|
music gets the best of me, but you get the rest of me
| 08 december, 2008 |
| Force MD's - Auld-Lang Syne (1985) |
I jof-högen var Force MD's definitivt ett av de, i min värld, mest välkända namnen. Ett av de där många banden som poppade upp kring mitten av åttiotalet - i svallvågorna efter de stororkestrerade soul- och funkartisterna som kollapsade tillsammans med discon och punken i början av åttiotalet.
Ur de vrakspillror som spolades upp på stränderna föddes istället åttiotalets soulscen - som bände upp tekniken i jakt på soulen och fann den längst där inne i maskinerna.
Liksom sina rappande kollegor tillhörde Force MD's inte den första generationen inom post-sjuttiotalssoulen. Precis som såväl Sugarhill Gang och Kurtis Blow hann dyka upp innan Run DMC så totalt omdefinierade hiphopen, föregicks Force MD's av en uppsjö artister som vacklade där mellan soulen, discon och gammeltänkandet de första åren in på åttiotalet innan så åttiotalssoulen fick sin slutgiltiga form. Force MD's tillhörde dessutom skaran soulartister som på sätt och viss förebådade New Jack Swing och ännu några år framåt i tiden det idag så självklara äktenskapet mellan hiphop och soul.
För mig var Force MD's inget jag lyssnade på när det begav sig. Mest för att jag knappt börjat lyssna på musik när de drog igång, men även när mitt musiklyssnade väl lämnade marken i mitten av åttiotalet skulle det ta till slutet av årtiondet innan jag verkligen lånade soulen och hiphopen mitt öra. Force MD's är fortfarande något av en vit fläck för mig, eftersom jag under åren som passerat aldrig gett mig i kast med dem ordentligt.
Med andra ord var mötet med "Forgive Me Girl"-tolvan lite som att träffa de där personerna man hälsat på i jobbkorridorerna hur länge som helst, men aldrig brytt sig om att ta reda på vad de heter.
När jag lyssnar på de fyra spåren på tolvan (lite fel att kalla dem "låtar" eftersom det mest handlar om tre remixer av titelspåret och en b-sida), kan jag inte låta bli att känna lite det som gjorde att jag aldrig kastat mig över Force MD's: det låter okej, men inte sådär jättemycket mer. Flera gjorde det tyngre. Flera gjorde det smörigare. Flera sjöng med snyggare stämmor. Men visst, det var inte på långa vägar lika många som hann före.
Titelspåret till trots är det ändå b-sidan som är roligast. En pre-New Jack Swing version av "Auld-Lang Syne" med en bitvis Mantronix-mullrande och obarmhärtigt avklädd basgång. Det världen behöver mest är kanske inte ännu en version av just "Auld-Lang Syne", men hej, så kan det vara ibland.
Force MD's - Auld-Lang Syne
(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)Etiketter: For the Love of Jof, Force MD's, Kurtis Blow, New Jack Swing, Run DMC, Sugarhill Gang |
posted by miserabilism @ 23:15   |
|
|
|
| 01 december, 2008 |
| Mirror - Give It Up (1979) |
Det finns funk och så finns det funk. Sedan finns det funk som den lät i slutet av sjuttiotalet. Knorrande och med massiva blåssektioner. Funk som kort efter det att sjuttiotalet förvandlades till åttiotal kollapsade under sin egen manskapstyngd ungefär samtidigt som discon smällde in i testdockeväggen. I båda fallen handlade det förstås om att månadens smak bytts ut mot en ny bunke av något som ingen riktigt visste vad det var än. Men där discon, via Europa, redan anammat de budgetåtstramningar som de nya elektroniska instrumenten levde mycket av funken fortfarande kvar i kostnadskrävande stordriftsuppsättningar.
Mirror vet jag faktiskt ingenting om. Det är ännu en av tolvorna i jof-högen som inte sa mig särskilt mycket. En titt på discogs.com säger "electronic, disco" beskrivning, men det är att dra discobegreppet väldigt långt. Det här är knorrmullerfunk som ganska precis ett årtionde senare skulle komma att forma ljudbakgrunden till studsande lowriders och bandanaprydda gangstas med ett solnedgångssilhuettat Long Beach i bakgrunden. A-sidan discodansar visserligen på så gott det går, men det är den betydligt mer baktunga funken som sitter vid ratten.
Kort sagt finemangmusik alltså. Eller, ja, kanske inte ändå.
B-sidan på tolvan, "The Stroke" är nära nog nio minuter av västkustfunk. Problemet är väl bara det att det efter sisådär två och en halv minut börjar kännas tomgång. Desto roligare är då a-sidan "Give It Up", mest av allt tack vare röstlekarna som säkert fick Roger att fingra lite extra på vocodern.
 Mirror - Give It Up(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)Etiketter: For the Love of Jof, Mirror |
| posted by miserabilism @ 20:29 |
|
|
|
miserabilism | Blogger Templates by Gecko & Fly.
No part of the content or the blog may be reproduced without permission.
|
