music gets the best of me, but you get the rest of me
15 april, 2009
Joe Thomas - Make Your Move (1979)
Så har vi då, till sist, har vi kommit till slutet på vår jof-resa. Och då känns på något sätt lämpligt att vi går i mål tillsammans med en singel från T.K. Disco.
Joe började sin karriär i det jazzigare facket av soulen/funken, men när vi hunnit fram till 1979 blev det, precis som för så många andra artister samma år, oavsett genre, disco för hela slanten. Att producenterna av "Make Your Move" var Lance Quinn, en av producenterna bakom tidiga Talking Heads, bland annat deras "Psycho Killer", och Sonny Lester, även han jazzmänniska i grunden, säger rätt mycket om det musikaliska klimatet 1979 – året då discon stod på randen av sin egen kollaps.
Så. Det var det. Då återstår bara att avrapportera till jof och fylla i de nödvändiga blanketterna.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
En av mina absoluta favoritlåtar från åttiotalet är Cheris "Murphy's Law" från 1982. Från samma album kokmmer de här båda låtarna – och "Star Struck" tillhör även den åttiotalets bästa. Som någon tidigare post var det här ingen nyhet för mig, men att få framförallt a-sidan på vinyl var väldigt kul.
Kanadensiska Cheri bestod av sammanlagt tre sångerskor i två omgångar. Först var det Rosalind Hunt och Lyn Cullerier. Efter Culleriers avhopp tog Amy Roslyn hennes plats.
Rosalind Hunt hade musiken i familjen: mamma hette Geraldine Hunt och brorsan Freddie James och det var också dem hon ringde när det var dags att svänga ihop de här låtarna. Geraldine och Freddie producerade och arrangerade.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Och på tal om fantastiska låtar, att hitta en tolva med The Raes "I Only Wanna Get Up and Dance" i jof-högen var milt sagt en trevlig överraskning. Själfylld och sprudlande disco när den är som mest euforisk.
The Raes bestod av kanadensiska äkta paret Cherrill och Robbie Rae. "I Only Wanna Get Up and Dance" var också en av låtarna på parets enda album "Dancing Up a Storm" – också det från 1979. Tydligen ska de också ha haft en egen show där inga mindre än ABBA gästade vid ett tillfälle.
Singeln är släppt på A&M Records enligt samma modell som The Hollywood Disco Jazz Bands "Don's Place", dvs. en DJ-målgruppsanpassad promotolvtumssingel med samma version av samma låt på båda sidorna – med en gul och en röd etikett.
Producerad av Harry Hinde (som också producerade Barbara Law), arrangerad av David Van dePitte (som bland annat också producerade Temprees "I Found Love on a Disco Floor" och arrangerade Marvin Gayes båda album "What's Going On" och "Let's Get It On") och skriven av Sylvester Levay (en av musikmotorerna bakom Silver Convention och Pete Bellotte, mest känd för sina banbrytande och klassiska produktioner åt Donna Summer tillsammans med Giorgio Moroder. Sist men inte minst är det John Luongo som mixat hela härligheten.
Där kan vi snacka all-star line up.
Väldigt värd att upptäcka för dem som inte redan gjort det.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
The Shades of Love - Keep in Touch (Body to Body) (1982)
En av de bästa låtarna i jof-högen var också en av dem jag kände till sedan tidigare. Bakom The Shades of Love dolde sig Lonnie Johnson (som också producerade och skrev Royalle Delites "(I'll Be A) Freak for You") och keyboardproducentmästaren Patrick Adams. Och ja, självklart är Adams omisskännliga keyboardljud inbjudet till festen.
