miserabilism

music gets the best of me, but you get the rest of me

16 november, 2006

Oooooooooo-ooooo

Everybody needs friends
they will be there till the very end
everybody need a friend
indeed

Man kan förmodligen skriva spaltmeter om den inneboende kraften hos musik. Det har redan skrivits betydligt mer än så. Inget nytt någonstans.

Men varje gång jag tror att jag vet det här blir jag ändå överraskad gång på gång. Varje gång jag stöter på musik som sparkar undan benen och exploderar ut över ett vidsträckt känslospektra tills man står där med näven i luften och är redo att välta regeringar. Eller rätta till allt som är fel i världen på en pilgrimsfärd med en gammal bergsprängare fastknuten i en kabelmes på ryggen.

Siobhan har gjort grejer med Big Ang och var ändå med på den lysande samlingen "Tokyo Disco" tidigare i år. Men frågan är om hon ändå inte nått allra högst tillsammans med Shaolin Master (pluspoäng för att ta det artistnamnet och inte ha något med Wu-Tang att göra). Förutom den allmänglittrande garageinpackningen, komplett med ett drillande piano och filtrerade basgångar, är det förstås refrängerna som lyfter "Friends" upp till höjder som Fugelsang aldrig någonsin kommer kunna ens drömma om. Även om han mot förmodan faktiskt kommer iväg dit han ska. Vadå? Ännu fler stråkar som återanvänder "Strings of Life"? Och det är ett problem på vilket sätt?

In i musikspelaren, på med hörlurarna, vrid upp volymen och le mot en främling på väg till jobbet i morgon.

Shaolin Master feat. Siobhan "Friends"

Etiketter: house