miserabilism

Joe Thomas - Make Your Move (1979)

2009-04-15T21:40:00.001+02:00

Så har vi då, till sist, har vi kommit till slutet på vår jof-resa. Och då känns på något sätt lämpligt att vi går i mål tillsammans med en singel från T.K. Disco.

Joe började sin karriär i det jazzigare facket av soulen/funken, men när vi hunnit fram till 1979 blev det, precis som för så många andra artister samma år, oavsett genre, disco för hela slanten. Att producenterna av "Make Your Move" var Lance Quinn, en av producenterna bakom tidiga Talking Heads, bland annat deras "Psycho Killer", och Sonny Lester, även han jazzmänniska i grunden, säger rätt mycket om det musikaliska klimatet 1979 – året då discon stod på randen av sin egen kollaps.

Så. Det var det. Då återstår bara att avrapportera till jof och fylla i de nödvändiga blanketterna.

Ja. Och förstås, sist men inte minst:

TACK JOF!

Joe Thomas - Make Your Move

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Cheri - Star Struck 12" (1982)

2009-04-15T20:47:00.003+02:00

En av mina absoluta favoritlåtar från åttiotalet är Cheris "Murphy's Law" från 1982. Från samma album kokmmer de här båda låtarna – och "Star Struck" tillhör även den åttiotalets bästa. Som någon tidigare post var det här ingen nyhet för mig, men att få framförallt a-sidan på vinyl var väldigt kul.

Kanadensiska Cheri bestod av sammanlagt tre sångerskor i två omgångar. Först var det Rosalind Hunt och Lyn Cullerier. Efter Culleriers avhopp tog Amy Roslyn hennes plats.

Rosalind Hunt hade musiken i familjen: mamma hette Geraldine Hunt och brorsan Freddie James och det var också dem hon ringde när det var dags att svänga ihop de här låtarna. Geraldine och Freddie producerade och arrangerade.

Cheri - Star Struck

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

The Raes - I Only Wanna Get Up and Dance (1979)

2009-04-15T19:55:00.005+02:00

Och på tal om fantastiska låtar, att hitta en tolva med The Raes "I Only Wanna Get Up and Dance" i jof-högen var milt sagt en trevlig överraskning. Själfylld och sprudlande disco när den är som mest euforisk.

The Raes bestod av kanadensiska äkta paret Cherrill och Robbie Rae. "I Only Wanna Get Up and Dance" var också en av låtarna på parets enda album "Dancing Up a Storm" – också det från 1979. Tydligen ska de också ha haft en egen show där inga mindre än ABBA gästade vid ett tillfälle.

Singeln är släppt på A&M Records enligt samma modell som The Hollywood Disco Jazz Bands "Don's Place", dvs. en DJ-målgruppsanpassad promotolvtumssingel med samma version av samma låt på båda sidorna – med en gul och en röd etikett.

Producerad av Harry Hinde (som också producerade Barbara Law), arrangerad av David Van dePitte (som bland annat också producerade Temprees "I Found Love on a Disco Floor" och arrangerade Marvin Gayes båda album "What's Going On" och "Let's Get It On") och skriven av Sylvester Levay (en av musikmotorerna bakom Silver Convention och Pete Bellotte, mest känd för sina banbrytande och klassiska produktioner åt Donna Summer tillsammans med Giorgio Moroder. Sist men inte minst är det John Luongo som mixat hela härligheten.

Där kan vi snacka all-star line up.

Väldigt värd att upptäcka för dem som inte redan gjort det.

The Raes - I Only Wanna Get Up and Dance

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

The Shades of Love - Keep in Touch (Body to Body) (1982)

2009-04-15T19:05:00.003+02:00

En av de bästa låtarna i jof-högen var också en av dem jag kände till sedan tidigare. Bakom The Shades of Love dolde sig Lonnie Johnson (som också producerade och skrev Royalle Delites "(I'll Be A) Freak for You") och keyboardproducentmästaren Patrick Adams. Och ja, självklart är Adams omisskännliga keyboardljud inbjudet till festen.

"Keep in Touch (Body to Body)" var dessutom första hiten för rösten i projektet: Meli'sa Morgan. Morgan skulle sedan gå vidare och även sjunga på High Fashions enda, men klassiska, hit "Feelin' Lucky Lately". Också det 1982. Hon gick sedan vidare med släpp i eget namn som gav henne hit med en cover av Prince "Do Me Baby". Med på albumet som "Do Me Baby" låg på fanns även den låt hon förmodligen mest förknippas med idag: "Fool's Paradise". Detta tack vare att Jay-Z samplade låten till sitt debutalbum och låten "Can't Knock the Hustle". Han släppte även en version där Meli'sa bjöds in att sjunga.

Finemangboogiedisco, som Venture Records var bra på.

The Shades of Love - Keep in Touch (Body to Body)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Tin Tin - Kiss Me (Dub Version) (1982)

2009-04-14T21:53:00.004+02:00

Så har vi kommit fram till låten, eller åtminstone artisten, som startade hela den här resan. Det började med att Maria Gustafsson recenserade Stephen Duffy & The Liliac Times 2008-album "Runout Groove". Glatt utbrast jag ett "Stephen 'Tin Tin' Duffy!" och vips hade jof dykt ner bland sina tolvor för att återuppleva åttiotalet en liten stund.

För Stephen Duffy är otroligt mycket åttiotal för mig. Otroligt mycket Tracks. Otroligt mycket mina första musiklyssningsår. En av de tidigaste låtarna jag föll för var Stephen "Tin Tin" Duffys "Kiss Me" från 1985. Dessförinnan hade Stephen hunnit med att göra en Vince Clarke (han startade Duran Duran tillsammans med John Taylor och Nick Rhodes, men hoppade av innan gruppen fått sitt genombrott), men det var inget jag visste när "Kiss Me" rasade in i mitt liv 1985.

Då visste jag inte heller att "Kiss Me" redan getts ut en gång tidigare, redan 1982. Då bara under namnet "Tin Tin". Inte helt otippat skiljer sig 1982-versionen en del från 1985 års Art of Noise-inspirerade dito.

Tin Tin - Kiss Me (Dub Version)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

The Hollywood Disco Jazz Band feat. The Waters - Don's Place (1979)

2009-04-14T21:18:00.007+02:00

The Hollywood Disco Jazz Band.

Det räcker liksom med det för att jag ska gå igång.

När musiken som etsats in på den tolv tum stora vinylen är ett discofierat möte mellan tv-signatur och Las Vegas-show, ja då finns det inte särskilt mycket mer att säga.

Det är inte heller särskilt konstigt att det låter både tv-signatur och show om "Don's Place". Låten producerades av Bruce Miller, som skrivit många tv-signaturer (bland annat till Frasier) och Don Cornelius, som var skaparen av och programledaren för klassiska tv-showen Soul Train. Allt mixat av Bobby Martin, medlem av Kenny Gambles och Leon Huffs Philadelphia International-husband MFSB, och med sång av The Waters, som gjorde bra grejer även på egen hand under discoeran.

Kanon? Jamenförstås.

(Kombinationen The Hollywood Disco Jazz Band och The Waters resulterade även i den version av Soul Train-signaturen som användes åren 1978 till 1980)

The Hollywood Disco Jazz Band feat. The Waters - Don's Place

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Koffie - And I'm Telling You I'm Not Going (1983)

2009-04-14T20:29:00.003+02:00

Ännu en artist som drunknat i musikhistoriens obevekliga vågor. Det hann bli två singlar för artisten Koffie, båda cover-versioner av kända låtar. 1984 var det Bonnie Tylers "Total Eclipse of the Heart" och året före, för övrigt samma år som originalet av "Total Eclipse of the Heart" kom, var det "And I'm Telling You I'm Not Going" som låg uppslagen i sånghäftet.

"And I'm Telling You I'm Not Going" såg dagens ljus i och med Broadway-musikalen "Dream Girls" från 1981. Då var det Jennifer Holiday som stod för sången, en låt som hon dessutom fick en hit med 1982 när den stökats om lite för listorna.

Producenter när Koffie finns chans att göra lite hi-energy/postdisco av Broadway blev Mitch Faber (som 1978 producerade den vid det här laget smått klassiska Penthouse-discoskivan) och Warren Schatz (som bland annat arbetade med The Brothers, The New York Community Choir och Vicki Sue Robinson).

Koffie - And I'm Telling You I'm Not Going (Radio Version)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Al McCall - Hard Times (1982)

2009-04-14T19:46:00.004+02:00

Pratar man discoskivbolag tillhör West End Records definitivt den lätträknade eliten. Under discoeran pumpades det ut den ena tolvan efter den andra. Under sina glansår stod etiketten bakom såna discoklassiker som Taana Gardners "Heartbeat", Karen Youngs "Hotshot, Peech Boys "Don't Make Me Wait" och Loose Joints "Is It All Over My Face?".

Och så den här för mig nya bekantskapen: Al McCall. Även Al, vars fullständiga namn var Arlene Hill McCall, verkar ha drabbats av samma öde som så många andra disco- och dansartister, dvs. att bara få ur sig någon eller några tolvor. För Al verkar det åtminstone ha blivit fler än en, men den mest framgångsrika av dem verkar ha varit "Hard Times".

Snygg, sval postdisco med en droppe Chic-gitarr.

Al McCall - Hard Times

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Cheyne - Rude Boy (1984)

2009-04-14T19:18:00.004+02:00

Det börjar kännas som att jofs musiklyssnade (eller åtminstone tolvtumsinköpande) under åttiotalet tog sitt avstamp i musiken till filmen "Weird Science" från 1985. Två namn som tidigare dykt upp under den här resan genom jofs tolvor och som hade låtar med just i filmen "Weird Science" var Oingo Boingo och Taxxi. Här kommer ännu en "Weird Science"-artist.

Av de här tre artisterna var det helt klart Cheyne som drog längsta strået vad gällde "Weird Science"-låtar. Hennes "Private Joy" kunde varken Taxxis "Forever" eller Oingo Boingos titellåt rå på. Okej, egentligen var det på sätt och vis en rätt meningslös låt, eftersom det var en cover så trogen originalet att man undrar varför de överhuvudtaget brydde sig om att göra den. Men samtidigt är "Private Joy" en av Prince allra, allra bästa låtar. Att göra en ren blåkopia i det fallet räcker förstås ungefär hur långt som helst.

"Rude Boy" är betydligt mindre dans och betydligt mer hiphop. Någonstans mitt emellan å ena sidan Wee Papa Girl Rappers och The Cookie Crew och å andra sidan Lady Sovereign och Lily Allen.

Cheyne - Rude Boy [Mixed by Fred Torchio & Panache Productions]

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Extrol (E.S.P.) - E.S.P. (1983)

2009-04-13T21:54:00.003+02:00

Ännu en uppmärksamhetsskygg deltagare i resen genom jofs skivhög – och ännu en b-sida som är längre än tiden som är angiven på etiketten. Oavsett vilket blir det studsande Paul Hardcastle-electro när Kevin Willis och Chris Smith fått som de vill.

Vet inte helt säkert, men det känns som att Lil' Louis byggde hela sin "French Kiss" på de fem sista sekunderna av "E.S.P."

Extrol (E.S.P.) - E.S.P. (Short Version)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Mint - Perfect Guy (198?)

2009-04-13T20:56:00.005+02:00

Här har vi jof-högens kanske mest obskyra tolva. Åtminstone om man ska gå efter informationen som finns på nätet om den. Eller rättare sagt: bristen på information om den.

Producerad av en L.D. Montgomery och ett H.A.H. Productions. Låten är skriven av Montgomery och en F. Abel. Alltihop utgivet på E.Q. Records vad som låter som ett av åttiotalets tidigaste år. Men i övrigt har jag faktiskt ingen aning.

Någon som vet?

Mint - Perfect Guy

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Triple Play - Mystery Man (1982)

2009-04-13T19:55:00.006+02:00

I jofs hög har det funnits rätt många ensingel-artister. Åtminstone om man ska tro på skivinfobibeln discogs.com. Triple Play är ännu ett projekt som aldrig verkar ha blivit äldre än en tolva.

Inte heller sångerskan Connie Hunt verkar ha blivit särskild långlivad i branschen. Återigen: åtminstone inte i de på skivor utskrivnas skara. Det enda hon verkar ha gjort är att sjunga kör på Ronnie Dysons "Phase 2"-album. Och det finns en gemensam nämnare till mellan Triple Play och "Phase 2": Bobby Eli.

Om varken Triple Play eller Connie Hunt gjort något större avtryck i mitt skivlyssnade förut kan detsamma inte sägas för Bobby Eli. Förutom sitt eget Eli's Second Coming var Eli Tatarsky delaktig i såväl The Salsoul Orchestra som John Davis & The Monster Orchestra, två av discons mest högkvalitativa konstellationer. Under discoåren hann Eli dessutom producera åt ett gäng andra artister, där bland annat Jackie Moores "This Time Baby" finns med bland bedrifterna.

Men av samarbetet med Connie Hunt blev det alltså bara en singel. Tyvärr, måste jag säga, för det här är riktigt bra, på boogie-åttiotalsvis.

Triple Play feat. Connie Hunt - Mystery Man

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Patricia Harris - Heaven Is in the Backseat of My Cadillac (1985)

2009-04-13T19:37:00.004+02:00

Ännu en Fredrik Ramel-ombyggnation, precis som i fallen M DJ och B. Blase. Även den här gången utgivet på Beat Box, ungefär som alltid när det handlade om italo disco som svenskar varit och fingrat på.

Ramels re-edit på a-sidan och singelversionen på baksidan. Det är åtminstone vad etiketterna säger. Men etiketterna säger också att a-sidan ska vara 6.05 lång och att b-sidans radioversion ska vara 3.55. A-sidan är etiketterna och min skivspelare överens om, men däremot går åsikterna isär om b-sidan. Etiketten är övertygad om att det är en drygt fyra minuter lång singelversion det handlar om, men min skivspelare envisas med att låten är sju minuter. Tittar man på längden är det förmodligen den ursprungliga "vocal"-versionen som smugit sig in på b-sidan och gökungat bort den kortare släktingen.

Jaja. Oavsett vilket. Patricia Harris sa mig ingenting och det verkar enligt discogs dessutom bara ha blivit en enda tolva. Däremot är låten desto mer bekant. Det är förstås "You Sexy Thing"-Hot Chocolates vid det här laget lite mer än trettio år gamla låt som italofierats.

Patricia Harris - Heaven Is in the Backseat of My Cadillac (Side A Mix/Fredrik Ramel Re-Edit)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Ēbn-Ōzn – Aeiou Sometimes Y (1983)

2009-04-08T22:50:00.005+02:00

Jag har en fascination för ovanliga tecken i artistnamn. Nu när även våra västprogram blir allt bättre på att hantera asiatiska och kyrilliska tecken – samtidigt som framför allt det gamla östblocket börjar spotta ur sig mer och mer skitbra grejer – gillar jag att skriva artistnamn som de "ska". Även om det ibland betyder att jag inte vet hur man skapar tecknen.

Precis det är fallet med Ēbn-Ōzn. Här pratar vi trots allt vanliga normala västtecken, i princip. Men hur man får till de raka strecken över "E" och "O" måste jag undersöka. Till dess blir det att klippa och klistra.

Inte heller denna låt var något jag stött på tidigare, men det här var en riktigt intressant tolva. När discogs beskriver duon, bestående av Ēbn (Ned Liben) och Ōzn (Robert Rosen) som en "experimental synth-pop group" hamnar de inte långt från målet. Ēbn-Ōzn är, som så många andra band under det tidiga åttiotalet resultatet av desperat tröstsex mellan disco och punk i svallvågorna efter det vakuum som de båda genrernas kollapser i skarven mellan sjuttio- och åttiotal innebar.

Ja. Komplett med mycket hårsprej och mascara.

Vad mer behöver man egentligen för att kasta sig i ett new wave-New York där svenska Lola är på besök?

Ēbn-Ōzn – Aeiou Sometimes Y (Long Version - Vocal)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

M DJ - Broken Wings (1986)

2009-04-08T21:55:00.005+02:00

Den må ha spelats sönder i alla sina versioner. Den må ha samplats i flera gånger mindre smickrande sammanhang. Men jag gillar fortfarande "Broken Wings" precis lika mycket som när jag hörde den första gången i Mr. Misters original 1985.

När M DJ gör sin version är det i ärlighetens namn inte många tassande fotsteg från originalversionen. Den riktigt stora skillnaden, men samtidigt en rätt stor sådan, är att det stoppat in ett metalliskt housepiano innan de metalliska housepianot knappt sett dagens ljus. Det räcker rätt långt i min värld.

Huvudnumret på just den här tolvan är "the Swedish Remix". Jajamensan, som så många gånger under det tidiga åttiotalet är det italo disco som tagit vägen över Sverige för lite finputsning. Och precis som i fallet B. Blase är det Fredrik Ramel som har på sig gulblå tröjan.

M DJ - Broken Wings (7" Version)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Lemuria – Thunder in Your Love (1985)

2009-04-08T21:38:00.005+02:00

Ännu ett nytt namn och ännu en gång är det det maskinella soulåttiotalet som rullar ut genom högtalarna. En snabbtitt hos bibeln discogs.com avslöjar att Lemuria verkar ha hunnit med ett album 1978 innan den här tolvan dök upp. Det albumet är i princip helt och hållet ett verk av en viss Kirk Thompson, så man kan väl utgå från att det här var hans projekt.

Hur det låter? Tja, tänk Grandmaster & Melle Mels "White Lines (Don't Don't Do It)" möter Prince "Raspberry Beret" möter Robert Owens insats i "Tears" möter sci-fi-disco-stämning från sjuttiotalet och du hamnar rätt nära. B-sidan har ett litet intressant upplägg med dub-versionen och acapella versionen ihopslagna till en elva minuter lång mastodontversion.

