miserabilism

music gets the best of me, but you get the rest of me

19 februari, 2007

God is in the air

’There was a desire to leap beyond the parameters of the flesh,’ Dyson says. ’It was drugs or spirituality. Marvin could go to either extreme, and he pursued them with vigor.’

Orden tillhör Michael Eric Dyson och är hämtade från en artikel om "Mercy, Mercy Me – The Art, Loves & Demons of Marvin Gaye". Alla som läst David Ritz rätt definitiva motsvarighet "Divided Soul" känner igen sig. Marvin var på många sätt en kluven man. Inte minst hans önskan att mer än något annat finna bekräftelse och gillande hos hans två fäder: dels hans biologiske, dels den himmelske. Men det var lika mycket en dragkamp mellan viljan att leva det goda livet och bejaka de fysiska njutningar som presenterade sig för honom och önskan att leva sitt liv som en god kristen. Därav å ena sidan "Mercy, Mercy Me" och "God Is Love" och å andra "I Want You" och "Sexual Healing".

Men lika självklart det är att Gud och religion (i just den här texten mest med fokus på kristendomen) är ett vanligt tema i exempelvis amerikansk musik, lika ovanligt är det att dessa teman återfinns i popmusik utanför de aktivt troendes kretsar. Precis det är temat i en artikel om religion och musik i DN 18 februari 2007, som sedan gav upphov till en diskussion i dagensskiva.com:s forum: i svenskar är kassa på det här med religion. Både på att utöva det och att förhålla oss till det. Det är väl ungefär huvudinnehållet i Paulina Byléns artikel. Vi har däremot inget problem med att svälja det om det kommer från annat land – eller kanske mer specifik: om de religiösa texterna framförs på ett annat språk än vårt eget.

Så långt skulle jag väl kunna köpa resonemanget. Sverige kanske är det mest sekulariserade landet på den här planeten. Och visst är det så, precis som framgår i DN-artikeln, att språket spelar en viktig roll. Det egna språket ligger så mycket närmare oss själva och det blir så mycket mer än bara ett medel för kommunikation via ord. Orden väver in så mycket mer än bara sin ursprungliga betydelse. Det är därför det är så kul med riktigt grova svordomar på andra språk – de är bara ord för någon som inte har det som sitt modersmål. Som Joakim Thåström konstaterade i en intervju - att det är mycket svårare att sjunga på sitt eget språk. Det är naknare, mer direkt. Utan skyddsbuffert.

Men det känns ändå som att DN-artikeln gör det lite väl enkelt för sig. Och egentligen går det väl snett redan i rubriken, åtminstone för mig: "svensk pop öppnar pärleporten".

Pop. Förstås.

I artikeln talas om att Eldkvarn gjort en "nattvardsfirandeturné", att Nicolai Dunger kommer släppa "Rösten och Herren" och att Irma Schultz Keller och Toni Holgersson ska släppa en psalmskiva. I vårt land blir det en stor sak när en artist, särskilt en stor och erkänd artist, ska göra något kopplat till religion. Det blir inte, som trots allt är grunden i all religion, en personlig angelägenhet mellan artisten och högre makter. Istället brassas det på med hela album med "kristet tema", gärna tolkningar av psalmer och liknande. Artisten måste sedan motivera varför detta gjorts ("är du troende"?). För att inte verka avskräckande för potentiella skivköpare bör svaret vara i linje med att han eller hon var intresserad av den filosofiska och andliga aspekten, eller att han eller hon var intresserad av tolka om vårt kulturarv ("kulturarv" är ett bra, tryggt ord).

Men det handlar lika mycket om, som artikeln illustrerar, att den mesta populärmusiken fortfarande mäts efter pop och rock. Det är det som är normen – allt annat är mer eller mindre lustiga utflykter från normen. Lite samma fälla som när jag snävar in mig på ett eurocentriskt förhållningssätt när jag pratar musikhistoria (och som jag också kommer göra här – jag erkänner att det här handlar mest om västvärlden, okej?)

Medan Sverige byggdes på en religion där flit och infogande i ledet det som gällde, byggdes USA på en mischmasch av religioner. Men samtidigt byggdes USA också på dekadens och tvivelaktiga affärsverksamheter. En dragkamp likt den interna konflikt Marvin Gaye kämpade med. I Sverige var ungefär allt en synd (utom att sitta still i kyrkbänken och lyssna på prästen som förklarade att alla skulle hamna i helvetet ändå). I stora delar av nordöstra USA var det mesta också en synd, men det som växte fram bland annat bland slavarna i södern handlade mer om att man inte visade sig sin trofasthet till Gud genom att sitta still och vara tyst – utan snarare det motsatta. Gud gillar, som de flesta andra, när det svänger.

Och ja, visst spelar det roll att religiöst utövande var ett av få tillfällen då slavarna kunde glömma sitt miserabla liv för en stund och kasta sig in i total hängivelse. Sång. Dans.

Det här förhållningssättet märks också i musiken – kanske främst genom de "svarta" genrer som växte fram under 1900-talet. Här var religion, Jesus och Gud inte något särskilt. Det var istället så självklart att det inte var något att prata om. Inget att göra någon stor sak av. Kärlek, Gud, glädje, sorg. Allt så nära förknippat att det knappt går att skilja dem åt. Det finns inte "kristen" musik. Bara musik.

- Det man kallar kristen musik lider ju av att budskapet är överordnat kvaliteten, säger Daniel Berglund, trummis i Isolation Years.