"Keep in Touch (Body to Body)" var dessutom första hiten för rösten i projektet: Meli'sa Morgan. Morgan skulle sedan gå vidare och även sjunga på High Fashions enda, men klassiska, hit "Feelin' Lucky Lately". Också det 1982. Hon gick sedan vidare med släpp i eget namn som gav henne hit med en cover av Prince "Do Me Baby". Med på albumet som "Do Me Baby" låg på fanns även den låt hon förmodligen mest förknippas med idag: "Fool's Paradise". Detta tack vare att Jay-Z samplade låten till sitt debutalbum och låten "Can't Knock the Hustle". Han släppte även en version där Meli'sa bjöds in att sjunga.
Finemangboogiedisco, som Venture Records var bra på.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Så har vi kommit fram till låten, eller åtminstone artisten, som startade hela den här resan. Det började med att Maria Gustafsson recenserade Stephen Duffy & The Liliac Times 2008-album "Runout Groove". Glatt utbrast jag ett "Stephen 'Tin Tin' Duffy!" och vips hade jof dykt ner bland sina tolvor för att återuppleva åttiotalet en liten stund.
För Stephen Duffy är otroligt mycket åttiotal för mig. Otroligt mycket Tracks. Otroligt mycket mina första musiklyssningsår. En av de tidigaste låtarna jag föll för var Stephen "Tin Tin" Duffys "Kiss Me" från 1985. Dessförinnan hade Stephen hunnit med att göra en Vince Clarke (han startade Duran Duran tillsammans med John Taylor och Nick Rhodes, men hoppade av innan gruppen fått sitt genombrott), men det var inget jag visste när "Kiss Me" rasade in i mitt liv 1985.
Då visste jag inte heller att "Kiss Me" redan getts ut en gång tidigare, redan 1982. Då bara under namnet "Tin Tin". Inte helt otippat skiljer sig 1982-versionen en del från 1985 års Art of Noise-inspirerade dito.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
The Hollywood Disco Jazz Band feat. The Waters - Don's Place (1979)
The Hollywood Disco Jazz Band.
Det räcker liksom med det för att jag ska gå igång.
När musiken som etsats in på den tolv tum stora vinylen är ett discofierat möte mellan tv-signatur och Las Vegas-show, ja då finns det inte särskilt mycket mer att säga.
Det är inte heller särskilt konstigt att det låter både tv-signatur och show om "Don's Place". Låten producerades av Bruce Miller, som skrivit många tv-signaturer (bland annat till Frasier) och Don Cornelius, som var skaparen av och programledaren för klassiska tv-showen Soul Train. Allt mixat av Bobby Martin, medlem av Kenny Gambles och Leon Huffs Philadelphia International-husband MFSB, och med sång av The Waters, som gjorde bra grejer även på egen hand under discoeran.
Kanon? Jamenförstås.
(Kombinationen The Hollywood Disco Jazz Band och The Waters resulterade även i den version av Soul Train-signaturen som användes åren 1978 till 1980)
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Ännu en artist som drunknat i musikhistoriens obevekliga vågor. Det hann bli två singlar för artisten Koffie, båda cover-versioner av kända låtar. 1984 var det Bonnie Tylers "Total Eclipse of the Heart" och året före, för övrigt samma år som originalet av "Total Eclipse of the Heart" kom, var det "And I'm Telling You I'm Not Going" som låg uppslagen i sånghäftet.
"And I'm Telling You I'm Not Going" såg dagens ljus i och med Broadway-musikalen "Dream Girls" från 1981. Då var det Jennifer Holiday som stod för sången, en låt som hon dessutom fick en hit med 1982 när den stökats om lite för listorna.
Producenter när Koffie finns chans att göra lite hi-energy/postdisco av Broadway blev Mitch Faber (som 1978 producerade den vid det här laget smått klassiska Penthouse-discoskivan) och Warren Schatz (som bland annat arbetade med The Brothers, The New York Community Choir och Vicki Sue Robinson).