Lemuria - Thunder in Your Love (Remix)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Meco - Theme from Close Encounters (1977)

2009-04-08T19:26:00.008+02:00

I högen skivor jag fick från jof tillhör Meco inte en av de nya bekantskaperna. Tvärtom var Meco ett av de namn som jag har längst förhållande till. Dominick J. Monardo kommer förstås mest vara förknippad med discofieringen av John Williams klassiska tema till "Stjärnoras krig", men det stannade inte bara där.

Förutom ett par olika tagningar kring "Stjärnornas krig" (bland annat temat till "Rymdimperiet slår tillbaka", "Cantina Band" och julskivan "Christmas in the Stars: The Star Wars Christmas Album") inspirerades han också att göra disco av "Trollkarlen från Oz", "Stålmannen", "En amerikansk varulv i London", plus en skiva med en hel drös klassiska filmteman. Och så, på den här hans första skiva, var det filmen och musiken till "Närkontakt av tredje graden" som fick agera inspirationskälla.

Tja, vad mer finns egentligen att säga? Annat än att alla som gett en låt titeln "What Can You Get a Wookiee for Christmas (When He Already Owns a Comb?)" är värd all respekt som finns.

Meco - Theme from Close Encounters

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Lipstick - Rain Song (1984)

2009-04-05T14:17:00.004+02:00

Mer i samma stil som The Exchange, men den här gången med betydligt mer namnkunnig personal: skriven och producerad av två tredjedelar av Holland-Dozier-Holland, närmare bestämt Edward och Brian. Den tredje kompositören är Harold Beatty, som bland annat skrev åt The Supremes.

Riktigt snygg elektronisk åttiotalsdisco (komplett med Chic-gitarr). En väldigt trevlig ny bekantskap. Lipstick verkar ha gjort ett släpp till 1985 ("It's a Tight Fit"). Det blir till att leta upp den singeln också.

Lipstick - Rain Song

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

The Exchange - Give Me the Music (1985)

2009-04-05T14:13:00.004+02:00

Sådärja, ordningen återställd. Höll på att tappa hoppet om de återstående skivorna – och om året 1985.

Det är något visst med stora format när det gäller omslag, det har det väl aldrig varit någon diskussion om. Roulette Records är definitivt en av de skivbolag som verkligen lyckades få till riktigt snygga etiketter på sina släpp. Tolvorna inte minst.

The Exchange var ett nytt namn för mig när jag snurrade igång skivan. Efter en snabbtitt hos discogs.com kan jag konstatera att det bara verkar ha blivit en tolva för The Exchange. Försöker man gräva sig vidare bland dem som varit inbladade slutar det mest med återvändsgränder. "Lead vocals by Jakki & Oneida" och "Produced by ODJ & Brian Hohmann". Ingen aning om de dykt upp någon annanstans före eller efter den här.

Mixarens namn är däremot desto mer välkänt i discosammanhang: Jonathan Fearing. Året innan mixade Fearing bland annat Newcleus klassiska "Jam On It" och "Give Me the Music" landar inte allt för långt ifrån "Jam On It". Betydligt mindre electro, visserligen, men stämningsmässigt finns det något där som förenar.

Riktigt bra electrovibbande, maskinsoulspostdisco.

The Exchange - Give Me the Music

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Surgin' - Not Done Lovin' You (1985)

2009-04-05T13:48:00.003+02:00

Oookej. Nu blev det riktigt otäckt.

Jag vet inte om jag hamnat i ett sista-tryckaren-för-kvällen-stim här, men… ja, det här får faktiskt de tidigare balladerna jag skrivit om att framstå som rätt enastående mästerverk. Det här är långhårig powerballad när den är som allra värst. Att John Bon Jovi verkar ha skrivit en av låtarna på albumet som den här är hämtad ifrån känns inte som någon större överraskning.

Det riktigt sorgliga är att eländet är producerat av John Luongo, mannen som fixade till finfina remixer under discoerans glansdagar. Som The Real Things "Boogie Down (Get Funky Now)". Jaja.

Surgin' - Not Done Lovin' You

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Urgent - Love Can Make You Cry (1985)

2009-04-05T13:12:00.004+02:00

Uh-oh. Väldigt mycket outnyttjad vinylyta, samma låt på båda sidorna och ordet "tryckare" skrivet med kulspetspenna på omslaget. Inget bra tecken, med tanke på hur det gick förra gången.

Och ja, det låter väl ungefär likadant den här gången också.

Okej, det är inte riktigt lika illa som Flash Kahan, men om vi säger så här: när jag gjorde en sökning på "Urgent" hos discogs.com dök Foreigners album med samma titel upp som en av de första träffarna. Dessutom är allt producerat av Ian Hunter, Mick Ronson och Meat Loaf-producenten Jim Steinman.

Det känns också fullständigt naturligt att den här, liksom E.G. Dailys "One Way Love (Better Off Alone)", är hämtad från en tonårskärleksfilm. Den här gången första delen i "Top Gun"-ripoffserien "Iron Eagle".

Urgent - Love Can Make You Cry

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

E.G. Daily - One Way Love (Better Off Dead) (1985)

2009-04-05T13:01:00.007+02:00

När jag 1985 sammanfattade det årets låtar fanns Elizabeth Daily med högt upp. Det var självklart "Say It, Say It" det handlade om. Och även om jag lyssnat på rätt mycket annat som E.G. Daily fått ur sig under åren är det tyvärr väldigt lite som når upp i "Say It, Say It"-klass. På många sätt finns det många paralleller mellan E.G. Daily och Taylor Dayne. Båda har halvraspiga rockröster i Bonnie Tyler-facket och båda har gjort några dansgolvklassiker. Båda halkade tyvärr också ofta och gärna ut från dansgolvet och ut på rockscenen och, ja, då blir det ju som det blir.

"One Way Love (Better Off Dead)" är jag rätt säker på att jag aldrig hört förr. I så fall gjorde den inget större intryck och det finns en anledning till det. I sig egentligen inte en särskilt dålig låt av den poprockdanstyp som åttiotalets tonårsfilmer älskade att fylla sina soundtrack med. Och jodå, även "One Way Love (Better Off Dead)" är från en film: 1985 års "Better Off Dead". Helt otippat en tonårskärlekskomedi.

E.G. Daily - One Way Love (Better Off Dead)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

The Genies - Twistin' Pneumonia (1981)

2009-04-05T12:40:00.002+02:00

1989 var Jive Bunny & The Mastermixers lite av ett hata-eller-älska-objekt. Antingen föll man fullständigt för storbandsjazzklassiker ihopmixade lite lagom dansgolvsvänligt eller så sprang man skrikande från rummet i samma stund som nålen landade på skivan.

Jag älskade Jive Bunny & The Mastermixers. Och det är Jive Bunny & The Mastermixers jag tänker på när jag lyssnar på "Twistin' Pneumonia".

The Genies hade jag aldrig hört talas om innan den här tolvan landade i min ägo. Tydligen var de en rätt kortlivad soulgrupp från det tidiga sextiotalet, som i och med det här släppet, lagom till tjugoårsjubileet av singelsläppet, fick sig en lite mer åttiotalsdansvänlig omstöpning. Ja, det är åtminstone vad jag gissar, eftersom jag aldrig hört originalet. Gissningsvis är den här nytagningen inte särskilt långt från originalet.

Det är inte riktigt lika kul som Jive Bunny & The Mastermixers, vilket säkert kan ha med originalmaterialet att göra, men det är inte alls fel med sin tidsresa tillbaka till twisteran.

Det är dessutom säkerligen en gigantisk slump att den här dök upp tre år efter det att "Grease" lagt världen för sina fötter.

The Genies - Twistin' Pneunomia (Short Version)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Amant - New York Nights (1982)

2009-03-31T21:18:00.004+02:00

Ålrajt! Här har vi ett väldigt, väldigt trevligt fynd i högen.

Ray Martinez producerade bland andra Foxy, Seven Seas, Sassy, Passion och George McCrae under discoeran. Men frågan är om han inte nådde allra längst med 1978 års Amant-projekt.

"New York Nights" är en fyra år yngre sak och det hörs. Åttiotalets maskiner börjar ta över på allvar – vilket alls inte är något dåligt. "New York Nights" är dessutom några snäpp svårare att hitta än 1978-låtarna. Framförallt är den instrumentala dub-versionen här och där eftersökt så det står härliga till. Och det är helt klart disco-inte-riktigt-längre-disco väl värd att lyssna på.

Skitbra, kort sagt.

Amant - New York Nights (Radio Version)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

B. Blase - Shame (1985)

2009-03-31T21:12:00.006+02:00

Italo disco någon? Jamenvisst.

Någon gång mitt i det glada åttiotalet, när jag började lyssna på musik, fram till slutet av samma årtionde var det ju rätt enkelt att säga vad man lyssnade på. Man var antingen syntare eller hårdrockare. Definitionen på bra och dålig musik var glasklar: fanns det ylande elgitarrer med var det hårdrock och därmed dåligt.

Ja. Jag var syntare.

Eller, ja. Nu är ju det här en sanning med en gigantiskt modifikation. Jag hade kompisar som lyssnade på Kraftwerk. Och ännu konstigare saker. Jag fattade ingenting. Inte så konstigt eftersom jag ju egentligen var discofjollpopkille. Men i en svartvit värld var det viktigt att välja sida.

Även om jag inte visste det när jag började lyssna på musik så är italo discon kanske den genre som mer än någon annan format mitt tidiga musiklyssnande, och därmed allt jag lyssnat på sedan dess. Det var när jag 1985 stötte på Scotch som den kärleksaffären drog igång på riktigt och sedan fortsatte det i ett rätt passionerat förhållande mer eller mindre fram till dess att Stock Aitken & Waterman tog överhanden. Sedan övergick italo discon till italo house och då var det förstås bara att hänga på.

Jag vet faktiskt inte om italienarna gillade oss svenskar särskilt mycket, eller om det var så att italo discon faktiskt var särskilt stor härhemma. Klart är däremot att antalet "Swedish remix" på omslaget till italo disco-tolvor vida överstiger vårt förhållandevis låga befolkningstal. B. Blase hade jag inte stött på innan den här tolvan hamnade hemma hos mig, men jag är lika glad att jag upptäcker den nu.

Bakom B. Blase gömde sig Stefano Secchi och Maurizio Pavesi. De svenska fanorna i tolvans re-edit-version försvarades av Fredrik Ramel. Bolaget? Beat Box. Förstås. Vad annars?

En riktigt fin-fin tolva.

B. Blase - Shame (7" Version)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Private Sector - Like a Ton of Bricks (It's Hit Me) (1983)

2009-03-31T20:38:00.005+02:00

Nu börjar det däremot likna saker. Post-disco som gett sig in på den stig om även artister som Prince slog in på under det tidiga åttiotalet. Maskinsoul när den svänger riktigt, riktigt bra.

Private Sector verkar ha bestått av Jeffery Cohen, Thomas Cohen, Elyse Hommel-Cohen och Michael Hommel. Kort sagt känns det rätt mycket som en släkthistoria. Däremot verkar de inte släppt särskilt mycket annat i musikväg – och definitivt inte som Private Sector. Inte heller skivbolaget Relativity Records verkar ha gjort något annat utöver den här tolvan.

Lite intressant att a-sidans singelversion klockar in strax under fem minuter, medan instrumentalversionen dansar iväg i sju och en halv minut. Varför det inte blev en riktigt maffig extendedversion med sång är en väldigt bra fråga.

Private Sector - Like a Ton of Bricks (It's Hit Me)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Taxxi - Lipstick (1985)

2009-03-31T20:17:00.004+02:00

Resan så här långt genom jof-högen verkar ge vid handen att, tja, om det är väldigt mycket outnyttjad yta på vinylen betyder det att musiken är sådär kul. Så var fallet med Flash Kahan och Tommy Shaw. Så är fallet också med Taxxi.

Nu är det här inte på långa vägar lika bedrövligt som de två namnen, men det handlar fortfarande om åttiotalspop med mer än ett ben i rocken och, ja, då blir det inte särskilt kul. Raspig röst, solglasögon och gospelwannabeboogiewoogie är trots allt inte det ultimata receptet på fantastisk musik.

A-sidan går åtminstone hjälpligt att lyssna på men b-sidan "Lipstick" är smått olidlig. Säg inte att jag inte varnade er.

Taxxi - Lipstick

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Tommy Shaw - Jealousy (1985)

2009-03-30T20:59:00.002+02:00

Alltså, allvarligt jof. Vad tänkte du här? Egentligen?

Oh, titta, Shaw har ett förflutet i Styx. Jamendåså.

Tommy Shaw - For the Love of Jof

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Oingo Boingo - Just Another Day (1985)

2009-03-30T20:56:00.004+02:00

Simple Minds, U2, Devo, Duran Duran och en hel hög av de band som ofta fanns med på brittiska åttiotalspopsamlingar av typen "Now That's What I Call Music" – i någon slags smältdegel till bredden fylld med ovanstående band hittar vi Oingo Boingo.

Även om jag både hört och hört talas om Oingo Boingo har de alltid bara varit en enda låt för mig: "Weird Science" från filmen med samma namn från 1985. Och just på skivor med filmmusik hittar vi en stor del av gruppens hits. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att ett av namnen som dolde sig bakom gruppen, som 1972 föddes som The Mystic Knights of the Oingo Boingo, var Danny Elfman. Samme Elfman som under åttiotalet började att göra sig ett namn som filmmusikkompositör, främst i filmer av Tim Burton. 1985, samma år som "Just Another Day" och "Weird Science" släpptes, fick Elfman sitt genombrott som filmmusikkompositör i och med "Pee-Wee's Big Adventure".

Och de allra flesta har förmodligen också hört hans arbete i en vid det här laget mest seglivade tv-signaturer världen upplevt: den till "The Simpsons".

Oingo Boingo - Just Another Day

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Miles Watson - You're My Everything (Instrumental) (1982)

2009-03-30T20:52:00.004+02:00

Jof undrade häromdagen varför det är så lite verkstad och, tja, även så lite prat. Helt rätt, Projekt Jof har varit galet eftersatt ganska länge nu. Dags att ändra på det och shejpa upp det här fjollträsket.

Miles Watson var en ny bekantskap för mig. Inte särskilt konstigt, efter som det bara verkar ha blivit en enda tolva i eget namn, om man får tro discogs.com. Och den tolvan heter "You're My Everything".

När Miles drar igång är det stråkregnande mjukissoul som står på programmet. Försynt och bitvis ensamt vackert så det förslår. Den bästa versionen hittar vi däremot när vi vänder på tolvan och låter nålen nudda b-sidan. Inget ont om Miles sånginsatser, men i det här fallet svävar "You're My Everything" faktiskt som högst när Miles kliver åt sidan och låter instrumenten tala själva. Då får stråkarna och framförallt Don Hahns trumpet allt ljus på sig själva och helt plötsligt börjar jag tänka på Double och deras "Glidin'" och "The Captain of Her Heart". Det är en väldigt bra association.

Det visar sig dessutom att jag faktiskt hört Miles verk tidigare. Åtminstone ett av dem, men å andra sidan desto oftare. Miles verkar nämligen vara en av pennorna bakom Elektrik Funks electroklassiker "On a Journey (I Sing the Funk Electric)". Inte det sämsta.

Miles Watson - You're My Everything (Instrumental)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Velore & Double-O - Your Ugly (1987)

2009-01-02T15:03:00.006+01:00

Aaaaah. Den tidigsena hiphopen. Beefarna. Det verbala boxandet. Så härligt naivt i all sin påklistrade hårdhet. Som Velore och Double-O. Hårdare än hårdast på baksidebilden. Rappande som spänner mungipemusklerna och gör sitt bästa för att posera armkorsat på äkta gatunivå. Och självklart hårt jobbande med att hitta på nya, kreativa rim för att säga att någon är dum i huvudet eller sprutful.

Bara några år senare rullade hiphopen runt med mini-uzis hängande runt halsen. Så kan det gå.

Egentligen är det här ganska standardmässig hiphop och ett ganska svenssonmässigt barn av sin tid. Det riktigt intressanta är det man hittar bakom spakarna. Producent för tolvan är Gary Pozner, en gång keyboardist i klassiska hiphop- och dansmusikpionjärerna Tom Tom Club.

Det här är däremot ingen "Genius of Love", om vi säger så. Och fyra väldigt snarlika versioner är väl sådär kul.

Velore & Double-O - Your Ugly (12" Version)

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

G-Men - Turn It Up / When I Dream 12" (1984)

2009-01-02T14:08:00.008+01:00

Jag har faktiskt ingen aning om vad det här är. Eller snarare, vem eller (gissningsvis) vilka som döljer sig bakom "G-Men". Som "executive producer" står Tony Camillo, känd från discoerans Tony Camillo's Bazuka och som producent till bland andra Martha Reeves och Gladys Knight & The Pips.

Som låtskrivare och producenter står Lesley och Dippolito. Det senare känns så ovanligt att jag skulle bli förvånad om det inte är Bernardo Dippolito det handlar om. Med tanke på att han ungefär vid den här tiden arbetade för Casablanca så känns det rätt solitt. Lesley verkar däremot vara svårare att dechiffrera.

Tolvtummaren är oavsett vilket utgiven av T.C. Records (en vågad gissning är att "T.C." i det här fallet står för just Tony Camillo. Allt det här skulle med andra ord tala rätt mycket för en produkt av den amerikanska discon - men det här låter så mycket tidig italo disco som det bara går. Blandat med ett stänk electro, lite rap och röstförvrängarlåda. Riktigt bra grejer alltså. Att sången är det minst roliga gör att italo-stämpeln passar ännu bättre: allt för ofta när det handlade om italo lät sångarna som avdankade rocksångare som hoppades få liv i en falnande karriär igen (varför någon nu kan få för sig att ansträngd raspsång är grejen med stort "G"). Kort sagt är väl "Dippolito" både helt rätt och helt fel i sammanhanget.

A-sidan blir lite väl baktung. Desto roligare blir det på b-sidans "When I Dream". En smältdegel av sendisco, maskinsoul, hiphopkänningar och proto-freestyle. Kort sagt skitbra, alltså.

