Det finns funk och så finns det funk. Sedan finns det funk som den lät i slutet av sjuttiotalet. Knorrande och med massiva blåssektioner. Funk som kort efter det att sjuttiotalet förvandlades till åttiotal kollapsade under sin egen manskapstyngd ungefär samtidigt som discon smällde in i testdockeväggen. I båda fallen handlade det förstås om att månadens smak bytts ut mot en ny bunke av något som ingen riktigt visste vad det var än. Men där discon, via Europa, redan anammat de budgetåtstramningar som de nya elektroniska instrumenten levde mycket av funken fortfarande kvar i kostnadskrävande stordriftsuppsättningar.
Mirror vet jag faktiskt ingenting om. Det är ännu en av tolvorna i jof-högen som inte sa mig särskilt mycket. En titt på discogs.com säger "electronic, disco" beskrivning, men det är att dra discobegreppet väldigt långt. Det här är knorrmullerfunk som ganska precis ett årtionde senare skulle komma att forma ljudbakgrunden till studsande lowriders och bandanaprydda gangstas med ett solnedgångssilhuettat Long Beach i bakgrunden. A-sidan discodansar visserligen på så gott det går, men det är den betydligt mer baktunga funken som sitter vid ratten.
Kort sagt finemangmusik alltså. Eller, ja, kanske inte ändå.
B-sidan på tolvan, "The Stroke" är nära nog nio minuter av västkustfunk. Problemet är väl bara det att det efter sisådär två och en halv minut börjar kännas tomgång. Desto roligare är då a-sidan "Give It Up", mest av allt tack vare röstlekarna som säkert fick Roger att fingra lite extra på vocodern.
 Mirror - Give It Up(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)Etiketter: For the Love of Jof, Mirror |
Skönt med uppdatering. Började bli lite jobbigt med att förknippas med Flash Kahan.
Låten låter fortfarande toppen men man blir ju mer sugen på B-sidan.
Bra skrivet!
Kul!
jof