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Pratar man discoskivbolag tillhör West End Records definitivt den lätträknade eliten. Under discoeran pumpades det ut den ena tolvan efter den andra. Under sina glansår stod etiketten bakom såna discoklassiker som Taana Gardners "Heartbeat", Karen Youngs "Hotshot, Peech Boys "Don't Make Me Wait" och Loose Joints "Is It All Over My Face?".
Och så den här för mig nya bekantskapen: Al McCall. Även Al, vars fullständiga namn var Arlene Hill McCall, verkar ha drabbats av samma öde som så många andra disco- och dansartister, dvs. att bara få ur sig någon eller några tolvor. För Al verkar det åtminstone ha blivit fler än en, men den mest framgångsrika av dem verkar ha varit "Hard Times".
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Det börjar kännas som att jofs musiklyssnade (eller åtminstone tolvtumsinköpande) under åttiotalet tog sitt avstamp i musiken till filmen "Weird Science" från 1985. Två namn som tidigare dykt upp under den här resan genom jofs tolvor och som hade låtar med just i filmen "Weird Science" var Oingo Boingo och Taxxi. Här kommer ännu en "Weird Science"-artist.
Av de här tre artisterna var det helt klart Cheyne som drog längsta strået vad gällde "Weird Science"-låtar. Hennes "Private Joy" kunde varken Taxxis "Forever" eller Oingo Boingos titellåt rå på. Okej, egentligen var det på sätt och vis en rätt meningslös låt, eftersom det var en cover så trogen originalet att man undrar varför de överhuvudtaget brydde sig om att göra den. Men samtidigt är "Private Joy" en av Prince allra, allra bästa låtar. Att göra en ren blåkopia i det fallet räcker förstås ungefär hur långt som helst.
"Rude Boy" är betydligt mindre dans och betydligt mer hiphop. Någonstans mitt emellan å ena sidan Wee Papa Girl Rappers och The Cookie Crew och å andra sidan Lady Sovereign och Lily Allen.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Ännu en uppmärksamhetsskygg deltagare i resen genom jofs skivhög – och ännu en b-sida som är längre än tiden som är angiven på etiketten. Oavsett vilket blir det studsande Paul Hardcastle-electro när Kevin Willis och Chris Smith fått som de vill.
Vet inte helt säkert, men det känns som att Lil' Louis byggde hela sin "French Kiss" på de fem sista sekunderna av "E.S.P."
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Här har vi jof-högens kanske mest obskyra tolva. Åtminstone om man ska gå efter informationen som finns på nätet om den. Eller rättare sagt: bristen på information om den.
Producerad av en L.D. Montgomery och ett H.A.H. Productions. Låten är skriven av Montgomery och en F. Abel. Alltihop utgivet på E.Q. Records vad som låter som ett av åttiotalets tidigaste år. Men i övrigt har jag faktiskt ingen aning.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
I jofs hög har det funnits rätt många ensingel-artister. Åtminstone om man ska tro på skivinfobibeln discogs.com. Triple Play är ännu ett projekt som aldrig verkar ha blivit äldre än en tolva.
Inte heller sångerskan Connie Hunt verkar ha blivit särskild långlivad i branschen. Återigen: åtminstone inte i de på skivor utskrivnas skara. Det enda hon verkar ha gjort är att sjunga kör på Ronnie Dysons "Phase 2"-album. Och det finns en gemensam nämnare till mellan Triple Play och "Phase 2": Bobby Eli.
Om varken Triple Play eller Connie Hunt gjort något större avtryck i mitt skivlyssnade förut kan detsamma inte sägas för Bobby Eli. Förutom sitt eget Eli's Second Coming var Eli Tatarsky delaktig i såväl The Salsoul Orchestra som John Davis & The Monster Orchestra, två av discons mest högkvalitativa konstellationer. Under discoåren hann Eli dessutom producera åt ett gäng andra artister, där bland annat Jackie Moores "This Time Baby" finns med bland bedrifterna.