G-Men - When I Dream

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Force MD's - Auld-Lang Syne (1985)

2008-12-08T23:15:00.005+01:00

I jof-högen var Force MD's definitivt ett av de, i min värld, mest välkända namnen. Ett av de där många banden som poppade upp kring mitten av åttiotalet - i svallvågorna efter de stororkestrerade soul- och funkartisterna som kollapsade tillsammans med discon och punken i början av åttiotalet.

Ur de vrakspillror som spolades upp på stränderna föddes istället åttiotalets soulscen - som bände upp tekniken i jakt på soulen och fann den längst där inne i maskinerna.

Liksom sina rappande kollegor tillhörde Force MD's inte den första generationen inom post-sjuttiotalssoulen. Precis som såväl Sugarhill Gang och Kurtis Blow hann dyka upp innan Run DMC så totalt omdefinierade hiphopen, föregicks Force MD's av en uppsjö artister som vacklade där mellan soulen, discon och gammeltänkandet de första åren in på åttiotalet innan så åttiotalssoulen fick sin slutgiltiga form. Force MD's tillhörde dessutom skaran soulartister som på sätt och viss förebådade New Jack Swing och ännu några år framåt i tiden det idag så självklara äktenskapet mellan hiphop och soul.

För mig var Force MD's inget jag lyssnade på när det begav sig. Mest för att jag knappt börjat lyssna på musik när de drog igång, men även när mitt musiklyssnade väl lämnade marken i mitten av åttiotalet skulle det ta till slutet av årtiondet innan jag verkligen lånade soulen och hiphopen mitt öra. Force MD's är fortfarande något av en vit fläck för mig, eftersom jag under åren som passerat aldrig gett mig i kast med dem ordentligt.

Med andra ord var mötet med "Forgive Me Girl"-tolvan lite som att träffa de där personerna man hälsat på i jobbkorridorerna hur länge som helst, men aldrig brytt sig om att ta reda på vad de heter.

När jag lyssnar på de fyra spåren på tolvan (lite fel att kalla dem "låtar" eftersom det mest handlar om tre remixer av titelspåret och en b-sida), kan jag inte låta bli att känna lite det som gjorde att jag aldrig kastat mig över Force MD's: det låter okej, men inte sådär jättemycket mer. Flera gjorde det tyngre. Flera gjorde det smörigare. Flera sjöng med snyggare stämmor. Men visst, det var inte på långa vägar lika många som hann före.

Titelspåret till trots är det ändå b-sidan som är roligast. En pre-New Jack Swing version av "Auld-Lang Syne" med en bitvis Mantronix-mullrande och obarmhärtigt avklädd basgång. Det världen behöver mest är kanske inte ännu en version av just "Auld-Lang Syne", men hej, så kan det vara ibland.

Force MD's - Auld-Lang Syne

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Mirror - Give It Up (1979)

2008-12-01T20:29:00.006+01:00

Det finns funk och så finns det funk. Sedan finns det funk som den lät i slutet av sjuttiotalet. Knorrande och med massiva blåssektioner. Funk som kort efter det att sjuttiotalet förvandlades till åttiotal kollapsade under sin egen manskapstyngd ungefär samtidigt som discon smällde in i testdockeväggen. I båda fallen handlade det förstås om att månadens smak bytts ut mot en ny bunke av något som ingen riktigt visste vad det var än. Men där discon, via Europa, redan anammat de budgetåtstramningar som de nya elektroniska instrumenten levde mycket av funken fortfarande kvar i kostnadskrävande stordriftsuppsättningar.

Mirror vet jag faktiskt ingenting om. Det är ännu en av tolvorna i jof-högen som inte sa mig särskilt mycket. En titt på discogs.com säger "electronic, disco" beskrivning, men det är att dra discobegreppet väldigt långt. Det här är knorrmullerfunk som ganska precis ett årtionde senare skulle komma att forma ljudbakgrunden till studsande lowriders och bandanaprydda gangstas med ett solnedgångssilhuettat Long Beach i bakgrunden. A-sidan discodansar visserligen på så gott det går, men det är den betydligt mer baktunga funken som sitter vid ratten.

Kort sagt finemangmusik alltså. Eller, ja, kanske inte ändå.

B-sidan på tolvan, "The Stroke" är nära nog nio minuter av västkustfunk. Problemet är väl bara det att det efter sisådär två och en halv minut börjar kännas tomgång. Desto roligare är då a-sidan "Give It Up", mest av allt tack vare röstlekarna som säkert fick Roger att fingra lite extra på vocodern.

Mirror - Give It Up

(For the Love of Jof är en resa genom digitaliserandet av en hel hög vinylskivor som dagensskiva-forumveteranen jof dumpade på min hallmatta eftersom han hade tröttnat på att ha dem liggande)

Flash Kahan - Special Girl (1985)

2008-10-05T20:52:00.006+02:00

Ibland återfår man tron på mänskligheten och får den där varma, härliga känslan. Särskilt när den nyfunna tron på mänskligheten följer på att man får en massa prylar gratis. Precis det var det som hände när signature "jof" i dagensskiva.coms forum hörde av sig och ville dumpa ett gäng vinylsinglar i mitt knä eftersom han inte kände att han ville ha kvar dem.

Antar att jag inte behöver säga att det är något som gjorde mig väldigt, väldigt glad och tacksam.

Eftersom jag som de flesta är rätt digital i mitt musiklyssnande nuförtiden håller jag på att lägga över vinylskivorna till det digitala formatet. En resa den som är intresserad kan följa här.

Så här är det tänkt: rätt många av singlarna jag fått har jag aldrig hört förr. I de flesta fall har jag inte heller hört talas om artisten. Så jag kommer lägga upp nån låt från singeln och dessutom skriva några spontana kommentarer blandade med lite skivnördig info jag lyckas jaga upp på internätet i takt med att jag försöker ta reda på vad det är för artist egentligen.

Först ut på resan blev en av de allra kortaste låtarna (gissar jag) i hela högen. Flash Kahans "Special Girl" klockar bara in på drygt två och en halv minut. Två och en halv inte särskilt bra minuter. Rätt genombedrövliga minuter till och med.

Men ännu finare blir det att det är en tolvtumssingel på 33 varv med en två-och-en-halv-minutslåt på. Jag tror jag aldrig sett så mycket outnyttjad plast på en vinylsingel tidigare. Dessutom ligger samma version av samma låt på både A- och B-sidan vilket verkligen gör att jag undrar varför i helvete man överhuvudtaget gav ut det här eländet på det stora singelformatet. Finns det någon DJ med självaktning som någonsin spelade den när det begav sig?

På framsidan av omslaget har någon av de tidigare ägarna skrivit "tryckare" med en kulspetspenna. En tryckare på två och en halv minut? Knappt tid att börja känna på varandra. Jag börjar faktiskt misstänka att den här låten bara gavs ut för att DJs skulle kunna ha en låt att ta till som en sista desperat utväg när en av polarna kommer fram med skräckslagen blick och ber om en snabbväg ut när den där killen eller tjejen polaren verkligen inte vill umgås med till sist lyckats tjata till sig en tryckare, lagom till stängningsdags.

Vad mer har Flash gjort? Ingen aning. Det här gav mig heller ingen önskan att leta vidare.

Nu kan det bara bli bättre. The only way is up efter den här starten, som Yazz skulle ha sagt.

Flash Kahan "Special Girl"

God is in the air

2007-02-19T22:05:00.000+01:00

’There was a desire to leap beyond the parameters of the flesh,’ Dyson says. ’It was drugs or spirituality. Marvin could go to either extreme, and he pursued them with vigor.’

Orden tillhör Michael Eric Dyson och är hämtade från en artikel om "Mercy, Mercy Me – The Art, Loves & Demons of Marvin Gaye". Alla som läst David Ritz rätt definitiva motsvarighet "Divided Soul" känner igen sig. Marvin var på många sätt en kluven man. Inte minst hans önskan att mer än något annat finna bekräftelse och gillande hos hans två fäder: dels hans biologiske, dels den himmelske. Men det var lika mycket en dragkamp mellan viljan att leva det goda livet och bejaka de fysiska njutningar som presenterade sig för honom och önskan att leva sitt liv som en god kristen. Därav å ena sidan "Mercy, Mercy Me" och "God Is Love" och å andra "I Want You" och "Sexual Healing".

Men lika självklart det är att Gud och religion (i just den här texten mest med fokus på kristendomen) är ett vanligt tema i exempelvis amerikansk musik, lika ovanligt är det att dessa teman återfinns i popmusik utanför de aktivt troendes kretsar. Precis det är temat i en artikel om religion och musik i DN 18 februari 2007, som sedan gav upphov till en diskussion i dagensskiva.com:s forum: i svenskar är kassa på det här med religion. Både på att utöva det och att förhålla oss till det. Det är väl ungefär huvudinnehållet i Paulina Byléns artikel. Vi har däremot inget problem med att svälja det om det kommer från annat land – eller kanske mer specifik: om de religiösa texterna framförs på ett annat språk än vårt eget.

Så långt skulle jag väl kunna köpa resonemanget. Sverige kanske är det mest sekulariserade landet på den här planeten. Och visst är det så, precis som framgår i DN-artikeln, att språket spelar en viktig roll. Det egna språket ligger så mycket närmare oss själva och det blir så mycket mer än bara ett medel för kommunikation via ord. Orden väver in så mycket mer än bara sin ursprungliga betydelse. Det är därför det är så kul med riktigt grova svordomar på andra språk – de är bara ord för någon som inte har det som sitt modersmål. Som Joakim Thåström konstaterade i en intervju - att det är mycket svårare att sjunga på sitt eget språk. Det är naknare, mer direkt. Utan skyddsbuffert.

Men det känns ändå som att DN-artikeln gör det lite väl enkelt för sig. Och egentligen går det väl snett redan i rubriken, åtminstone för mig: "svensk pop öppnar pärleporten".

Pop. Förstås.

I artikeln talas om att Eldkvarn gjort en "nattvardsfirandeturné", att Nicolai Dunger kommer släppa "Rösten och Herren" och att Irma Schultz Keller och Toni Holgersson ska släppa en psalmskiva. I vårt land blir det en stor sak när en artist, särskilt en stor och erkänd artist, ska göra något kopplat till religion. Det blir inte, som trots allt är grunden i all religion, en personlig angelägenhet mellan artisten och högre makter. Istället brassas det på med hela album med "kristet tema", gärna tolkningar av psalmer och liknande. Artisten måste sedan motivera varför detta gjorts ("är du troende"?). För att inte verka avskräckande för potentiella skivköpare bör svaret vara i linje med att han eller hon var intresserad av den filosofiska och andliga aspekten, eller att han eller hon var intresserad av tolka om vårt kulturarv ("kulturarv" är ett bra, tryggt ord).

Men det handlar lika mycket om, som artikeln illustrerar, att den mesta populärmusiken fortfarande mäts efter pop och rock. Det är det som är normen – allt annat är mer eller mindre lustiga utflykter från normen. Lite samma fälla som när jag snävar in mig på ett eurocentriskt förhållningssätt när jag pratar musikhistoria (och som jag också kommer göra här – jag erkänner att det här handlar mest om västvärlden, okej?)

Medan Sverige byggdes på en religion där flit och infogande i ledet det som gällde, byggdes USA på en mischmasch av religioner. Men samtidigt byggdes USA också på dekadens och tvivelaktiga affärsverksamheter. En dragkamp likt den interna konflikt Marvin Gaye kämpade med. I Sverige var ungefär allt en synd (utom att sitta still i kyrkbänken och lyssna på prästen som förklarade att alla skulle hamna i helvetet ändå). I stora delar av nordöstra USA var det mesta också en synd, men det som växte fram bland annat bland slavarna i södern handlade mer om att man inte visade sig sin trofasthet till Gud genom att sitta still och vara tyst – utan snarare det motsatta. Gud gillar, som de flesta andra, när det svänger.

Och ja, visst spelar det roll att religiöst utövande var ett av få tillfällen då slavarna kunde glömma sitt miserabla liv för en stund och kasta sig in i total hängivelse. Sång. Dans.

Det här förhållningssättet märks också i musiken – kanske främst genom de "svarta" genrer som växte fram under 1900-talet. Här var religion, Jesus och Gud inte något särskilt. Det var istället så självklart att det inte var något att prata om. Inget att göra någon stor sak av. Kärlek, Gud, glädje, sorg. Allt så nära förknippat att det knappt går att skilja dem åt. Det finns inte "kristen" musik. Bara musik.

- Det man kallar kristen musik lider ju av att budskapet är överordnat kvaliteten, säger Daniel Berglund, trummis i Isolation Years.

Det här uttalandet stämmer ganska väl in på bilden dels av hur vi svenskar ser på det här med "kristenhet", men också på hur genren "pop" förhållit sig till fenomenet. Pop, och rock, har alltid handlat om ungdomar. Revolt mot överhet och vuxenhet, även om det ibland skett i ganska barnvänliga versioner. Det har också handlat mycket om jaget. Dessutom med en ganska strikt uppdelning – ena extremen att jaget ska partaja och ha kul och andra extremen att jaget ska göra revolt, på riktigt. Den sistnämnda inriktningen har också haft väldigt kraftigt fokus på texterna, vilket oftast också är det som lyfts fram när det talas om pop och rock "med kvalitet". Texterna. Gärna "intelligenta" eller "insiktsfulla". Saknas det, men musiken ändå är rätt bra, blir det "skrev"-nånting istället.

Inom soul och funk har det oftare handlat om "vi". Tillsammans. Tillsammans mot ett gemensamt mål (som inom medborgarrättsrörelsen) eller bara tillsammans. Även om religion är något privat blir det ju roligare om man gör saker ihop. Här blir inte budskapet överordnat kvaliteten, eftersom budskapet är så självklart. Budskapet kommer lika naturligt som brustna hjärtan rinner ur ensamma män med gitarr. Därför kommer det oftast att handla om att få till ett schysst sväng och förena människor den vägen. Alla budskap går ju som bekant in bättre om rumpan har någonting att skaka i takt till. Eller som Chic-medlemmen Nile Rodgers konstaterar i biografin "Everybody Dance: Chic and the Politics of Disco":

We were talking to people in a time of financial chaos and putting a bright face on it. We were entertainers. Our responsibility is not necessarily to educate first – it's to entertain first. If we can educate at the same time, then we're clever!

För inom soul, funk och många andra genrer är gränsen mellan religion, kärlek och sex ibland osynlig. Många soulartister har aldrig låtit så förföriska som när de sjungit om sin kärlek till Herren. Många gånger har de heller aldrig låtit lika innerliga och lyckliga som då. Religion är inget som behöver pekas ut. "I love you" kan lika gärna handla om förhållandet till Gud som förhållandet mellan två människor. "Jag" i en sång behöver inte vara artisten – det kan lika gärna vara Gud själv. Det är upp till dig som lyssnare att avgöra:

Anytime you need a friend
I will be there
You'll never be alone again
So don't you fear
Even if you're miles away
I'm by your side
So don't you ever be lonely
Love will make it alright
– Mariah Carey "Anytime You Need a Friend"

Och även om det tyvärr alldeles för ofta är så kan jag ändå inte hålla med om bilden som Isolation Years Daniel Berglund målar upp:

Religion innebär ju att någon säger: ’Jag har något som du borde ha. Du kommer till helvetet men jag till himlen, jag kan rädda dig, men du lyssnar inte.’

Visst vill många övertygat kristna frälsa sin omvärld, men genom musik sker det betydligt oftare – och gissningsvis betydligt mer framgångsrikt, genom att berätta hur tron hjälp mig. Hjälpt oss. Testify.

Några kvarter bort, på Götgatan, utspelade sig ungefär samma scen bara timmar tidigare. Men dit, till Södermalmskyrkans helgpredikan med tungotal, skulle den här publiken aldrig gå. Det är Woven Hand folk vill se, inte några Ulf Ekman-kopior i traditionell frikyrkostil.

Men ändå, det går inte att blunda för att den här musiken väldigt mycket handlar om religion och att publiken inte verkar har några problem med det. Så länge det gäller ett kreddigt band från ett annat land funkar alltså religion i musik i Sverige.

Här håller jag inte alls med Paulina Bylén. Eller rättare sagt, jag kan hålla med henne i sak, men inte i den slutsats hon drar av detta. Nej, publiken skulle sannolikt inte masa sig iväg för att höra en frikyrkopastor. Men lika lite skulle de förmodligen masat sig iväg för att höra Tomas Ledin. Eller 50 Cent. Det som förenade dem var det som är centralt i religion. Eller kärlek. Eller sex.

Hänförelsen. Att kasta sig ut och sugas med i något omvälvande och kullkastande. För Woven Hand-publiken är religionen Woven Hand. I alla fall just där, just då. I stundens ingivelse. Tungomålstalandet är den förenande allsången.

När det handlar om artister som gör musik där du ska sitta, eller stå still, och lyssna blir orden, texterna, så väldigt påtagliga. Utkastad på ett bubblande dansgolv sitter hjärnan inte längre i förarsätet.

Upp från kyrkbänkarna. Dansa i raderna. Explodera mig 2000. Stonebridge och Immanuel Gospel gungar så hårt att svallvågor slår upp i Finland och Danmark. Remixer av Axwell och Eric S.

Ett förhållningssätt att ta dansa sig till. Eller bara strunta i fullständigt. Upptäcka att det där med religion kanske inte är livsfarligt om man plockar ut russinen.

Peace!

Love!

And having fun!

Här har ni något att börja öva till fram till dess vi får en svensk motsvarighet:

UBP feat. Bobby Pruitt "We Are One (UBP Classic Mix)"

Andra bloggar om: musik, religion, house

Let there be house!

2007-02-18T21:22:00.000+01:00

Vilket var egentligen det första housealbumet?

Tja, det finns säkert flera lämpliga kandidater, beroende på var man letar och hur man egentligen definierar "housealbum". Men oavsett det skulle Z-Factors "Dance Party Album" från 1984, och enligt historien bara upptryckt i drygt 500 ex, gissningsvis vara en väldigt trolig kandidat.

