästa låt på bloggen varendaunga. "Don't Stop" är inte bara Sylvesters allra bästa låt, den sammanfattar också den musik som är Sylvester. Den högoktaniga och pumpande discon som var en av flera grundstenar i det som skulle komma att bli high energy.

Men de flesta ser sällan bortom den här ytan (ja, många kommer väl aldrig ens förbi många av bilderna på Sylvester). Framförallt Sylvesters helt makalösa röst, en falsett som efter Sylvesters allt för tidiga bortgång verkar ha återfötts i människor som Byron Stingily (som spelat in egna versioner av såväl "You Make Me Feel (Mighty Real)" och "Dance (Disco Heat)") och Kenny Bobien. En av sjuttiotalets allra bästa röster till och med.

Sylvester hade mycket gemensamt med sjuttiotalets allra största röst: Marvin Gaye. Båda slog hål på mentala betongväggar i sjuttiotalets USA – Marvin slet undan grunden för hela Motowns hitfabrik med ett enda album medan Sylvester hjälpte till att föra ut San Franciscos mer toleranta syn på vad som sågs som "normalt". Båda befann sig i sexuella gränsland, som i Sylvesters fall innebar en omfamning av den sexuella identiteten, medan det i Marvins fall mer eller mindre blommade ut i det rakt motsatta – en mer eller mindre öppen homofobi. Men det som kanske mest förenade de båda var att de inte alls ville vara vad de var.

Marvin ville aldrig bli pop/r&b-sångare. I hans drömmar såg han sig själv som den svarte Frank Sinatra – en crooner som satt uppflugen på en hög barstol och sjöng smäktande kärleksballader till massor av trånande kvinnor. För att låta guldgossen hållas lät Berry Gordy Marvin spela in just sånt material också, men skivköparna var aldrig alls lika intresserade av den sidan av honom, något som Marvin ganska snabbt tvingades erkänna för sig själv. Sylvester, å sin sida, ville vara Patti LaBelle.

Precis som för Marvin är det dock, som sagt, som discohjälte som Sylvester blivit ihågkommen. Och, herregud, det finns ju ungefär hur många saker som helst som är sämre att bli ihågkommen för. Men att lyssna på rösten är att få en i det närmaste religiös upplevelse. Som i den stora souljazzballaden "My Life Is Loving You".

De flesta album Sylvester gav ut under sin korta karriär är värda att ha, men kanske mest av allt är "Living Proof" från 1979 den Sylvester-skiva som jag återkommer oftast till, annat än rena hitsamlingar bara för att göra det enkelt för mig. En skiva som egentligen inte är ett studioalbum utan en live-skiva. En av de bästa live-skivor som spelats in, till och med.

Det är visserligen svårt att misslyckas med något som ramas in av chocköppningen med ett instrumental-medley av "Grateful", "You Make Me Feel (Mighty Real)" och "Dance (Disco Heat)" – tre av Sylvesters bästa, och avslutas med först en tiominuters version av "Dance (Disco Heat)" och en tiominutersversion av "You Make Me Feel (Mighty Real)". Sylvester uppbackad ett fullt band, en massiv blåssektion, Patrick Cowley på keyboards och så förstås körsångerskorna Izora Rhodes och Martha Wash (som Sylvester upptäckte och som senare gav ut eget material först som Two Tons of Fun och sedan som The Weather Girls).

Men även om det här är fullständigt fantastisk och makalöst på alla sätt som går är det ändå ett drygt sex minuter långt medley som fångar mig allra mest varje gång. I princip bara ackompanjerad av ett piano och sina körsångare smeker Sylvester varsamt fram först Barry Manilows "Could It Be Magic", som omärkligt glider över till Leon Russells "A Song for You" för att sedan smyga in i "Could It Be Magic" en gång till. Under de sex minuterna förvandlas lokalen som Sylvester intagit, med de mest subtila av gester, fullt ut till en kyrka med Sylvester som brinnande pastor med de minsta av gester. Och hela tiden är det mesta av strålkastarljuset riktat mot, den charmigt läspande, rösten. Rösten. Sista halvminuten finns det inte ett hårstrå som inte står rakt upp.

"Living Proof", producerad av den då före detta Motown-medarbetaren Harvey Fuqua (ännu en Marvin-koppling och ännu en chans att stanna upp för en stund och fundera på vad som hade kunnat hända med Carl Bean om inte Motown försökt deböga honom) fanns självklart utgiven på rosa vinyl. Vad annars.

Jag bjuder nu varken på någon av Sylvesters största hits eller något från "Living Proof". Däremot är det ännu en annan sida av Sylvester. En mörkare, mer desperat vädjande, sida. Allt över en musikalisk bakgrund som skulle kunna vara framförd av Kraftwerks svarta kusiner. En låt som dessutom sammanfattade en stor del av åttiotalets kommande syntpopvåg, innan den vågen ens hunnit växa sig över vattenytan.