 |
|
music gets the best of me, but you get the rest of me
| 22 november, 2006 |
| Space is the place |
Det finns förstås många stora skillnader mellan den disco som skapades på respektive sida om Atlanten under sjuttiotalet. Vill man renodla ner det här till två huvudsakliga skillnader kan man konstatera att det handlar om skillnaderna i utgångspunkterna.
Den amerikanska discon föddes fram ur en redan befintlig tradition bestående av soul- och funkgrupper. Oavsett om det handlade om vokalgrupper backade av studiomusiker eller grupper där sångare och musiker delade strålkastarljuset så hade discon redan ett hem när den såg dagens ljus. De flesta amerikanska discogrupper hade sina rötter inom just funken och soulen och började vrida om sitt sound i takt med skivköparnas smak. I Europa var det istället en, för det mesta ansiktslös, producent som skapade musiken och plockade ut ansiktena som skulle synas på skivkonvoluten. Ansikten som inte sällan var utbytbara. På många sätt starten på den tradition som pionjärerna inom housen och technon skulle rätta sig efter något decennium senare - en tradition som alltjämt idag är i allra högsta grad levande.
Till skillnad från sina amerikanska kollegor var de europeiska discomakarna för det mesta mer eller mindre ensamma i sitt skapande, såväl under skrivandet som vid inspelningarna. Kanske framförallt under själva inspelandet.
En artist som Barry White skapade sin musik mer eller mindre helt på egen hand. Han skrev låtarna, arrangerade stämmorna och orkester och sjöng dessutom väldigt ofta. Men under inspelningarna hade han en studio full av musiker. Hela stråkorkestrar till och med. Det här är också i linje med den soul- och funktradition som den amerikanska discon verkade i - man hyrde in musiker för att framföra allt. Ville man ha en basgång hyrde man in en basist. Ville man ha ett saxofonsolo hyrde man in en saxofonist. Ville man ha stråkar i bakgrunden var det bara att rensa ur studion så att alla fyrtio man fick plats. Ett förhållningssätt som skapade enastående magi många gånger, men som knappast kan säga vara den mest kostnadseffektiva av modeller.
I Europa fanns inte den här lyxen. Det fanns få skivbolag som hade anställda studiomusiker. Det lönade sig inte att skapa musik med människor, krasst talat. Den splittrade europeiska marknaden gjorde att det behövde säljas nästan omöjligt stora volymer för att en sådan maskin skulle kunna gå runt. Svaret blev förstås att inte använda människor. Eller åtminstone göra det i så liten utsträckning som möjligt.
I Europa hade Kraftwerk och de andra banbrytarna inom den elektroniska musiken visat att det mycket väl gick att låta mycket med få maskiner. När Giorgio Moroder, Alec R. Costandinos och Cerrone sedan började lägga ut golvplattorna i eurodiscohuset var maskinerna i centrum. De övriga instrumenten tog snarast in för att fylla de luckor som maskinerna inte klarade av att täppa till själva - inte tvärtom. Och under resten av sjuttiotalet, precis som under åttiotalet, var steget från maskiner till rymden inte särskilt långt. På samma sätt som musikmaskiner öppnat upp helt nya manifest destinys, redo att utforskas av dem som boldly vågade färdas dit ingen tidigare kunnat eller vågat bege sig, var rymden ett lika lockande hål i all sin svarthet. Tanken att kunna nå ut och upptäcka något fundamentalt nytt. Följaktligen var det inte särskilt förvånande att vi fick låtar som "Automatic Lover" och "Meteor Man" - uppklädda i all sin maskinella discoprakt.
När Didier Marouani och Roland Romanelli började leka fram sina experimentella ljudexperiment sammanfattade de kanske bättre än de flesta andra dessa båda strömningar. Dels genom den maskinella ryggraden och dels genom artistnamnet: Space, kort och gott. Nästan två årtionden innan Daft Punk blev omedelbara ikoner med en uppdatering av den formel som Space, Cerrone, Alec R. Costandindos, Bernard Fevre och många fler blandade ihop. Dessutom något drygt årtionde innan The Orbs Alex Paterson och KLF:s Jimmy Cauty tog samma namn.
När sjuttiotalet blev åttiotal minskade skillnaderna mellan den dansmusik som skapades i Europa och i USA i takt med att maskinerna tog över även i den nya världen. Amerikanerna importerade tillbaka den musik de själva skapat en gång i tiden och använde européernas egna varianter som grund för den dansmusik som skulle komma att födas och frodas i USA kring mitten av åttiotalet och framåt. Därför känns det helt på sin plats att inte fokusera på Spaces egen version av deras förmodligen mest kända låt "Magic Fly" utan istället lyssna på kanadensiske Gino Soccios version, utgiven under artistnamnet Kebekelektrik. En version som spelades in efter det att Soccio hört originalet och som släpptes i Kanada och USA utan tillstånd innan Space själva hann få ut låten i USA.
Det är en hård värld därute. Så är det bara. Men så länge kontrollen blinkar blå är åtminstone allt som det ska.
Kebekelektrik "Magic Fly"
Etiketter: disco |
posted by miserabilism @ 21:17   |
|
| 5 Comments: |
-
En av mina stora drömmer har varit att ha Barry White som underhållning på mitt framtida bröllop. Den drömmen dog lika tragiskt och i förtid som Barry själv...
-
Jo jag tackar jag. Den här bloggen börjar arta sig som en av de absolut mest ambitiösa jag fått äran att snubbla över. Kebkelektrik har f ö med två låtar på den där nya salsoul-samlingen.
-
peterok: Efter att inte ha fått ändan ur under några veckor slog jag till och beställde samlingen i går. "Delivery within 30 days". Hoppas väl att det inte ska behöva ta hela den tiden innan jag får den.
hermann: Jo. Barry försvann alldeleles för tidigt:
en text jag skrev när han precis lämnat oss
-
Helt plötsligt uppdateras det så det står härliga till. Kanonbra.
-
Good for you Ola, den är riktigt fin.
Har precis uppdaterat med en massa fint från 1982. Titta gärna förbi.
|
| |
| << Home |
| |
|
|
miserabilism | Blogger Templates by Gecko & Fly.
No part of the content or the blog may be reproduced without permission.
|
| |
|
|
En av mina stora drömmer har varit att ha Barry White som underhållning på mitt framtida bröllop. Den drömmen dog lika tragiskt och i förtid som Barry själv...