Visst. Det ekar inte så lite postpunk om vissa spår, vilket gör att det kanske inte skulle kunna klassas som ett housealbum om man skulle plocka fram genrelinjalen, men hej, det orkar vi inte såhär en söndagskväll. Dessutom känns det rätt passande på flera sätt.

Jesse Saunders, mannen som döljer sig bakom Z-Factor, får ju dessutom rätt ofta äran av att ha gett ut den första housesingeln i och med "On & On", också den från 1984. Sedan var han ju dessutom den, som tillsammans med Farley "Jackmaster" Funk och Darryl Pandy gav oss "Love Can't Turn Around" (även om såväl Jesse som Darryl nu för tiden mest historierevisionerats bort från den singeln). Så varför inte. "Dance Party Album" är det första housealbumet. Då var det klubbat.

Men skitsamma. "Fast Cars" från albumet (eller "(I Like to Do It in) Fast Cars" som den kom att heta på singel) är en apbra låt. På världens första housealbum eller helt på egen hand.

I love you boy, don't be a meanie
do it in my Lamborghini
Meet me outside, now don't be late
we'll do it in my 928

Ingen idé att krångla till det mer än så.

Hand upp alla som tror att det är en slump att Joey Negro använde samma namn nästan femton år senare?

Z-Factor "(I Like to Do It in) Fast Cars"

Read my lips!

2007-02-16T22:36:00.000+01:00

Vill man göra sig populär i det kulturella etablissemanget i Sverige kan man göra det ganska enkelt för sig: prata illa om USA. Driv gärna också lite det tacksammaste av mål, George W. Bush, så är du hemma på riktigt.

Ja, inte bara i det kulturella etablissemanget, förresten.

Och visst, det krävs ju inte mycket tid framför TV:n för att hålla med om att, jo, han George är nog allt en liten virrpanna. En förvirrad virrpanna. En förvirrad virrpanna med en otäckt knapp att trycka på visserligen, men en förvirrad virrpanna.

Nu är det ju inte bara W. som varit tacksam att driva med. Även pappa Bush blir rätt underhållande när man klipper lite här och där. Okej, egentligen är det nog mest housebakgrunden (say what? tidigt nittiotal?) som är grejen när A Thousand Points of Night, eller Don Was, har kul i studion.

Lite som versionen av Mr Fingers "Can U Feel It" sammanfogad med Martin Luther Kings "I Have a Dream"-tal.

Ja. Fast inverterat då.

A Thousand Points of Night "Read My Lips"

M Platini

2007-01-26T18:35:00.000+01:00

Ett förvånansvärt intressant samtalsämne på arbetsplatsen idag var att Lennart Johansson tydligen fått kicken som UEFA-ordförande. Värsta viktiga grejen. Hans efterträdare blir Michel Platini.

Antalet franska fotbollsspelare jag kan räkna upp är milt sagt litet. Michel Platini är en av dem. Men inte så mycket för hans insatser i landslag och klubblag - jag har överhuvudtaget ingen aning om något av det, eller ens vilka klubbar han var med i. Nej, det handlar, precis som i fallet John Barnes, om musik. Men i fallet Michel Platini är kopplingen till människan själv ännu mindre än vad gäller Barnes (Barnes var förstås rapparen i den bästa fotbollslandslagslåt som spelats in - förstås New Orders "World in Motion"). Faktum är att han inte har något alla att göra med den här låten.

Istället är det M People som 1991 spelade in fem minuters hyllning till Platini. En låt som på många sätt sammanfattar Storbritanniens housescen kring skiftet åttio-/nittiotal - med Haçienda, balaeric, Ibiza och "Jingo" som vanligt förekommande nyckelord. I "Platini" sammanfaller i princip allt det här.

Här skulle jag kunna avsluta med att skriva att den här låten garanterat är betydligt roligare än såväl Michel Platini själv som fotboll i allmänhet, men det är så självklart. Istället föreslår jag att alla dessutom kollar in M Peoples väldigt bra debutalbum "Northern Soul" - där "Platini" återfinns, liksom en väldigt bra cover av Ce Ce Rogers "Someday".

M People "Platini"

Filter i tunnelbanan

2007-01-22T23:43:00.000+01:00

Det känns som att det är rätt mycket som går sådär i linje med hur det var tänkt just nu i mitt liv. Just nu är det ju exempelvis 22 januari. Det betyder att jag skulle haft klar min lista över väldigt bra låtar från 2006. Det har gått sådär att få färdigt den. Idag skulle jag fokusera och fylla iPoden med låtar jag skulle skriva om, mentalt, på jobbet. Det gick sådär.

Hur många gånger jag lyssnat på den här enda låten av och med Linus Loves idag vet jag inte. Min iPod skulle förmodligen kunna tala om det för mig, men jag vill nog inte veta.

Linus Loves gjorde ju en av de bästa låtarna 2005 med sin "VH1", men det är inte den som jag spelat alldeles för många gånger, en dag då jag hade planerat att ägna mig åt 2006. Istället blev det 2003 års "Stand Back". Med sång av Sam Obernik. "It Just Won't Do", ni vet.

Att "Stand Back" låter som ett Falke/Braxe-möte gör förstås ingenting. Inte heller att inledningen låter precis som Pet Shop Boys "Was That What It Was". Eller att det finns la-la-la-la-la-sång. Sådär glädjesprudlande vemodig som gör att jag faller varenda gång. Eller vemodigt solskinande. Beroende på vilken kanal som är inzappad.

Ni vet scenen sist i "The Last Days of Disco"? På tunnelbanan. Precis så kände jag mig på vägen hem idag. Eller ja, större delen av dagen. Tack vare den här.

Dessutom är videon fantastiskt gullig. Som en bonus.

Linus Loves feat. Sam Obernik "Stand Back (Vocal Club Mix)"

Space Disco Express

2007-01-14T15:18:00.000+01:00

Under alla år min far arbetade konstaterade han alltid att arbetet tog alldeles för mycket tid från golfen. Jag kan säga samma sak. Ja, även om "golfen" i mitt fall skulle bli "musik" och "skrivande".

Efter en rivstart på året hoppas jag snart kunna ta tag i andra halvan av årssammanfattandet av 2006. Efter att jag fått färdigt min lista över de album jag gillade bäst 2006 börjar det bli dags att ta tag i låtarna. Hej och hå. Bättre sent än aldrig och allt det där. Förhoppningsvis blir det dags för det senare i kommande veckan eller så. Vi får se.

Mitt i allt post-2006:ande hann jag med en snabbdykning i 1980 också. Hos Change. Change kommer förmodligen alltid vara mest kända för sitt samarbete med Luther Vandross, vilket resulterade i själfylld disco, men Change hade även andra strängar på sin lyra. Jag menar, de var ju italienare som gjorde disco.

På samma album som de två fullständigt fantastiska Luther-låtarna "The Glow of Love" och "Searching", fast inte alls dränkt i samma uppmärksamhetsstrålkastarljus, återfanns också "The End". En låt som, tvärtemot de båda nämnda låtarna, snarare hade mer med strong Moroder, Jarre, Kraftwerk och Cerrone än med den amerikanska disco som Luther i vanliga fall pysslade med vid den här tiden. Iskallt penetrerande rymddisco som ingick i den skara eurodisco som kom att lägga grundplåten för en stor del av italodiscons fascination för instrumentala rymdäventyr som kom att färga en stor del av åttiotalet.

Change "The End"

Lite borderline i december

2006-12-29T23:33:00.000+01:00

Som vanligt så här års är det dags för skribenterna på dagensskiva.com att sätta ihop en skiva asbra låtar. En skiva bestående av respektive skribents bästa låt från året som gått.

Eller. Det är väl inte uttalat "årets bästa låt". Det är snarare just "en asbra låt" det handlar om. Men för de flesta blir det nog ändå den låt man gillat bäst som får följa med.

För egen är det dock inte alltid den låt jag gillat bäst som jag väljer - utan snarare den låt som bäst sammanfattar det passerade musikåret. Eller kanske ännu mer: mitt musiklyssnarår.

Vilken som är årets bästa låt är förstås något som rätt ofta ändras rätt snabbt. Humör, stämning, årstid, mängden pengar kvar på kontot. Det finns kort sagt en hel drös saker som spelar in. Men 2006 är låten som är mitt musikår också den som jag nog håller högst. Michael Grays "Borderline", en låt jag föll rätt fullständigt för i samma sekund som jag hörde den i våras. En låt som låter lika fantastisk idag som då.

"Borderline" har förstås remixats med lite blandade resultat (där slutsatsen är att Michael Gray var den som bäst remixade Michael Gray i det här fallet) och dagen till ära bjuder jag på den mix som ligger längst från originalet. På flera sätt. Lee "Muddy" Bakers akustiska version. Och jo. Det funkar väldigt bra.

Jag nöjer mig så här. Jag har ju redan tidigare skrivit om varför "Borderline" är alldeles fullständigt och totalt fantastisk. Så nu är det bara att lyssna.

Michael Gray feat. Shelly Poole "Borderline (Lee "Muddy" Baker Acoustic Mix)"

My baby's got blue lipstick

2006-12-20T23:10:00.000+01:00

En kompis till mig hade tidigare en, alltför kortlivad klubb, som gick under namnet "My Baby's Got E.S.P.". Det var faktiskt så rätt som det bara går. Four Below Zeros "My Baby's Got E.S.P." är inte bara det förmodligen allra bästa stycke disco som någonsin spelats in. Den är dessutom en av de bästa låtar som spelats in överhuvudtaget.

Varje gång jag hör de outsägligt sorgliga stråkarna kan jag på något sätt inte låta bli att dra lite på läpparna, ironiskt nog. Vill man hitta den alkemiska och mytomspunna formeln till musikens magi finns den förmodligen dold någonstans mellan tonstrecken i "My Baby's Got E.S.P." Bara man tittar tillräckligt noga.

Four Below Zero är förstås ännu ett av de där, alldeles för många, discoartisterna som inte blev blev mycket mer än en singel gamla. Varje gång "My Baby's Got E.S.P." önskar man att det hade blivit mer.

När Blue Lipstick, med hjälp av Alex Gaudino, bygger "Head Over Heels" faller jag förstås, just därför, obönhörligt och hejdlöst rakt ner i backen. Visst. Hade man plockat bort Four Below Zero-samplingen hade vi förmodligen haft ett stycke rätt ordinär house som inte lämnat många ekon efter sig. Men nu har vi Four Below Zero-samplingen och det blir fred på jorden ett litet tag igen.

Det känns som att det var ett av de bästa sätten jag kunde ta julledigt med. Disco i housekostym. Fantastiskt.

Blue Lipstick "Head Over Heels (Alex Gaudino Remix)"

Minogue and on and on

2006-12-20T00:59:00.000+01:00

Visst. Typ tidernas sämsta ljud/bild-synkning. Men hej. Krattig kvalitet till trots gör det ju inte direkt att suget inteckna lägenheten och skaka fram pengar till en svartabörs-biljett när Kylie ska raka av sina sex Wembley-spelningar direkt i början av året.

Och Robbie? Släng dig i väggen.

På spaning efter den skugga som flytt

2006-12-17T22:14:00.000+01:00

Det finns alltid några artister som liksom bara finns där. Kanske till och med artister, eller remixare, som man gillar riktigt mycket varje gång man hör deras grejer. Men det kommer liksom inte längre än så. Man bryr sig aldrig om att söka djupare i katalogen.

Way Out West var precis en sån artist. Fram till väldigt nyligen.

I fallet Way Out West har jag i princip nästan enbart stött på dem i deras roll som omstöpare av andras färdiga alster. Ironiskt nog var det Nick Warrens och Jody Wisternoffs snart åtta år gamla remixer av Art of Noise "Dreaming in Colour" som var det som fick mig att göra slag i saken när jag återupptäckte de remixerna i samband med dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special. På det stora hela är "Dreaming in Colour" körd genom Way Out West-filtret kanske inte radikalt annorlunda jämfört med den otvättade versionen, men Way Out West gör ett bra jobb med små medel.

Men det var när började leta i Way Out Wests egenkomponerade verk som det började bli riktigt intressant. De två första albumen. Vemodigt tranceig och progressiv melodihouse som jag är sådär hopplöst svag för. Särskilt som de flesta artister som gör den här typen av musik ofta hittar enastående kvinnliga röster som gjorda för att ge själv och färg åt texterna. Lyfta dem högre än det rent litterära värdet någonsin kan göra.

På Way Out Wests andra album, "Intensify", är Tricia Lee Kelshall precis en sådan röst när hon tar sig an "Mindcircus". Men ännu lite mer smälter jag förstås när Way Out West haft den goda smaken att bjuda in världens bästa Kirsty Hawkshaw, en gång i tiden rösten i Opus III ("It's a Fine Day", ni vet). Smattrande percussion, svävande slingor, burkigt sorgligt piano, en bortglömd flöjt. Och så, förstås förstås förstås, Kirstys underbart viskande röst. Så där sorgsen som den nästan bara kan vara i precis den här typen av musik.

You shouldn't depend on me
I see it differently
But I'm always grateful
when another soul believes in me

Held hostage in a dream
following the shadow of a shadow

Way Out West feat. Kirsty Hawkshaw "Stealth (Way Out West Club Mix)"

Prenumerera på musik - på ett bra sätt

2006-12-12T16:05:00.000+01:00

Jag ska villigt erkänna att det finns mycket jag inte förstår vad gäller köp och nedladdning av musik över nätet. På lagligt sätt.

Sedan musikdelning med internet som kanal föddes på allvar i och med Napster 1999 har de fyra (fem) stora skivbolagen Universal, Sony BMG, EMI och Warner pumpat in, gissningsvis, löjligt stora belopp i den hopplösa kampen att stävja otyget med att ladda ner och konsumera musik utan att betala för sig.

Det var inte förrän Apple lanserade sin iTunes Music Store som musikbranschen på allvar fick upp ögonen för att digitala nedladdningar av musik var inte bara möjligt, utan även lönsamt. Och framförallt: konsumenterna var villiga att betala för musiken – det handlade bara om, förutom självklarheter som ett intressant utbud, se till att köpen av musik kan ske med lägsta möjliga tröskel. Att steget från köpbeslut till faktiskt köp bokstavligen talat inte är längre än en knapptryckning bort.

Trots det har storbolagen fortsatt utvecklingen av nya, ganska snart verkningslösa, kopieringsskydd. Kopieringsskydd som, genom att begränsa hur, var och på vilket sätt (ibland till och med vilken programvara och hårdvara som får och kan användas), bara straffat de musikkonsumenter som gjort rätt för sig och köpt den cd-skivan eller musikfilen med kopieringsskydd.

Ibland har kopieringsskydden, som i grund och botten verkar basera sig på att förstöra det det är satt att skydda (jag har flera gånger stött på cd-skivor som jag kan spela och rippa utan problem i min dator, men som inte gått att spela i min helt vanliga cd-spelare).

Det faktum att album idag, för det mesta, finns att ladda ner olagligt långt innan konsumenterna har möjlighet att köpa cd:n eller musikfilerna verkar inte på något sätt ha påverkat storbolagens syn på att det är de lagliga privatkonsumenterna som är de stora fildelningsbovarna och som därmed ska straffas med kopieringsskydd.

Ironiskt nog verkar storbolagen, som för att släppa sin musik till exempelvis iTMS hade som krav att musikfilerna skulle förses med DRM-skydd, nu prova att släppa sin musik i oskyddade filer. Självklart handlar det här om ett försök att bryta Apples smått monopolistiska grepp om den digitala musikmarknaden och kamma hem hela vinsten själva (utan att, vad det verkar, ägna tid åt att reflektera över att det bevisligen inte är avsaknaden av kopieringsskydd som är det stora införsäljningsargumentet, utan snarare, som sagt, enkelheten som genomsyrar processen att bläddra igenom urvalet och köpa musiken).

Att storbolagen, precis när man trodde att de gjort sin hemläxa, nu verkar inställda på att dra igång en precis lika fruktlös kamp för att sätta stopp för möjligheten att dela med sig av musik via sin mobiltelefon, tja, det är en annan femma.

Men det, i min värld, mest korkade greppet måste ändå vara prenumerationsmodellen som exempelvis Yahoo! pysslar med. Grundidén att du mot en avgift får tillgång till ett massivt musikbibliotek att lyssna på har jag inget problem med. Men däremot låsningen vid datorn (i princip). Musiken du kan ladda ner går inte att bränna – vill du göra det måste du köpa loss musiken på iTMS-manér (för ett ungefär likadant pris) utöver den fasta månadsavgift du måste betala för att utnyttja tjänsten. Slutar du betala slutar också musiken på din dator fungera (om du inte köpt loss den). Det är så långt ifrån hur min musikkonsumtion fungerar det nästan går att komma.

Då är det desto roligare att se hur skivbolag utanför de fyra storas krets angriper problemet. Eller snarare: ser möjligheterna. Hos det eminenta dansmusikskivbolaget Defected kan man förstås köpa den musik som ges ut där, av artister som Copyright, Roland Clarke, Dennis Ferrer, Bob Sinclar, Kathy Brown och många fler, som 320kbps mp3. Men det jag verkligen gillar är deras prenumerationsupplägg.

För £70 köper man sig en årsprenumeration på singlarna Defected ger ut – en årsprenumeration som ger dig alla singlar som släpps under året (22 enligt Defected) och dessutom i alla mixar som finns tillgängliga, vilket ska en summa av totalt 110 låtar/mixar. Låtarna blir tillgängliga för prenumeranter fredagen före den måndag de släpps. Prenumeranter ska dessutom få rabatter och erbjudanden om andra produkter som finns att köpa i Defecteds webbutik. Mervärde – inte kopieringsskydd som betämmer när, var och hur du får lyssna.