Men av samarbetet med Connie Hunt blev det alltså bara en singel. Tyvärr, måste jag säga, för det här är riktigt bra, på boogie-åttiotalsvis.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Patricia Harris - Heaven Is in the Backseat of My Cadillac (1985)
Ännu en Fredrik Ramel-ombyggnation, precis som i fallen M DJ och B. Blase. Även den här gången utgivet på Beat Box, ungefär som alltid när det handlade om italo disco som svenskar varit och fingrat på.
Ramels re-edit på a-sidan och singelversionen på baksidan. Det är åtminstone vad etiketterna säger. Men etiketterna säger också att a-sidan ska vara 6.05 lång och att b-sidans radioversion ska vara 3.55. A-sidan är etiketterna och min skivspelare överens om, men däremot går åsikterna isär om b-sidan. Etiketten är övertygad om att det är en drygt fyra minuter lång singelversion det handlar om, men min skivspelare envisas med att låten är sju minuter. Tittar man på längden är det förmodligen den ursprungliga "vocal"-versionen som smugit sig in på b-sidan och gökungat bort den kortare släktingen.
Jaja. Oavsett vilket. Patricia Harris sa mig ingenting och det verkar enligt discogs dessutom bara ha blivit en enda tolva. Däremot är låten desto mer bekant. Det är förstås "You Sexy Thing"-Hot Chocolates vid det här laget lite mer än trettio år gamla låt som italofierats.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Jag har en fascination för ovanliga tecken i artistnamn. Nu när även våra västprogram blir allt bättre på att hantera asiatiska och kyrilliska tecken – samtidigt som framför allt det gamla östblocket börjar spotta ur sig mer och mer skitbra grejer – gillar jag att skriva artistnamn som de "ska". Även om det ibland betyder att jag inte vet hur man skapar tecknen.
Precis det är fallet med Ēbn-Ōzn. Här pratar vi trots allt vanliga normala västtecken, i princip. Men hur man får till de raka strecken över "E" och "O" måste jag undersöka. Till dess blir det att klippa och klistra.
Inte heller denna låt var något jag stött på tidigare, men det här var en riktigt intressant tolva. När discogs beskriver duon, bestående av Ēbn (Ned Liben) och Ōzn (Robert Rosen) som en "experimental synth-pop group" hamnar de inte långt från målet. Ēbn-Ōzn är, som så många andra band under det tidiga åttiotalet resultatet av desperat tröstsex mellan disco och punk i svallvågorna efter det vakuum som de båda genrernas kollapser i skarven mellan sjuttio- och åttiotal innebar.
Ja. Komplett med mycket hårsprej och mascara.
Vad mer behöver man egentligen för att kasta sig i ett new wave-New York där svenska Lola är på besök?
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Den må ha spelats sönder i alla sina versioner. Den må ha samplats i flera gånger mindre smickrande sammanhang. Men jag gillar fortfarande "Broken Wings" precis lika mycket som när jag hörde den första gången i Mr. Misters original 1985.
När M DJ gör sin version är det i ärlighetens namn inte många tassande fotsteg från originalversionen. Den riktigt stora skillnaden, men samtidigt en rätt stor sådan, är att det stoppat in ett metalliskt housepiano innan de metalliska housepianot knappt sett dagens ljus. Det räcker rätt långt i min värld.
Huvudnumret på just den här tolvan är "the Swedish Remix". Jajamensan, som så många gånger under det tidiga åttiotalet är det italo disco som tagit vägen över Sverige för lite finputsning. Och precis som i fallet B. Blase är det Fredrik Ramel som har på sig gulblå tröjan.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Ännu ett nytt namn och ännu en gång är det det maskinella soulåttiotalet som rullar ut genom högtalarna. En snabbtitt hos bibeln discogs.com avslöjar att Lemuria verkar ha hunnit med ett album 1978 innan den här tolvan dök upp. Det albumet är i princip helt och hållet ett verk av en viss Kirk Thompson, så man kan väl utgå från att det här var hans projekt.
