miserabilism

music gets the best of me, but you get the rest of me

20 november, 2006

Archie Bell & The Måndagselände

Ibland är det mer måndag än andra måndagar.

Förmodligen borde jag ha anat oråd när jag faktiskt var på omöjligt gott humör för att vara måndag och morgon. Det dämpades ganska snabbt när jag kom ner och möttes av ett platt framhjul i cykelrummet. Snabbt förändrade morgonplaner, en packad buss och en ännu mer packad tunnelbana.

Vägen hem ackompanjerades av hjärnrensande musik på alldeles för hög volym. Och sura blickar från medpassagerare som förmodligen hörde lika mycket som jag (så här: det är antingen det här eller så plockar jag fram ett järnrör och börjar se troll i tunnelbanevagnen, okej? Okej?). Eftersom jag inte har något roligare för mig i mitt liv bytte jag den punkterade slangen och lyckades snitta upp halva handen när jag skulle montera dit eländet igen.

Av någon anledning fick jag för mig att ta tag i det där dammsugandet samtidigt som jag lagade mat – med Archie Bell i de trådlösa lurarna. Det är i såna lägen jag blir väldigt mycket medveten om att jag är man. Vilket betyder att jag inte ska göra två saker samtidigt. Framförallt inte när matlagning och/eller en gasspis är inblandat. På något sätt lyckades jag bränna fast oljan i botten av min favoritgryta i en lägenhet fylld av mer rök än en genomsnittlig lägenhetsbrand (som säkerligen satte sig i precis all tvätt som fortfarande hängde framme sedan gårdagens tvättstugeräd). Resultatet blev en fin svart fläck mitt i grytans botten som visat sig synnerligen motståndskraftig mot det mesta. Fortfarande med Archie Bell i lurarna.

Okej. Nu var kanske allt det här inte Archies fel.

Jag är förmodligen inte den förste som upptäckte Archie Bell och hans Drells genom sydstatsreceptet "Tighten Up". Det som däremot var lite beklagligt var förstås att det dröjde så (förhållandevis) länge innan jag upptäckte att det förstås var under discolampornas spelande ljus som gruppen verkligen exploderade fram sin kreativa urkraft. Som i "Everybody Have a Good Time", som… tja, låter precis som du tror. Men en hetsigt frampiskad rytm, en blåssektion utsläpad från Muscle Shoals och en discogitarr och fantastiskt smäktande stråkar varsamt framavlade i Philadelphia Internationals broderkärleksfyllda korridorer. Musik som nästan till och med gör dammsugande roligt.

Vänta, förresten. Det var Archies fel att oljan brände fast. Hade jag kunnat slita mig från "Everybody Have a Good Time" hade det aldrig hänt.

Jävla Archie.

Archie Bell & The Drells "Everybody Have a Good Time"

Etiketter: disco