Visst finns det även här saker som kan göra det här mindre intressant. Det handlar ju trots om att köpa grisen i säcken – men i grund och botten inget konstigare än exempelvis en tidningsprenumeration. Du känner förtroende för avsändaren att ge dig en produkt som kommer att vara intressant och relevant under prenumerationstiden och precis som en traditionell prenumeration behöver du själv inte hålla reda på när ett nytt nummer eller en ny singel släpps. Din prenumeration landar så att säga på hallmattan – antingen fysiskt eller virtuellt.

Ett sådant här upplägg kräver självklart också någon slags enhetlighet. Den här modellen skulle sannolikt inte fungera över hela Universals utgivningskatalog, men däremot skulle segmentering mycket väl kunna fungera. Dessutom vore en utveckling att bokklubbs-/skivklubbstänket flyttar in även här, med andra ord att du får information om vilken nästa skiva blir, med ljudklipp, och sedan får ta ställning till om det är intressant för dig. Lagom mycket engagemang för den som inte har tid eller ork att själv söka.

Men framförallt visar det här ännu en gång att de mindre, nischade skivbolagen hunnit betydligt längre i tänket kring hur man mest kostnadseffektivt kan få ut sin musik, utan att lägga tid och energi på den grå massa som tillskansar sig den utgivna musiken utan att betala för sig.

Med andra ord: att lägga fokus på göra det så bra som möjligt för de potentiella kunderna - inte att försöka stoppa alla andra.

Someday

2006-12-11T20:12:00.000+01:00

På många sätt kan George W Bush vara det bästa som hänt den största delen av västvärldens populärmusikskapare. Visst har det funnits andra ledare som gjort sin skörd av tossigheter senaste sisådär 15 åren, men i Bush junior har man fått så väldigt mycket att tycka illa koncentrerat till en enda person. Ett enda lättattackerat mål. En gemensam, yttre fiende är alltid bra att ha, det vet alla. George W Bush inte minst.

Faktum är att jag inte tror att det funnits något som enat musikutövare oavsett genre lika totalt sedan åttiotalets apartheid. Självklart fanns andra mål. Kärnvapen-race och stjärnornas krig, Thatcher, masssvält, nyuppvaknad wannabe-nazism. Bara att välja. Men mer än något kom Sydafrikas apartheid-regim att, bokstavligen talat, ge vid handen svart på vitt ett koncentrat av världens orättvisa. Ett öppet och regimsanktionerat förtryck.

Den musikaliska reaktionen resulterade i ett årtionde där såväl teman som musikalisk riktning kom att handla om fördömande och uppmuntran. Fördömande av apartheid-regimen och en uppmuntran till ANC. Fördömande av västvärldens flathet att ta hårdare tag mot regimen och en uppmuntran till Sydafrikas musiker, inte sällan genom att ge dem möjligheter att spela inför stor publik utanför sitt eget land trots sanktionerna. Artists United Against Apartheid. I ain't gonna play Sun City.

En av de, fortfarande, mäktigaste oavhängighetsförklaringarna var Ce Ce Rogers "Someday", producerad av Marshall Jefferson. Själuppfylld house när den är som allra bäst. Men som så många andra av den tidiga amerikanska housens idag mest klassiska spår var det via Storbritannien jag upptäckte Ce Ces låt - då i form av en cover av M People. M People:s debut håller fortfarande för trevliga lyssningar, men det är förstås "Someday" som är albumets hjärta. En, trots sin rätt originaltrogna tolkning, värdig hyllning till originalet - och dess själ. I Sashas remix lyfts dessutom gospelkören från sin plats i bakgrunden till längst fram på barrikaderna. Och genom att byta ut ett enda ord i texten gör Heather Small låten till sin egen.

Free from the pressure and the prejudice
we can change it all with tenderness
There'll be no void between black and white
we'll be able to walk the streets at night

I won't be fooled while someone dies of starvation
the whole world will be my nation
We will walk hand in hand
I go to South Africa and be called woman

Someday we'll live as one family
in sweet harmony
Someday if we all pull together
we will all be free

M People "Someday (Sasha's Master Mix)"

"Acid Eiffel"

2006-12-10T21:59:00.000+01:00

Efter att hunnit med disco, house, funk, hiphop och jazz kom turen till techno när det blev dags för sjätte volymen i Rapsters "Kings of..."-serie. Huruvida det borde vara Carl Craig och Laurent Garnier som representanter för technopionjärerna på respektive sida Atlanta kan man diskutera tills skivnålar inte längre finns att få tag i, men det är åtminstone inte helt fel personer. Båda två var ju med och formade det som vi idag känner som techno: Craig i technons födelsestad Detroit och Garnier på det europeiska fastlandet

"The Kings of Techno" är ju, som sedvanligt i serien, en sammanmixad historia, tyvärr. Craig sköter "the Detroit perspective" medan Garnier, inte helt oväntat, gör motsvarande för den europeiska historieskrivningen. En historieskrivning som, sammantaget, spänner från Stooges, Aretha Franklin, Art of Noise och Nitzer Ebb till Adult., Black Dog och Arpanet. Influenser, historik och utveckling i ett snyggt förpackat dubbelfodral.

Och visst. Som historielektion betraktat är "The Kings of Techno" en bra översikt, om än kanske inte helt tydliggörande för den som aldrig stiftat bekantskap med genren förut. Självklart finns här klassiker, men också lite mer udda bidrag som sammantaget gör samlingen lyssningsvärd, dessutom.

Men det som "The Kings of Techno" gav mig mest var en återupplivad bekantskap med ett av Laurent Garniers egna bidrag, i form av hans engångs-alter ego Choice (tillsammans med Shazz och Ludovic Navarre). "Acid Eiffel", från "Paris EP", sammanfattar kanske den europeiska technons födelse bättre än något annat spår på "The Kings of Techno". Med sin skramlande hi-hat, mitt emellan den som är så typisk för Detroits tidiga techno och den som skulle komma att bli lika typiskt för eurotechnon, åtminstone den mer melodiöst ambienta varianten. Sakta, sakta vävs element efter element in, ackompanjerat av en 303-slinga, och får växa sig allt starkare över 13 magnifika minuter. 13 magnifika minuter som inte åldrats en dag de senaste 13 åren.

Choice "Acid Eiffel"

Laid out misery

2006-12-05T22:03:00.000+01:00

När jag gick på mellan- och högstadiet fanns det en kille i min klass som lyssnade på Kiss. Bara Kiss. Jag menar verkligen bara Kiss. På många sätt en beundransvärd enträgenhet, men, tja, rätt trist. Jag skulle inte klara av att vara en artist trogen i vått och torrt.

Däremot har jag förstås haft, som så många andra som lyssnar mycket på musik, elitistperioder när det var livsviktigt vad man lyssnade på. Då menar jag inte nödvändigtvis vilken typ av musik som vilka artister man lyssnade på. Och framförallt inte lyssnade på. Den där perioden som de flesta verkar gå igenom och klara av någon gång under tonåren.

Visst lyssnar jag fortfarande med filter som på förhand ställer till det i onödan. Men det känns som att när musik som totalt slår undan benen på mig kommer från oväntat håll blir fallet dubbelt så hårt. På ett bra sätt.

Att jag skulle lista Lisa Miskovsky här förvånade mig trots det. Inte därför att jag tycker hon är dålig (jag köpte "Driving One of Your Cars" när den kom och tycker fortfarande att den, plus några av hennes andra låtar, är bra). Mer för att hon är en av de där artisterna som jag gillar när jag hör dem, men som inte lämnar särskilt mycket intryck efteråt.

Jag hade inte hört Lisas "Sweet Misery" förrän igår. Jag blev tvungen att gå in på Lisas sida och kolla in videon till "Sweet Misery" för att höra hur det Jocke Berg-producerade originalet låter. En, i all sin struttighet, helt okej låt. En låt som fick mig att tänka på Sarah McLachlans enastående "Sweet Surrender" på fler sätt än bara titellikheterna. Det finns en gemensam stämning låtarna emellan jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Men parallellerna mellan "Sweet Misery" och "Sweet Surrender" stannar inte där. Jag är förmodligen en av få som upptäckt och fallit för Sarah McLachlan via MTV Chill Out Zone, det där programmet som alltid gick efter MTV Party Zone i mitten av nittiotalet och som jag alltid zonade in till lagom när jag kom hem från studentfestandet. Under en period var Sarah en hyfsat stadig gäst i det programmet med sin "Sweet Surrender". Men i en remix av DJ Tiësto.

Originalversionen av Lisas "Sweet Misery" är som sagt var helt okej. Men precis som i fallet Sarah McLachlan var det en remix som fick mig att upptäcka originalet. Till skillnad från Sarahs låt är remixen av "Sweet Misery" så otroligt mycket bättre än originalversionen.

Svenska Laid (Johan Andersson och Johan Emmoth) har remixat och skapat musik under en handfull olika alias och arbetat med några av de riktigt stora dansmusiknamnen. Men frågan är om de någon gång gjort något bättre än det de fått till av "Sweet Misery". De har tagit originalversionen och tranceifierat den på vackraste och varsammaste vis och faktiskt fått den att låta mer Kent än vad Jocke Berg själv lyckades med. Ja, om Kent gjort musik i samma landskap som, säg, The Knife på sitt senaste album. Insvept i den sorgligaste och mest övergivna t-baneuppgång där kalla ekon studsar fram genom tunnlarna.

Maybe this is all a joke to you
I know, I feel it too
You're my sweet little misery

Let me go, let it show
she's a loser
but you choose her
making you feel

Now the word's out on the street
they say we're history
that's why I, I need my, I need my
misery

När sedan den imiterade stråkslingan rasar ner för den avstängda rulltrappan efter lite mer än två och en halv minut dränks spåren i den mest sorgexploderande blå färg som en Sony Bravia-reklam för uppdämda och brustna själar.

Jag vet inte om Laids remix ens kommer att dyka upp på något officiellt släpp. Den verkar bara finns på någon slags promosingel. Den som vet var jag kan hitta en singel med remixen får gärna säga det till mig.

För det här är något av det mest allra bästa som överhuvudtaget släppts åtminstone den här sidan om tvåtusentalet. Inget annat än fullständigt, totalt och helt underbart.

Ja. Du behöver det här.

Lisa Miskovsky "Sweet Misery (Laid Remix)"

Yes you do! YES YOU DO!!!

2006-12-04T23:18:00.000+01:00

Visst är det som vanligt inlindat i tio ton nostalgisk sockervadd, men varje gång jag hör Kenny Bobien kan jag inte låta bli att minnas den på många sätt magiska spelningen med Kenny på Lydmar. En på många sätt tekniskt rätt halvtafflig spelning och mestadels Kenny tillsammans med förinspelad musik, men hej. Det behövs verkligen inte mer än så för att till och med göra den mest sekulariserade svensk övertygad om högre makter, om än för en liten, flyende stund.

Det får mig också hålla fast vid hoppet om att någon ska ta hit Kenny snart igen. Jag inser självklart att chanserna att det kommer att bli en lika intim spelning med en lika kärleksfylld publik är väl milt sagt små (inte minst på grund av den omöjliga uppgiften att konkurrera med tiotonshindret). Men förhoppningsvis händer det (och till alla potentiella och klarsynta artistbokare som tycker att Kenny vore grejen: ta gärna hit SuSu igen också - fast se till att det inte blir lika usel ljudanläggning som när jag såg henne. Tack).

Som tur är kan man ju alltid få en dos Kenny när den som väl behövs. Vilket är, tja, mest jämt egentligen. Solsken och euforiöverdos i ett - allt som doktorn ordinerar.

I'll never fight this feeling
Raise my hands to the ceiling
I'm so grateful

Så sant som det är sagt.

Dennis Ferrer feat. Kenny Bobien "Grateful (Fanatix Remix)"

To boldly disco where no man has discoed before

2006-12-03T16:30:00.000+01:00

Inte nog med att många av sjuttiotalets discoartister bara levde så länge att de hann ge ut ett album, eller i många fall bara en singel, innan de försvann - precis som många av housens och technons företrädare hade även discoartisterna en förkärlek för att ge ut saker under olika namn. Ibland en hel uppsjö.

Marc Chantereau, Slim Pezin och Pierre-Alain Dahan har många kanske hört. Fast då som Voyage. Men vid sidan av Voyage gav de tre även ut saker under sina egna namn - och till och med tillsammans, som Chantereau, Pezin & Dahan fantasifullt nog. Och som sig bör kunde det lekas lite mer när målet inte var topplistan på samma sätt som med Voyage. Vilket också verkar ha betytt att röster var något som inte behövdes. Trions "Disco & Co vol. 2" spänner från smäktande och latinoinspirerad "Loveboat"-disco till kyligt utkalkylerad elektrodisco från den sjunde dimensionen, komplett med kall funkgitarr. Just idag är det det senare som står på menyn.

Chantereau, Pezin & Dahan "Silver Planet"

Gammal förälskelse på nytt

2006-12-02T20:32:00.002+01:00

Det finns alltid de där artisterna man inte ger upp hoppet om. Eller, kanske snarare, inte vill ge upp hoppet om.

C.L. Smooth är en av dem.

De två och ett halvt album som CL och Pete Rock skapade tillhör de bästa som kommit ur hiphopfacket. Ingen av dem har varit i närheten av den formen sedan dess. Pete Rock har ju gjort bra grejer, men det har för det mesta inte varit samma sak utan C.L. C.L. själv har mest bara varit rätt anonym.

När C.L. 2006 släppte sitt första album i eget namn hoppades jag förstås på stordåd. Och misstänkte samtidigt att jag skulle bli gruvligt besviken. Efter att ha lyssnat igenom "American Me" alldeles för få gånger för att egentligen tycka något kan jag bara konstatera att det inte är så genomuselt som jag mentalt förberett mig att det skulle vara. Faktum är att det är en rätt trevlig skiva. Men "trevlig" betyder samtidigt att, tja, det inte är något som får mig att springa gata upp och gata ner i en manisk införsäljningskampanj.

Allra tydligast blir det när albumets starkaste stund kommer i två år gamla "It's a Love Thing". En skiva som dök upp på "Soul Survivor II". En skiva som sorterades in under Pete Rocks namn. Visst kan det hända omdömet påverkas av en inte helt omedveten önskan att de två forna vapendragarna återigen ska förenas under gemensam fana, men det spelar mindre roll. "It's a Love Thing", i sin originalversion eller i Nicolays remix, är fortfarande helt enastående i all sin naivt värmande strålglans.

Pete Rock feat. C.L. Smooth & Denosh "It's a Love Thing"

Disco i wonderlandet

2006-11-30T20:20:00.000+01:00

Är namnet viktigt? Klart det är. Väljer man ett artistnamn med ordet "disco" i är det självklart spöstraff om man väljer något som är fjärran disco. Som punk eller rock.

Man kan inte låta bli att hoppas att Haag-domstolen har det här under beaktande.

När en grupp kallar sig Wonderland Disco Band (eller ibland bara Wonderland Band, men det är ju inte på långa vägar lika bra så vi blundar för det nu) blir med andra ord kraven skyhöga. Och visst. Det här är disco. Bra så. Congas, basgång, tut-tut, discoplockad gitarr, handklapp, stråkar och en hög "Loveboat"-vibbar. Klart man blir glad då.

Wonderland Disco Band "Paradise Island"

Starlove

2006-11-27T23:57:00.000+01:00

Jag kan inte låta bli att fascineras av Bibeln.

Visst. Det är fundamentet i princip hela vårt västerländska samhälle. Våra grundläggande värderingar och vår etik. Vår förkärlek för att bomba folk till vårt sätt att se världen.

Men det är faktiskt mer än så. Jag är fascinerad över vilket enastående formulerat dokument det är. Hur genomgående ospecifikt skriven Bibeln är, så att precis vem som helst kan tolka innehållet precis så att det passar våra egna agendor (helst om dessa inkluderar att klubba ner våra nästor och bomba länder långt bort).

Men det förmodligen allra mest fascinerande med Bibeln (ja, att vi fortfarande rättar en stor del av vår tillvaro efter ett dokument som skrevs för ett par tusen år sen är diskvalificerat här) är hur mycket som skapats utifrån en enda fras. Hela religiösa inriktningar, evighetserier på USA, böcker, musik, vad ni vill. Gärna utbrutet ur sin kontext så att den som vill använda frasen kan bygga in sin egen betydelse i de få orden. Göra dem till sina egna.

På väg hem från jobbet idag lyssnade jag på Stargards "Wear It Out". Som nästan varje gång jag lyssnar på Stargards "Wear It Out" får jag ett omedelbart sug att lyssna på Pete Hellers "Big Love". Betingning, y'all.

Men just den här gången trillade jag av någon anledning in på den inledande tankebanan. För sjuttiotalets rap-DJs fattade ju att det var precis så här det var.

Leta upp ett break. Strunta i resten. Bygg något eget så kommer de. Det spelar ingen roll att det handlar om några få sekunder. Spinn det om och om igen. Ge de lånade tonerna ett nytt liv, ny mening, ny kontext. Leta helst av allt upp något i en mindre känd passage eller skivback, då minskar chansen att någon har hört originalet och kan koppla ihop det du gör med det någon annan gjorde före dig.

Så mycket onödig text bara för att konstatera att Stargards "Wear It Out" är en väldigt bra låt. Men det var i Pete Hellers händer den blev fullständigt magisk i sin loopade ingentinghet. Och förstås allra mest magisk i den tio minuter långa klubbmixen.

Stargard "Wear It Out"

Pete Heller "Big Love"

I'm black and I'm gay

2006-11-23T21:09:00.000+01:00

They don't need me. They have Sylvester.

Orden lär ha yttrats av David Bowie efter att hans första spelning i San Francisco inte sålde ut. Oavsett hur sant det är går det inte att komma ifrån att Sylvester på många sätt var förkroppsligandet av såväl discons som San Franciscos själ.