Hur det låter? Tja, tänk Grandmaster & Melle Mels "White Lines (Don't Don't Do It)" möter Prince "Raspberry Beret" möter Robert Owens insats i "Tears" möter sci-fi-disco-stämning från sjuttiotalet och du hamnar rätt nära. B-sidan har ett litet intressant upplägg med dub-versionen och acapella versionen ihopslagna till en elva minuter lång mastodontversion.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
I högen skivor jag fick från jof tillhör Meco inte en av de nya bekantskaperna. Tvärtom var Meco ett av de namn som jag har längst förhållande till. Dominick J. Monardo kommer förstås mest vara förknippad med discofieringen av John Williams klassiska tema till "Stjärnoras krig", men det stannade inte bara där.
Förutom ett par olika tagningar kring "Stjärnornas krig" (bland annat temat till "Rymdimperiet slår tillbaka", "Cantina Band" och julskivan "Christmas in the Stars: The Star Wars Christmas Album") inspirerades han också att göra disco av "Trollkarlen från Oz", "Stålmannen", "En amerikansk varulv i London", plus en skiva med en hel drös klassiska filmteman. Och så, på den här hans första skiva, var det filmen och musiken till "Närkontakt av tredje graden" som fick agera inspirationskälla.
Tja, vad mer finns egentligen att säga? Annat än att alla som gett en låt titeln "What Can You Get a Wookiee for Christmas (When He Already Owns a Comb?)" är värd all respekt som finns.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Mer i samma stil som The Exchange, men den här gången med betydligt mer namnkunnig personal: skriven och producerad av två tredjedelar av Holland-Dozier-Holland, närmare bestämt Edward och Brian. Den tredje kompositören är Harold Beatty, som bland annat skrev åt The Supremes.
Riktigt snygg elektronisk åttiotalsdisco (komplett med Chic-gitarr). En väldigt trevlig ny bekantskap. Lipstick verkar ha gjort ett släpp till 1985 ("It's a Tight Fit"). Det blir till att leta upp den singeln också.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Sådärja, ordningen återställd. Höll på att tappa hoppet om de återstående skivorna – och om året 1985.
Det är något visst med stora format när det gäller omslag, det har det väl aldrig varit någon diskussion om. Roulette Records är definitivt en av de skivbolag som verkligen lyckades få till riktigt snygga etiketter på sina släpp. Tolvorna inte minst.
The Exchange var ett nytt namn för mig när jag snurrade igång skivan. Efter en snabbtitt hos discogs.com kan jag konstatera att det bara verkar ha blivit en tolva för The Exchange. Försöker man gräva sig vidare bland dem som varit inbladade slutar det mest med återvändsgränder. "Lead vocals by Jakki & Oneida" och "Produced by ODJ & Brian Hohmann". Ingen aning om de dykt upp någon annanstans före eller efter den här.
Mixarens namn är däremot desto mer välkänt i discosammanhang: Jonathan Fearing. Året innan mixade Fearing bland annat Newcleus klassiska "Jam On It" och "Give Me the Music" landar inte allt för långt ifrån "Jam On It". Betydligt mindre electro, visserligen, men stämningsmässigt finns det något där som förenar.
Riktigt bra electrovibbande, maskinsoulspostdisco.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
Jag vet inte om jag hamnat i ett sista-tryckaren-för-kvällen-stim här, men… ja, det här får faktiskt de tidigare balladerna jag skrivit om att framstå som rätt enastående mästerverk. Det här är långhårig powerballad när den är som allra värst. Att John Bon Jovi verkar ha skrivit en av låtarna på albumet som den här är hämtad ifrån känns inte som någon större överraskning.
Det riktigt sorgliga är att eländet är producerat av John Luongo, mannen som fixade till finfina remixer under discoerans glansdagar. Som The Real Things "Boogie Down (Get Funky Now)". Jaja.
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)