Det här uttalandet stämmer ganska väl in på bilden dels av hur vi svenskar ser på det här med "kristenhet", men också på hur genren "pop" förhållit sig till fenomenet. Pop, och rock, har alltid handlat om ungdomar. Revolt mot överhet och vuxenhet, även om det ibland skett i ganska barnvänliga versioner. Det har också handlat mycket om jaget. Dessutom med en ganska strikt uppdelning – ena extremen att jaget ska partaja och ha kul och andra extremen att jaget ska göra revolt, på riktigt. Den sistnämnda inriktningen har också haft väldigt kraftigt fokus på texterna, vilket oftast också är det som lyfts fram när det talas om pop och rock "med kvalitet". Texterna. Gärna "intelligenta" eller "insiktsfulla". Saknas det, men musiken ändå är rätt bra, blir det "skrev"-nånting istället.

Inom soul och funk har det oftare handlat om "vi". Tillsammans. Tillsammans mot ett gemensamt mål (som inom medborgarrättsrörelsen) eller bara tillsammans. Även om religion är något privat blir det ju roligare om man gör saker ihop. Här blir inte budskapet överordnat kvaliteten, eftersom budskapet är så självklart. Budskapet kommer lika naturligt som brustna hjärtan rinner ur ensamma män med gitarr. Därför kommer det oftast att handla om att få till ett schysst sväng och förena människor den vägen. Alla budskap går ju som bekant in bättre om rumpan har någonting att skaka i takt till. Eller som Chic-medlemmen Nile Rodgers konstaterar i biografin "Everybody Dance: Chic and the Politics of Disco":

We were talking to people in a time of financial chaos and putting a bright face on it. We were entertainers. Our responsibility is not necessarily to educate first – it's to entertain first. If we can educate at the same time, then we're clever!

För inom soul, funk och många andra genrer är gränsen mellan religion, kärlek och sex ibland osynlig. Många soulartister har aldrig låtit så förföriska som när de sjungit om sin kärlek till Herren. Många gånger har de heller aldrig låtit lika innerliga och lyckliga som då. Religion är inget som behöver pekas ut. "I love you" kan lika gärna handla om förhållandet till Gud som förhållandet mellan två människor. "Jag" i en sång behöver inte vara artisten – det kan lika gärna vara Gud själv. Det är upp till dig som lyssnare att avgöra:

Anytime you need a friend
I will be there
You'll never be alone again
So don't you fear
Even if you're miles away
I'm by your side
So don't you ever be lonely
Love will make it alright
– Mariah Carey "Anytime You Need a Friend"

Och även om det tyvärr alldeles för ofta är så kan jag ändå inte hålla med om bilden som Isolation Years Daniel Berglund målar upp:

Religion innebär ju att någon säger: ’Jag har något som du borde ha. Du kommer till helvetet men jag till himlen, jag kan rädda dig, men du lyssnar inte.’

Visst vill många övertygat kristna frälsa sin omvärld, men genom musik sker det betydligt oftare – och gissningsvis betydligt mer framgångsrikt, genom att berätta hur tron hjälp mig. Hjälpt oss. Testify.

Några kvarter bort, på Götgatan, utspelade sig ungefär samma scen bara timmar tidigare. Men dit, till Södermalmskyrkans helgpredikan med tungotal, skulle den här publiken aldrig gå. Det är Woven Hand folk vill se, inte några Ulf Ekman-kopior i traditionell frikyrkostil.

Men ändå, det går inte att blunda för att den här musiken väldigt mycket handlar om religion och att publiken inte verkar har några problem med det. Så länge det gäller ett kreddigt band från ett annat land funkar alltså religion i musik i Sverige.

Här håller jag inte alls med Paulina Bylén. Eller rättare sagt, jag kan hålla med henne i sak, men inte i den slutsats hon drar av detta. Nej, publiken skulle sannolikt inte masa sig iväg för att höra en frikyrkopastor. Men lika lite skulle de förmodligen masat sig iväg för att höra Tomas Ledin. Eller 50 Cent. Det som förenade dem var det som är centralt i religion. Eller kärlek. Eller sex.

Hänförelsen. Att kasta sig ut och sugas med i något omvälvande och kullkastande. För Woven Hand-publiken är religionen Woven Hand. I alla fall just där, just då. I stundens ingivelse. Tungomålstalandet är den förenande allsången.

När det handlar om artister som gör musik där du ska sitta, eller stå still, och lyssna blir orden, texterna, så väldigt påtagliga. Utkastad på ett bubblande dansgolv sitter hjärnan inte längre i förarsätet.

Upp från kyrkbänkarna. Dansa i raderna. Explodera mig 2000. Stonebridge och Immanuel Gospel gungar så hårt att svallvågor slår upp i Finland och Danmark. Remixer av Axwell och Eric S.

Ett förhållningssätt att ta dansa sig till. Eller bara strunta i fullständigt. Upptäcka att det där med religion kanske inte är livsfarligt om man plockar ut russinen.

Peace!

Love!

And having fun!

Här har ni något att börja öva till fram till dess vi får en svensk motsvarighet:

UBP feat. Bobby Pruitt "We Are One (UBP Classic Mix)"

Andra bloggar om: musik, religion, house

Etiketter: house, musik, religion

posted by miserabilism @ 22:05

2 Comments:

At 11:15, Martin Janzon said…

Det var ju förstås mycket fräschare och förmodligen mer välbehövligt med ett inlägg som faktiskt försvarar religion i musik än tvärtom. Bra inlägg! Jag håller med till fullo, men tycker också att "vit", västerländsk kristen pop/rock oftast är riktigt dålig.

Men sån musik lyssnar nog inte du så mycket på så du slipper höra det... :)
At 19:11, Anonym said…

Dags att uppdatera?