Disco-musiken var ju på många sätt en motreaktion det vita USA:s dominans inom musikvärlden. Berry Gordy lyckades med det nästan osannolika draget att skapa en musikmaskin ägd av svarta, driven av svarta och med svarta artister. Motown var stadiga gäster i försäljningslistans toppregioner. Men hela grundidén med Motown – att sälja så mycket som möjligt och dra in så mycket pengar som möjligt så snabbt som möjligt – skulle nås genom att göra musik som så långt som möjligt tilltalade den breda mittfåran av musikkonsumenter. Mer specifikt den vita medelklassen. Artisterna i Motowns stall fick inte bara lära sig bemästra sina röster, de drillades också i hur man skulle föra sig i medelklassens korridorer. Att bli så vita de bara kunde bli givet deras av naturen givna begränsningar.

Discon, däremot, gjorde en helt annan målgruppsanalys: att vända sig till de människor som gick till discoteken. Visst var det Bee Gees som blev discons riktigt kommersiella genombrott, men det var i klubbarna som discon föddes, utvecklades och frodades. Väl inne i klubbarna fanns ingen hudfärg eller klass, bara människor som dansade. Dansade för att ragga, dansade för att bli av med glädjesprudlande överskottsenergi, dansade för att glömma. Inne i klubbarna fanns heller inga strikta sexuella gränser. Discon förenade. Den gav också minoriteter att nå ut – både vad gällde ras och sexualitet. Sylvester kämpade mot båda dessa handikapp i den amerikanska musikbranschen.

Idag blev jag påmind om att det var dags att plocka fram Sylvester igen tack vare en text om Sylvesters allra bästa låt på bloggen varendaunga. "Don't Stop" är inte bara Sylvesters allra bästa låt, den sammanfattar också den musik som är Sylvester. Den högoktaniga och pumpande discon som var en av flera grundstenar i det som skulle komma att bli high energy.

Men de flesta ser sällan bortom den här ytan (ja, många kommer väl aldrig ens förbi många av bilderna på Sylvester). Framförallt Sylvesters helt makalösa röst, en falsett som efter Sylvesters allt för tidiga bortgång verkar ha återfötts i människor som Byron Stingily (som spelat in egna versioner av såväl "You Make Me Feel (Mighty Real)" och "Dance (Disco Heat)") och Kenny Bobien. En av sjuttiotalets allra bästa röster till och med.

Sylvester hade mycket gemensamt med sjuttiotalets allra största röst: Marvin Gaye. Båda slog hål på mentala betongväggar i sjuttiotalets USA – Marvin slet undan grunden för hela Motowns hitfabrik med ett enda album medan Sylvester hjälpte till att föra ut San Franciscos mer toleranta syn på vad som sågs som "normalt". Båda befann sig i sexuella gränsland, som i Sylvesters fall innebar en omfamning av den sexuella identiteten, medan det i Marvins fall mer eller mindre blommade ut i det rakt motsatta – en mer eller mindre öppen homofobi. Men det som kanske mest förenade de båda var att de inte alls ville vara vad de var.

Marvin ville aldrig bli pop/r&b-sångare. I hans drömmar såg han sig själv som den svarte Frank Sinatra – en crooner som satt uppflugen på en hög barstol och sjöng smäktande kärleksballader till massor av trånande kvinnor. För att låta guldgossen hållas lät Berry Gordy Marvin spela in just sånt material också, men skivköparna var aldrig alls lika intresserade av den sidan av honom, något som Marvin ganska snabbt tvingades erkänna för sig själv. Sylvester, å sin sida, ville vara Patti LaBelle.

Precis som för Marvin är det dock, som sagt, som discohjälte som Sylvester blivit ihågkommen. Och, herregud, det finns ju ungefär hur många saker som helst som är sämre att bli ihågkommen för. Men att lyssna på rösten är att få en i det närmaste religiös upplevelse. Som i den stora souljazzballaden "My Life Is Loving You".

De flesta album Sylvester gav ut under sin korta karriär är värda att ha, men kanske mest av allt är "Living Proof" från 1979 den Sylvester-skiva som jag återkommer oftast till, annat än rena hitsamlingar bara för att göra det enkelt för mig. En skiva som egentligen inte är ett studioalbum utan en live-skiva. En av de bästa live-skivor som spelats in, till och med.

Det är visserligen svårt att misslyckas med något som ramas in av chocköppningen med ett instrumental-medley av "Grateful", "You Make Me Feel (Mighty Real)" och "Dance (Disco Heat)" – tre av Sylvesters bästa, och avslutas med först en tiominuters version av "Dance (Disco Heat)" och en tiominutersversion av "You Make Me Feel (Mighty Real)". Sylvester uppbackad ett fullt band, en massiv blåssektion, Patrick Cowley på keyboards och så förstås körsångerskorna Izora Rhodes och Martha Wash (som Sylvester upptäckte och som senare gav ut eget material först som Two Tons of Fun och sedan som The Weather Girls).

Men även om det här är fullständigt fantastisk och makalöst på alla sätt som går är det ändå ett drygt sex minuter långt medley som fångar mig allra mest varje gång. I princip bara ackompanjerad av ett piano och sina körsångare smeker Sylvester varsamt fram först Barry Manilows "Could It Be Magic", som omärkligt glider över till Leon Russells "A Song for You" för att sedan smyga in i "Could It Be Magic" en gång till. Under de sex minuterna förvandlas lokalen som Sylvester intagit, med de mest subtila av gester, fullt ut till en kyrka med Sylvester som brinnande pastor med de minsta av gester. Och hela tiden är det mesta av strålkastarljuset riktat mot, den charmigt läspande, rösten. Rösten. Sista halvminuten finns det inte ett hårstrå som inte står rakt upp.

"Living Proof", producerad av den då före detta Motown-medarbetaren Harvey Fuqua (ännu en Marvin-koppling och ännu en chans att stanna upp för en stund och fundera på vad som hade kunnat hända med Carl Bean om inte Motown försökt deböga honom) fanns självklart utgiven på rosa vinyl. Vad annars.

Jag bjuder nu varken på någon av Sylvesters största hits eller något från "Living Proof". Däremot är det ännu en annan sida av Sylvester. En mörkare, mer desperat vädjande, sida. Allt över en musikalisk bakgrund som skulle kunna vara framförd av Kraftwerks svarta kusiner. En låt som dessutom sammanfattade en stor del av åttiotalets kommande syntpopvåg, innan den vågen ens hunnit växa sig över vattenytan.

I don't believe that AIDS is the wrath of God.
People have a tendency to blame everything on God.
– Sylvester

Sylvester "I Need Somebody to Love Tonight"

Spannande

2006-11-23T00:12:00.000+01:00

Because a spanner is intrinsically more interesting than the lead singer of Tears for Fears.

The Chosen Few vs Tears for Fears "Everybody Wants to Rule the World (Kenny Hayes Sunshine Funk Remix)"

Space is the place

2006-11-22T21:17:00.000+01:00

Det finns förstås många stora skillnader mellan den disco som skapades på respektive sida om Atlanten under sjuttiotalet. Vill man renodla ner det här till två huvudsakliga skillnader kan man konstatera att det handlar om skillnaderna i utgångspunkterna.

Den amerikanska discon föddes fram ur en redan befintlig tradition bestående av soul- och funkgrupper. Oavsett om det handlade om vokalgrupper backade av studiomusiker eller grupper där sångare och musiker delade strålkastarljuset så hade discon redan ett hem när den såg dagens ljus. De flesta amerikanska discogrupper hade sina rötter inom just funken och soulen och började vrida om sitt sound i takt med skivköparnas smak. I Europa var det istället en, för det mesta ansiktslös, producent som skapade musiken och plockade ut ansiktena som skulle synas på skivkonvoluten. Ansikten som inte sällan var utbytbara. På många sätt starten på den tradition som pionjärerna inom housen och technon skulle rätta sig efter något decennium senare - en tradition som alltjämt idag är i allra högsta grad levande.

Till skillnad från sina amerikanska kollegor var de europeiska discomakarna för det mesta mer eller mindre ensamma i sitt skapande, såväl under skrivandet som vid inspelningarna. Kanske framförallt under själva inspelandet.

En artist som Barry White skapade sin musik mer eller mindre helt på egen hand. Han skrev låtarna, arrangerade stämmorna och orkester och sjöng dessutom väldigt ofta. Men under inspelningarna hade han en studio full av musiker. Hela stråkorkestrar till och med. Det här är också i linje med den soul- och funktradition som den amerikanska discon verkade i - man hyrde in musiker för att framföra allt. Ville man ha en basgång hyrde man in en basist. Ville man ha ett saxofonsolo hyrde man in en saxofonist. Ville man ha stråkar i bakgrunden var det bara att rensa ur studion så att alla fyrtio man fick plats. Ett förhållningssätt som skapade enastående magi många gånger, men som knappast kan säga vara den mest kostnadseffektiva av modeller.

I Europa fanns inte den här lyxen. Det fanns få skivbolag som hade anställda studiomusiker. Det lönade sig inte att skapa musik med människor, krasst talat. Den splittrade europeiska marknaden gjorde att det behövde säljas nästan omöjligt stora volymer för att en sådan maskin skulle kunna gå runt. Svaret blev förstås att inte använda människor. Eller åtminstone göra det i så liten utsträckning som möjligt.

I Europa hade Kraftwerk och de andra banbrytarna inom den elektroniska musiken visat att det mycket väl gick att låta mycket med få maskiner. När Giorgio Moroder, Alec R. Costandinos och Cerrone sedan började lägga ut golvplattorna i eurodiscohuset var maskinerna i centrum. De övriga instrumenten tog snarast in för att fylla de luckor som maskinerna inte klarade av att täppa till själva - inte tvärtom. Och under resten av sjuttiotalet, precis som under åttiotalet, var steget från maskiner till rymden inte särskilt långt. På samma sätt som musikmaskiner öppnat upp helt nya manifest destinys, redo att utforskas av dem som boldly vågade färdas dit ingen tidigare kunnat eller vågat bege sig, var rymden ett lika lockande hål i all sin svarthet. Tanken att kunna nå ut och upptäcka något fundamentalt nytt. Följaktligen var det inte särskilt förvånande att vi fick låtar som "Automatic Lover" och "Meteor Man" - uppklädda i all sin maskinella discoprakt.

När Didier Marouani och Roland Romanelli började leka fram sina experimentella ljudexperiment sammanfattade de kanske bättre än de flesta andra dessa båda strömningar. Dels genom den maskinella ryggraden och dels genom artistnamnet: Space, kort och gott. Nästan två årtionden innan Daft Punk blev omedelbara ikoner med en uppdatering av den formel som Space, Cerrone, Alec R. Costandindos, Bernard Fevre och många fler blandade ihop. Dessutom något drygt årtionde innan The Orbs Alex Paterson och KLF:s Jimmy Cauty tog samma namn.

När sjuttiotalet blev åttiotal minskade skillnaderna mellan den dansmusik som skapades i Europa och i USA i takt med att maskinerna tog över även i den nya världen. Amerikanerna importerade tillbaka den musik de själva skapat en gång i tiden och använde européernas egna varianter som grund för den dansmusik som skulle komma att födas och frodas i USA kring mitten av åttiotalet och framåt. Därför känns det helt på sin plats att inte fokusera på Spaces egen version av deras förmodligen mest kända låt "Magic Fly" utan istället lyssna på kanadensiske Gino Soccios version, utgiven under artistnamnet Kebekelektrik. En version som spelades in efter det att Soccio hört originalet och som släpptes i Kanada och USA utan tillstånd innan Space själva hann få ut låten i USA.

Det är en hård värld därute. Så är det bara. Men så länge kontrollen blinkar blå är åtminstone allt som det ska.

Kebekelektrik "Magic Fly"

Full förnekelse

2006-11-21T21:20:00.000+01:00

Lyssnar man på dansmusik måste man rätt ofta försvara sitt musiklyssnande. Till och med människor som detaljpetar i exakt vilken subrock/pop-genre deras artister hör hemma (och inte hör hemma) blir väldigt svartvita när det gäller exempelvis hiphop. Eller dansmusik.

Det brukar rätt ofta kunna sammanfattas med rubriken "dunka-dunka".

Något som jag dessutom ofta i diskussioner fått ta något slags genrekollektivt riddaransvar för är dansmusikens förkärlek för remixer och hur man kan få för sig att köpa singlar med tio versioner av samma låt. Att diskutera hur en smygande hi-hat kan räcka för att lyfta en originalversion till nya höjder. En lite mer accentuerad basgång. En busslast stråkar. Små, små detaljer som kan göra att en singel med tio versioner av samma låt kan bli roligare än ett "riktigt" album med tio "riktiga" låtar. Att inte vilja inse att en remix är mer äkta cover än de flesta covers, eftersom en remix ofta väljer att fokusera på ett element och lyfta fram det för att på så sätt nå närmare låtens egentliga kärna så som remixaren upplever den.

Två remixer som på ytan i det närmaste är identiska kan med obefintliga nyanser skicka iväg originalets sinnesstämning åt två helt olika håll på det känslomässiga spektrat.

Men det är klart. Ibland är ju remixer bara rätt skitkassa. Och det är svårt att förstå varför någon lagt tid på att förstöra det som var fantastiskt. Full Intention. Michael Gray. Jon Pearn. Där kan vi snacka fantastiskt. Mest jämt. Framförallt därför att de lyckas skapa euforibubblande och själfyllda dansgolvsförälskelser mest jämt - oavsett om de remixar eller skapar från grunden.

När det visar sig att "Soul Power" släpps igen i en ny remix i år blir jag förstås själaglad. Ja, ända till dess jag hör resultatet. Där Full Intentions egen version är blodåderpulserande kärlek, om man så vill förlagan till Michael Grays egna och underbara "Borderline", är Kurd Mavericks det rakt motsatta. Stålverket i Oxelösund en regnpiskad måndag i november sedd från sin tråkigaste vinkel.

Just därför väljer vi att helt bortse från den remixen och dansar istället hela natten till den ursprungliga versionen. "Soul Power" har inte släppts i någon ny remix 2006. Så är det. Förträngningsprocessen börjar... nu.

Full Intention feat. Thea Austin - Soul Power (Full Intention Club Mix)

Dannii, elle est Chic!

2006-11-20T22:44:00.000+01:00

Snart är det dags för storasyster Minogues, redan på förhand, triumfartade återkomst efter cancerbehandlingen. En cirkus som tar sin början i Londons Wembley-arena. En arena som såldes ut inför Kylies första spelningar. Sex kvällar på raken. Alla andra mega-arena-wannabees kan med andra ord fullständigt slänga sig i väggen.

Lillasyster Dannii är väl inte riktigt i den ligan, men samtidigt sammanfattade hon på något sätt lite av den delade själen syskonen emellan i helgen när hon deltog i BBC välgörenhetsgala "Children in Need". Ett framträdande som bjöd på en cover av Chics mästerliga "He's the Greatest Dancer". Nu kanske det är fullständig jättelögn att påstå att det det är en cover som tar ut svängarna så mycket det bara går. Ja, eller en cover som överhuvudtaget tar ut någon sväng åt något håll. Annat än för att skapa sväng. Eh.

Skit samma. Som redan de gamla grekerna skaldade: tre minuter Minogue-glamour är värt mer än livstids gymnastikskostirrande indieångest.

Archie Bell & The Måndagselände

2006-11-20T21:23:00.000+01:00

Ibland är det mer måndag än andra måndagar.

Förmodligen borde jag ha anat oråd när jag faktiskt var på omöjligt gott humör för att vara måndag och morgon. Det dämpades ganska snabbt när jag kom ner och möttes av ett platt framhjul i cykelrummet. Snabbt förändrade morgonplaner, en packad buss och en ännu mer packad tunnelbana.

Vägen hem ackompanjerades av hjärnrensande musik på alldeles för hög volym. Och sura blickar från medpassagerare som förmodligen hörde lika mycket som jag (så här: det är antingen det här eller så plockar jag fram ett järnrör och börjar se troll i tunnelbanevagnen, okej? Okej?). Eftersom jag inte har något roligare för mig i mitt liv bytte jag den punkterade slangen och lyckades snitta upp halva handen när jag skulle montera dit eländet igen.

Av någon anledning fick jag för mig att ta tag i det där dammsugandet samtidigt som jag lagade mat – med Archie Bell i de trådlösa lurarna. Det är i såna lägen jag blir väldigt mycket medveten om att jag är man. Vilket betyder att jag inte ska göra två saker samtidigt. Framförallt inte när matlagning och/eller en gasspis är inblandat. På något sätt lyckades jag bränna fast oljan i botten av min favoritgryta i en lägenhet fylld av mer rök än en genomsnittlig lägenhetsbrand (som säkerligen satte sig i precis all tvätt som fortfarande hängde framme sedan gårdagens tvättstugeräd). Resultatet blev en fin svart fläck mitt i grytans botten som visat sig synnerligen motståndskraftig mot det mesta. Fortfarande med Archie Bell i lurarna.

Okej. Nu var kanske allt det här inte Archies fel.

Jag är förmodligen inte den förste som upptäckte Archie Bell och hans Drells genom sydstatsreceptet "Tighten Up". Det som däremot var lite beklagligt var förstås att det dröjde så (förhållandevis) länge innan jag upptäckte att det förstås var under discolampornas spelande ljus som gruppen verkligen exploderade fram sin kreativa urkraft. Som i "Everybody Have a Good Time", som… tja, låter precis som du tror. Men en hetsigt frampiskad rytm, en blåssektion utsläpad från Muscle Shoals och en discogitarr och fantastiskt smäktande stråkar varsamt framavlade i Philadelphia Internationals broderkärleksfyllda korridorer. Musik som nästan till och med gör dammsugande roligt.

Vänta, förresten. Det var Archies fel att oljan brände fast. Hade jag kunnat slita mig från "Everybody Have a Good Time" hade det aldrig hänt.

Jävla Archie.

Archie Bell & The Drells "Everybody Have a Good Time"

She's a powerhouse

2006-11-19T17:22:00.000+01:00

Något av det mest irriterande som finns är när man sitter och lyssnar på musik som någon annan samplat och det är stört omöjligt att komma på vad den samplande låten heter. Allting är nästan på tungspetsen - artist, titel, texten. Men bara nästan. Det är sånt som kan hålla mig vaken på nätterna.

Ja. Jag inser att det här är ett av de stora folkhälsoproblemen i världen.

När jag lyssnade på Thelma Houstons "I'm Here Again" hände precis det här. Långt ifrån första gången jag lyssnade på "I'm Here Again" och definitivt långt ifrån första gången jag hörde den låten som samplade Thelma. Tvärtom var det en låt som jag lyssnade på väldigt mycket när den kom. Den wackande gitarren och det drivande pianot. Sväng, sväng, sväng.

Efter att ha lyssnat igenom "I'm Here Again" säkert tio gånger föll bitarna på plats. Det var förstås Lenny Fontanas lån till "What You Need" som jag tänkte på. En låt hämtad från en av de mest genomlyssnade samlingarna i min ägo: "Kiss presents Garage City" - fantastisk trots att den är en mixskiva (undantaget till regeln och allt det där).

Så. Nu kan jag sova i natt.

Thelma Houston "I'm Here Again"

Powerhouse feat. Duane Harden "What You Need"

Oooooooooo-ooooo

2006-11-16T22:44:00.000+01:00

Everybody needs friends
they will be there till the very end
everybody need a friend
indeed

Man kan förmodligen skriva spaltmeter om den inneboende kraften hos musik. Det har redan skrivits betydligt mer än så. Inget nytt någonstans.

Men varje gång jag tror att jag vet det här blir jag ändå överraskad gång på gång. Varje gång jag stöter på musik som sparkar undan benen och exploderar ut över ett vidsträckt känslospektra tills man står där med näven i luften och är redo att välta regeringar. Eller rätta till allt som är fel i världen på en pilgrimsfärd med en gammal bergsprängare fastknuten i en kabelmes på ryggen.

Siobhan har gjort grejer med Big Ang och var ändå med på den lysande samlingen "Tokyo Disco" tidigare i år. Men frågan är om hon ändå inte nått allra högst tillsammans med Shaolin Master (pluspoäng för att ta det artistnamnet och inte ha något med Wu-Tang att göra). Förutom den allmänglittrande garageinpackningen, komplett med ett drillande piano och filtrerade basgångar, är det förstås refrängerna som lyfter "Friends" upp till höjder som Fugelsang aldrig någonsin kommer kunna ens drömma om. Även om han mot förmodan faktiskt kommer iväg dit han ska. Vadå? Ännu fler stråkar som återanvänder "Strings of Life"? Och det är ett problem på vilket sätt?

In i musikspelaren, på med hörlurarna, vrid upp volymen och le mot en främling på väg till jobbet i morgon.

Shaolin Master feat. Siobhan "Friends"

Kanske, kanske nån gång igen

2006-11-16T00:12:00.000+01:00

När sjuttiotal blev åttiotal dog discon. Det är rätt allmänt vedertaget.

Som så ofta när något dödförklaras av människor som går så långt att hyra hela fotbollsarenor för att verkligen markera en sådan händelse är det förstås mest önsketänkande. Discon fortsatte, om än i annan form. Återföddes, förpackades om och återföddes igen. Ännu i våra dagar.

Men även om man bortser från alla de nya genrekostymer som discon drog på sig så levde discon, så som den lät under de klassiska sjuttiotalsdagarna, ett synnerligen virilt liv även när sjuan blivit åtta. Faktum var att många av de stora discoartisterna gjorde sina bästa låtar under åttiotalets första år. Ena benet kvar i det som varit - det andra halvägs mot framtiden.

Du har säkert hört Tavares. "Heaven Must Be Missing an Angel". "It Only Takes a Minute". Den sistnämnda kanske du hört med Take That. Men det finns förstås mycket mer. Ett tiotal album mer, till och med. Och även här fanns flera guldkorn under de första två åttiotalsåren.

Chic-gitarren. Barry White-stråkarna. Earth Wind & Fire-blåset. Tavares svävande och drivande harmonier. Men så finns också den struttigt maskinella syntslingan som redan bokat biljetten till ett senare decennium. Och en text om att träffas flera år senare och inse att det där som en gång fanns kanske aldrig någonsin släppte taget.

Musik att hoppa runt i novembergrå vattenpölar till, med ett fånigt leende på läpparna. Med den där oslagbara känslan av att allting nog ändå ordnar sig till sist.

Tavares "Maybe We'll Fall in Love Again"

Kärlekens ABC

2006-11-14T00:12:00.000+01:00

Det är bara sånt man borde göra när man egentligen borde göra när man borde sova för länge sedan eftersom man ska upp tidigt och åka på konferens om alldeles för få timmar.

Trevor Horn. Förstås. Det var ju han som en gång producerade ABC:s underbara "The Look of Love" för 24 år sen. Nu när Futureforce gör en egen version av det blir poptrance med precis lagom mycket stänk eurobeat-stomp. Dessutom kan jag någonstans inte låta bli att tänka på t.A.T.u. när jag hör Karen Danzing ta Martin Frys plats.

Det är väl på något sätt alldeles självklart logiskt, antar jag.

Futureforce feat. Karen Danzing "The Look of Love"

That's Macarena Boys

2006-11-13T01:22:00.000+01:00

Så har jag till sist lyssnat igenom The Embassys senaste remix-ep. Den där dansanta historien. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men jag måste säga att jag ändå tycker att den kändes lite halvblek. Bäst var "Tell Me About Panache", men i samtliga fall föredrar jag nog ändå originalen.

Men allra roligast med hela skivan var "That's Meat Boys". Inte så mycket för låten i sig, som det faktum att den mer eller mindre är byggd på "Macarena". Skulle Meat Boys tillfrågas säger de säkert något i stil med att det är en ironisk blinkning, men jag hoppas någonstans att det är en subtil hyllning i all sin enkelhet.

Framförallt hoppas jag få uppleva The Embassy framföra "That's Meat Boys" - dansande Macarena-dansen.

Inergize!

2006-11-09T22:00:00.000+01:00

Det finns ju en ganska tydlig uppdelning vad gäller soulmusik. Äkta soulmusik.

Sextiotalssoulen (och femtiotalets soul i sin linda) är de flesta rätt överens om att det är äkta vara. Sjuttiotalet funkar för de flesta. Åttiotalet stinker. Litet uppsving under hiphopsoulens nittiotal och Timbalands millennieskarvande.

Följaktligen står också Motowns första Hitsville-box hemma i avsevärt många fler hem än uppföljaren. Inte riktiga Motown ni vet.

Visst. "Hitsville USA", den vita boxen som täcker åren 1959-1971 i Motown-sagan, är en löjligt fullmatad hitförpackning precis som titeln antyder. Några av de bästa låtar som spelats in finns här. Men samtidigt byggde ju Motowns framgångar under sextiotalet på ett sound. Motown-soundet. Alla som hört någon Motown-singeln från den aktuella perioden vet i princip precis vad jag menar. Kombinerat, förstås, med ett smått overkligt sinne för melodier och refränger omöjliga att värja sig emot. Små, små förändringar, förpacka om och sälj en gång till. Och en gång till.

"Hitsville USA 2" är inte lika bra som sin föregångare. Så är det. Men på många sätt är tvåan en intressantare box än ettan. En mer varierad sådan. Tvåan visar ju inte minst upp Motowns discosida. Den som sällan räknas upp i samma sällskap som West End, Casablanca, Prelude, P&P, Salsoul och de andra stora discoetiketterna. Men Motown kunde ju disco också när de bara ville. Det är ju lätt att glömma bort att exempelvis Carl Beans dörrinsparkande "I Was Born This Way" föddes innanför Motowns även då rätt stockkonservativa väggar.

På "Hitsville USA 2" finns också High Inergys enda riktiga hitsingel "You Can't Turn Me Off (In the Middle of Turning Me On)". Trots ett gäng skivor blev det aldrig mer än så, vilket förstås var ett kapitalt misslyckande på ett skivbolag som uteslutande värderade karriärer och framgång i sålda enheter. På många sätt är High Inergy en av Motowns mer välbevarade karriärer i en tid när till och med den mesta obskyra sextiotalsutgåva letats upp, remastrats och getts ut på nytt. "You Can't Turn Me Off" är förstås väldigt bra, men High Inergys katalog bjuder på flera låtar som sopar banan den. Som fullständigt fantastiska "Devotion". Disco och åttiotal, även om "Devotion" soundmässigt fortfarande lever kvar på sjuttiotalet. Lyssna på blåset och stråkarna och säg sedan att discon var en orgie i plast, kitsch och oäkta känslor. Ni vet, sextiotalssoulen inverterad.

Eller: bara lyssna. Det räcker bra.

High Inergy "Devotion"

(No) freestylin'

2006-11-06T20:34:00.000+01:00

Den där freestyle-djupdykningen jag tagit djupa andetag inför i mer än ett halvår så här långt verkar aldrig bli av. Eller, aldrig är förstås inte aktuellt. Det är en fråga om "när", inte "om". Ska bara hitta lite tid. Mellan nya skivor, de senaste housepärlorna och den där discobacillen jag fortfarande dras med blir det liksom lite lite tid över till freestyle. Också.

Men man måste ju fortfarande hålla aptiten uppe. Då funkar "Honey to a Bee" från Tina B:s enda album i eget namn fint. Dessutom med ett beat som Paul Hardcastle kom att lyfta rätt rakt av till "19".

Och ja. B står för Baker. Baker, som i Arthur Bakers (ex)fru. Det hade förstås inget att göra med att Tina fick göra egen skiva.

Tina B "Honey to a Bee"

The Corrs, Natalie Imbruglia, Lisa Loeb, Raymond & Maria och Linda Sundblad

2006-11-05T20:20:00.000+01:00

När man samlat på sig tillräckligt mycket musik, finns musiken alltid där. Då menar jag inte bara att lyssnar på musik så ofta som det bara går, utan även att musiken finns där oavsett humör.

Nästan oavsett humör.

För ibland finns det tillfällen när jag står framför skivorna och inte hittar något att lyssna. Inget som passar just då. Det är då jag vill höra låtarna som jag aldrig brytt mig om att köpa på mig. De där trallvänliga poplåtarna. Collegerock, fast i popkostym.

Problemet är som sagt att jag aldrig brytt mig om att skaffa de låtarna. Helt enkelt därför att de är så där harmlösa och egentligen rätt ointressanta i långa loppet. Musik som kanske är precis sådär harmlös och genomtrevlig som en tillfällig bekant kan vara just där och då. Musik som andas reklamradio, Absolute-samlingar och "musik för dem som inte gillar musik". Ni vet. Den musiken man knappt erkänner att man gillar.

Just de dagarna dyker The Corrs fantastiska "What Can I Do?" upp i huvudet. Lisa Loeb & Nine Stories "Stay (I Missed You)". Tiger Lous "Oh Horatio". Natalie Imbruglias "Torn" och "Wrong Impression". Raymond & Marias "Ingen vill veta var du har köpt din tröja". Många fler som jag inte kommer på just nu. Musik som jag sedan köper till slut, väldigt mycket för sent.

Det känns som att jag fått en ny låt att lägga till i den listan i och med Linda Sundblads nya singel. Labretta-Linda. Så mycket välfriserad åttiotalsradiopop det kan bli, komplett med spansk gitarr. En låt som av någon anledning får mig att tänka på The Pretenders "Don't Get Me Wrong" i halvfart. En text om ett snack med Gud, som gör att jag misstänker att de ibland rätt övertydliga Madonna-vibbarna i videon är långt mycket mer än bara en slump.

Lindas skiva kommer säkerligen att sågas rätt hårt. Jag gissar att jag själv inte kommer att ägna den särskilt mycket uppmärksamhet. Men efter det här kommer jag åtminstone kolla in den, även om det inte finns något mer att ha än just "Oh Father".

Charmigt. Väldigt, väldigt charmigt.

Blondiner, brunetter och rödtoppar

2006-11-05T19:44:00.000+01:00

Art of Noise-vågen börjar så sakteliga ebba ut, även om jag tillbringade en stor del av dagarna närmast efter det att Art of Noise-specialen blev klar med att lyssna på "Reconstructed". Önskar jag varit där, milt sagt.

Men. Dags att gå vidare. Rensa skallen. Kändes som att "You and Me" blev en finfin språngbräda. Lika delar Art of Noise och gammal hederlig hi-energy, om än i släpande tempo.

Så här en väldig massa år senare är det nästan mest intressanta med att lyssna igenom Bobby Orlandos åttiotalsproduktioner det faktum att så mycket senare återanvändes i arbetet med Pet Shop Boys. Och för den delen också av duon själva, efter det att de och Bobby gått skilda vägar.

Samtidigt kan man också upptäcka att även Bobby inspirerades av andra. Förstås. För vad är väl "You and Me", med The Flirts - Bobbys egna (utbytbara) Supremes, om inte Art of Noise "Beat Box" korsad med Madonnas "Holiday"? Förstås alldeles skitbra ännu idag, 21 år senare.

The Flirts "You and Me"

Art of trance

2006-11-02T01:39:00.000+01:00

Man kanske skulle kunna tro att jag gått in i Art of Noise-väggen efter att ha levt med gruppen mer eller mindre konstant, dygnet runt, i över en vecka som del i min stora Art of Noise-special på dagensskiva.com. Nejdå. Det kan aldrig bli för mycket.

Just bara därför, och eftersom jag borde sova nu, blir det en trance-version av en av gruppens bästa låtar, b-sidan "A Nation Rejects", gjord av Snowstorm. Den, och fler, finns på tributsamlingen som hetat "The Abduction of the Art of Noise", men eftersom det numer finns en kommersiell samling med samma namn verkar den här ha bytt namn till "The HeArt of Noise". Go figure.

Snowstorm "A Nation Rejects (Colour Climax Mix)"

Samlingen "The HeArt of Noise"/"The Abduction of Art of Noise" bjuder på fler låtar

Ode till en fjärrkontroll

2006-10-30T19:36:00.000+01:00

Det finns rätt många saker man aldrig riktigt räknar med ska hända. Sånt som känns sådär långt, långt bort på horisonten att man inte ens kan se det med ett portabelt Hubble-teleskop. Ända till det helt plötsligt rasar ner rakt framför en.

Att känna någon slags emotionell koppling till en fjärrkontroll är förmodligen var just en sådan sak.

Jag har avverkat fjärrkontroller på löpande band. Pick it up, wear it out, gå vidare. Inget konstigt med det. Det enda problematiska är att trasiga fjärrkontroller inte kan slängas i hushållssoporna, vilket gör saker och ting lite mer jobbiga. Men i övrigt ingenting.

Till nu då.

Stereon jag har nu var den första riktiga stereon jag ägt. En ihopplockad på Hi-Fi Klubben, inte en sån där opersonlig sak som dunkar av löpande bandet varannan minut hos Siba, Elgiganten, On-Off och allt vad de nu heter. En stereo utvald med omsorg. Snart sju år har vi varit tillsammans. Förstärkar-/radiodelen, cd-spelaren, skivspelaren och högtalarna. Cd-spelaren la av redan för något år sedan och jag har ännu inte köpt någon ny – datorn och dvd-spelaren har fått rycka in istället. Får se när jag köper en ny att ersätta både den gamla cd-spelaren och den nu rätt hopplösa dvd-spelaren som inte bara har begränsat med funktioner – den är stor och klumpig också.

Att cd-spelaren la av var väl ingen stor grej. Mest lite bökigt. Precis som när man ska kasta en fjärrkontroll. Men så för några dagar sedan hände det igen. Ännu en del i det noggrant utvalda stereopaketet börjar krångla. Fjärrkontrollen. Min Nad 451.

Det mesta fungerar fortfarande. I princip allt, faktiskt. Däremot har knappen för att höja volymen börjat glappa. Inget jätteallvarligt, men tillräckligt mycket för att det ska vara ett irritationsmoment. Tanken att få den reparerad svischade förbi en snabb sekund, men försvann lika fort. Det vet jag ju redan på förhand att det inte är någon idé att göra, rent kostnadsmässigt. Bara att köpa ny, alltså.

Men ändå. Sju år. En av de överlägset mest använda prylarna i mitt bohag alla dessa år. Och till skillnad från andra fjärrkontroller som använts så mycket som min Nad 451 syns inga spår av användning. Inga utnötta siffror. Bortsett från att den är lite dammigare vissa dagar ser den ganska precis exakt ut som när jag köpte den. Dessutom har jag alltid tyckt att den är rätt snygg och haft en gedigen känsla. Legat skönt i handen.

Det här förhållandet till en fjärrkontroll skulle förmodligen Freud kunna skriva en avhandling om, om han fortfarande var i livet. En våt dröm för terapeuter och psykiatriker med rullande taxametrar.

Likaså skulle man förmodligen, om man ville, kunna tolka in en massa i det faktum att knappen för att SÄNKA volymen fortfarande fungerar alldeles felfritt. Men det örat lyssnar vi inte på nu.

Gissningsvis är det mest en tidsfråga vid det här laget innan min Nad 451 definitivt är redo för skräphögen. Snart är det slut på gamla tider. 34:an, himlen och allt det där.

Tack för den här tiden, polarn. Du har varit bäst. Ska ta väl hand om dig sista tiden.

Igen, för första gången

2006-10-30T19:05:00.000+01:00

När jag började lyssna på musik utgick jag alltid ifrån att singeln jag hörde med en artist var det första artisten släppt ifrån sig om jag inte samtidigt fick påtalat att så inte var fallet. Här och nu i kubik.

Även om jag väl blivit bättre på det här med åren händer det alldeles för ofta att jag tror att jag den, för mig, nya artist jag hör aldrig har släppt något innan. Lite gulligt naivt sådär. Eller förmodligen någon slags självförsvarsmekanism. Om en artist jag upptäcker har släppt något innan som jag borde ha gillat borde jag också ha hört det när det släpptes. Annat vore ju att erkänna att jag saknar totalkoll och så är givetvis aldrig fallet.

Mim är en sådan artist (och därmed givetvis ett stort undantag). Det jag numer vet om Mim är att hon egentligen heter Miriam Grey och att hon släppte singeln "Open Your Eyes" 2003. En singel som gick mig helt spårlöst förbi. När jag lyssnar nu hade den nog gått mig spårlöst förbi även om jag hade hört den (har jag hört den?) – helt okej svalhouse, men inte mer.

Inte för att det spelar någon roll hur den låten är. Nu är det nu. Här och nu. Och tillsammans med Albert Cabrera och Steven Lee gör Miriam alldeles underbar vemodspoptrance i inhyrd disco-house-kostym. "I watch you / and the way you move" sjunger Miriam sådär alldeles blasésjälvklart som borde ge henne en definitiv biljett till lounge där de kvinnliga vemodspoptrance-sångerskorna sitter uppradade i väntan på att de alldagliga poptrance-killarna ska komma förbi och uppvakta dem, med en desperat önskan att vemodspoptrance-sångerskorna ska kasta åtminstone ett öga i deras riktning och kanske, kanske, kanske till och med förvandla den alldagliga poptrance-killens rätt alldagliga poptrance-låt till fullständigt glittrande och vibrerande festglamour.

Fortfarande inte övertygad? Lyssna på breaket. Fem minuter in. Miriam ensam kvar när allt annat brutalt kastas ut genom nödutgången. Sedan kryper de sakta tillbaka in igen. En efter en. Basgången. Du-du-du-du-slingan som hämtad från "Introspective"-versionen av "It's Alright". Stråkarna. Trummorna. Duh-da-DUH-DAH allt starkare, allt hetsigare. Sedan exploderar allt igen efter nästan en och en halv minut och världen är för en stund helt oöverträffat vacker och felfri.

Och stråkarna. Sa jag att stråkarna är alldeles himmelskt fantastiska? Stråkarna är alldeles himmelskt fantastiska.

Lee Cabrera feat. Mim "I Watch You (Vocal Club Mix)"

(Ps. Miriam sjöng även i Chamonix "How Did You Know? (77 Strings)". Visste ju att jag hade koll på henne sedan tidigare. Just precis så var det. Förstås.)

Filtrerad magi

2006-10-29T00:20:00.000+02:00

Varje gång jag tror att jag i alla fall har hyfsat mycket koll på det jag skulle vilja ha koll på inser jag att jag rätt ofta har alldeles för dålig koll.

Som nu.

Svenske Steve Angello släppte sitt "Presents Tracks" redan 2003. En mindre evighet sedan i dansmusiktermer. Och även om jag plockat upp vad som känns ungefär som hur mycket Steve Angello som helst senaste åren gick albumet mig spårlöst förbi. Totalt.

Tills nyligen.

Steve Angello, en av filter-housens stora namn, gör förstås precis det: filter-house. Visst, albumet består ju även av andra ingredienser, några av dem till och med på gränsen till tribal-trista, men hej – när han svänger gör han det med besked.

"The End" är ett sådant tillfälle. Även om den kanske inte är filter-house enligt formulär 1A (den är ju instrumental, bara en sån sak) så är den väldigt, väldigt bra. House av det där slaget som egentligen borde vara stentrist. Ni vet, när en melodislinga plockas upp och sedan roteras varv efter varv i en massa minuter. Men när just den typen av musik funkar gör den det med besked. Lika passande mitt på det fullpackade dansgolvet, en miljon ljusår från verkligheten och alla bekymmer där allt bara är dans, dans, dans, som i ensamheten på en nattbuss på väg ingenstans i det neondroppande regnet, där musiken i lurarna räddar dig till en bättre värld.

Så. Precis så bra är "The End". Fantastiskt. Hjärtekrossande. Sprudlande.

Alla som älskar Pete Hellers "Big Love" och Michael Grays "Borderline" kommer också älska "The End".

När ni väl lyssnat gör ni rätt i att leta upp "Presents Tracks" också. Väl värd mödan.

Steve Angello "The End"

Det är "e":et i Coken som gör det

2006-10-28T18:22:00.001+02:00

En dag fylld av disco i lurarna och högtalarna gör förstås att det blir disco även här. I form av Coke Escovedo. Ganska precis 30 år gammal låter den som den kunnat spelas in av Fibes, Oh Fibes i år. Om något känns bekant kan det bero på att du hört Monie Loves "Monie in the Middle" eller Eric B & Rakims "Follow the Leader". Ett bra trumbreak är ju som bekant guld värt.

Coke är dessutom pappa till Sheila E. Bara det gör det nästan värt att lyssna.

Coke Escovedo "I Wouldn't Change a Thing"

Get down Friday night

2006-10-27T17:57:00.000+02:00

Att ta sig hem genom H-stormen var sådär roligt. På många sätt. Särskilt när man cyklar. Det som gjorde att jag orkade hela vägen hem var att jag hade sällskap av Gina G. Ja, hon med "Oooo Aaah (Just a Little Bit)". Okej, inte i sällskap, men väl i lurarna. Fyra gånger på raken. Nästan som gjord för min restid. Jag fick några konstiga blickar när jag log åt ingenting samtidigt som regnet hamrade ner över min sorgligt vattenuppsugande jacka.

Men hej. Så lyssnade de säkert på något tråkigt. Eller ingenting alls.

Pulserande basgång? Check. Försiktiga du-daah-keyboard? Check. Wacka-wacka-gitarr? Check. Fyr-fyra med väs-hi-hat? Check. Sprudlande stråkar? Check. Snygga break? Check. Kanonbra? Check.

Den här veckan är nog officiellt Moto Blanco-vecka nu.

Gina G "Tonight's the Night (Moto Blanco 12" Mix)"

Minimal Discow

2006-10-26T23:01:00.000+02:00

Det finns för många Pet Shop Boys-remixer. Eller rättare sagt, det är ett helsicke att hålla koll på dem.

Trodde jag hade lyckats ringa in alla "Minimal"-remixer när jag upptäcker att "Moscow Discow"-Telex gjort inte bara en, utan två remixer. Den ena, "Telex Hell Remix", ligger ju med på DVD-utgåvan av singeln. Men självklart blir det desto meckigare att försöka få tag i den andra (finns på "Minimal (Remixes)"): "Telex Heaven Remix". Och självklart är Heaven-remixen hur många resor som helst bättre än den underjordiska tvillingen.

Djävulen får ju trots allt inte alltid de bästa låtarna.

Lyssna på "Minimal (Telex Heaven Remix)"

"No Strings (Let's Have Sex)"

2006-10-26T22:21:00.000+02:00

Got what I want
Good sex

Ibland är det liksom ingen idé att hymla. Populärmusik har ju nästan alltid handlat om att knulla. Med tanke på att Lola dessutom är franskfödd känns det som nära nog ett måste. Voulez-vous coucher aec moi ce soir, liksom.

Jag kan inte låta bli att tänka på Kristine W när jag hör Lola. Snygg och med en stor röst. Med den skillnaden att Kristine gör dansmusik redan från början medan Lola behöver remixhjälp för att hitta till det discospacklade dansgolvet.

Väl där spelar det sen mindre roll.

"No Strings" är i originalversionen en organisk och svulstig gospelballad som lyfter taket på egen hand (tänk Mariah Careys "Anytime You Need a Friend"). Sensuell, intim och storslagen lite om vartannat. Men det är när Atlantis-760 får tag i grundmaterialet som det roliga börjar på allvar.

Gospelhouse som hade gjort Basement Boys och DJ Spen stolta.

Pianot, fyr-fyran, den brinnande kyrkorgeln, gospelkören som gungar hela kyrkan i takt. Livsglädje, bubbel, glitter. Och så en text om att man vill knulla med första bästa man råkar springa på i tunnelbanan. Utan att trassla till det med saker som djupare känslor och kärlek. Raka rör.

Som inte det vore nog finns det också en precis lika bra Moto Blanco-remix som dansar in hos Shapeshifters med en renrasig triangel och fejkstråkar i högsta hugg.

Ja, det finns några remixer till. Fast de är inte i närheten. De här två är allt ni behöver.

Nästan så att de botar min efterhängsna förkylning helt på egen hand.

Lola "No Strings (Atlantis-760 Gospel House Mix)"

Lola "No Strings (Moto Blanco Vocal Mix)"

Lolas officiella webbsida

"And I Loved You"

2006-10-24T23:52:00.000+02:00

Äh. Efter att jag skrev om Arnold alldeles nyss kunde jag inte hålla mig. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnat på den nu. För många. Inte tillräckligt många.

Tillsammans med "Tears" är "And I Loved You" en av de allra främsta anledningarna till att jag är så ohjälpligt betagen av housen och alla hennes vackraste sidor. I båda fallen är det Satoshi Tomiie och Frankie Knuckles som skapat magin. I båda fallen är det två av housens bästa och varmaste röster vid mikrofonen. I "Tears" heter han Robert Owens (som också varit med och skrivit "And I Loved You").

I "And I Loved You" tillhör rösten Arnold Jarvis.

Egentligen räcker det bara att lyssna på basgången. Trumman och basen. En värme och en puls som nästan bara Larry Heard lyckats förföra fram ur maskiner. Sedan duetten mellan de försiktigt lagda elpianoackorden och stötarna ett andra, än mer vackert metalliskt, piano. Den försiktiga hi-haten som gömmer sig allra längst bak. Och så förstås texten, som framburen på Arnolds fantastiska stämma blir en av de sorgligaste som plitats ned av en ensam penna någonstans, någon gång.

Som vanligt är den sju minuter långa "classic club"-mixen man mest vill ha, men det är bara i radiomixen som det fantastiska pianosolot finns med. Egentligen behöver man ju båda två, just därför.

Eftersom ni redan beställt "Fierce Angel"-samlingen och ni nu dessutom kommer köpa Arnold Jarvis-samlingen "Collection" (eller varför inte Underground Dance Artists United for Lifes skiva?) är jag så snäll att jag ger er "And I Loved You" här. Det finns alltid någon som behöver någon att hålla om.

Satoshi Tomiie feat. Arnold Jarvis "And I Loved You"

Änglahouse

2006-10-24T22:51:00.000+02:00

"Fierce Angel" kan inte mäta sig med föregångaren, så är det bara. Den knäckande öppningen med "Tokyo Disco" når den inte upp till.

Och nej, jag räknar inte mixskivorna (för att de, öh, är mixskivor) och inte heller "Beach Angel" (för att den, öh, inte passar in). Så egentligen jämför jag inte med särskilt mycket alls. Men hej. Så bra som "Tokyo Disco" var räknas den nästan som tio.

Ni märker att jag och räknande funkar lite sådär.

Oavsett vilket bygger "Fierce Angel" vidare på samma koncept som "Tokyo Disco". En skiva discohouse. En med knorrande och murrig electrotechhouse. En med "Back to Love"-vibbar och upplockande av gamla låtar i nya kostymer. Det betyder förstås också att electrotechhouseskivan förstås inte alls är lika kul. Särskilt inte när det dyker upp otäcka rockdans-vibbar (fast jag kommer nog gilla Therese nya väldigt mycket väldigt snart). Och Seb & Jay P:s mörka mix av Fedde Le Grands mörka "Just Trippin'" är ett mäktigt monster i all sin "French Kiss"-glans.

Men ska man köpa "Fierce Angel" då? Jamen, det är klart man ska. Och för de konsumenter som fortfarande tvekar kommer här de sju främsta anledningarna:

Sun "Gone (Moto Blanco Mix)"
Hur många gånger kan man återanvända "Strings of Life" och fortfarande få det att låta precis lika fräscht som när Derrick May släppte sin klassiker? Hur många som helst tydligen. Men under de dansande datastråkarna kryper sorgnaste hjärtat i världen ihop i en liten klump. "Even if I cry / you'd still be gone / even if I change today / forever / Even if I cry / you'd still be gone". Och breaket. Breaket. Breaket.

Moony "For Your Love (T&F vs Moltosugo Kub Mix)"
Kaxigare. Stökigare. Funkigare. Lite mer blå. Men Moonys bästa låt sedan "Dove (I'll Be Loving You)" – precis lika bra till och med. T&F och Moltosugo tillsammans med Moony verkar vara en smått oslagbar kombination. Och så kommer refrängen och allt blir bara dans, dans, dan. Alla som lyssnat sönder minsta lilla Milky-släpp senaste åren blir förstås förälskade redan här.

Hardsoul & Ron Carroll "My Life (Original Extended Mix)"
Världens mest själfyllda holländare och världens bästa Ron Carroll gör det igen. Pianot. Stråkarna. Vemodet. Stämsången. Glädjen. Regnet. Solskenet. Ni vet.

Etherfox "Something Different to Say (Extended Vocal Mix)"
Sa nån "Strings of Life"? Okej. Kanske inte lika mycket. Men nästan. Urfasade stråkar och plastigt blås uppiskade till stormande höjder är alltid Urfasade stråkar och plastigt blås uppiskade till stormande höjder och det är förstås alltid fantastiskt.

The Bassmonkeys "The Answer (Original Mix)"
Jag skulle kunna dra till med en Derrick May-parallell till här, men istället konstaterar vi glatt att hederligt skramlande housepianon av riktigt gammalt hammersnitt är vad världen behöver mycket, mycket mer av. Sedan dansar sig en tingelingslinga upp ovanpå kaoset och det är ju bara att smälta.

Elek-Tro Junkies "Don't Hold Out on Me (Extended Mix)"
Insprängd mitt i den mindre roliga andra skivan exploderar helt plötsligt den här gospelhousebomben fram och lyfter taket. Inner City:s "Pennies from Heaven" möter Derrick May (igen?)-piano möter handklapp, kyrkgång och omöjlig glädje.

Filterfreakz vs FPI Project "Everybody (Full Vocal Mix)"
Ännu ett sånt där housepiano som ordineras mot kronisk depression och rock-baciller. En miljon mil från "Going Back to My Roots" och samtidigt bara en hörnvändning bort.

Riff N Ray feat. Kelly Llorrenna "Let the Music Play (Riffs N Rays Mix)"
Alla som gör egna versioner av Shannons mäktiga klassiker ska förstås premieras åtminstone för god smak. När de samtidigt lyckas göra det rätt kalla originalet att bli varmblodig golvvärmarhouse är det förstås ännu bättre. Inte riktigt i klass med originalet, men Kellys efternamn väger nästan upp det som fattas.

Ja. Och så omslaget då. Fast det vet ni ju redan.

Så. Iväg och lyssna nu. Sedan är det bara att köpa. OK?

Orup! Barry! Barry! Orup!

2006-10-23T20:15:00.000+02:00

Dagens mest oviktiga, men samtidigt väldigt skojiga, händelse var Orups nya singel "Måndag-fredag". Inte så mycket singeln, i sig. Singeln är tyvärr rätt jättetrist (kom igen Orup, disco! Vi vet att du kan!)

Det roliga var istället när jag stoppade in en-spår-promon i datorn och CDDB var övertygad om att det jag just stoppat in var bonusskivan till Barry Whites makalösa 3CD-box "Just for You". "Let The Music Play (Meedom & Trust Beach Mix)", närmare bestämt.

Jag tror att Orup skulle vara väldigt glad över den ihopblandningen.

Okej. Inte roligare än så. Men kom igen. Det är måndag och det pissregnar.

Lyssna själva på Orups singel

Regn, gud och övergivna planer

2006-10-23T19:40:00.000+02:00

Alltså, Gud hatar verkligen mig. Så fort jag ens tänker orden "regn", "cykel" och "jobbet" i ungefär samma mening öppnas kranarna.

Jag skulle på shoppingspree efter jobbet. Eller ja, ner och shoppa byxor åtminstone. Halvvägs till Fridhemsplanerna var de planerna definitivt begravda. Tips: när allt låter "slosh, slosh, slosh" är det en dålig dag att prova kläder.

Fast samtidigt gillar jag ju regn. New Order-Bernard sa det ju bäst:

I've been walking in the rain just to get wet on purpose
I've been forcing myself not to forget just to feel worse

Ska det vara miserabelt ska det vara miserabelt på riktigt.

Fördelen med regn att regn är som gjort just för den där musiken som inte alls passar när det är varmt och solsken. Därför lyssnade jag på "Running Up That Hill" hela vägen hem.

Kate. Fantastiska Kate.

Men Kate stod bara för hälften av låtarna. De varannangånger det blev dags för extended-mixen (R.I.P.). Däremellan var det Andrew Poppy och Claudia Brücken som stod för magin. Ja. Propaganda-Claudia.

Ett piano och en röst. Allt som behövs för att skapa ilningar som inte bara är regn som letar sig innanför tröjan.

It doesn't hurt me.
Do you want to feel how it feels?
Do you want to know, know that it doesn't hurt me?
Do you want to hear about the deal that I'm making?

Ett piano. En röst. I en desperat klängande dans där ingen vill vika sig. Släppa taget. Erkänna nederlaget när kärleken vittrar i bitar runt omkring.

Is there so much hate for the ones we love?
Tell me, we both matter, don't we?
You, it's you and me.
It's you and me won't be unhappy.

Det fantastiska crescendot som piskar sig själv allt hårdare, allt kallare. Och så, 2,50 in, rycks allt undan. Claudia kryper ihop framburen bara på en övergivet angslagen tangent. Viskande. Bedjande. Långt efter det att stoltheten diskret smugit ut genom en av nödutgångarna på sidan.

C'mon, baby, c'mon darling,
Let me steal this moment from you now.
C'mon, angel, c'mon, c'mon, darling,
Let's exchange the experience, oh...

Sådär omöjligt vackert som musik bara kan vara under några få darrande sekunder när precis alla förutsättningar är rätt. Sådär omöjligt vackert som det bara kan vara när världen omkring är så eländig som det nästan bara går.

Lyssna själv på Claudias och Andrews fantastiska version.

Passa också på att titta på Kates fantastiska video till "Running Up That Hill" (innan youtube hinner plocka bort den).

"Bright Young Things"

2006-10-22T22:15:00.000+02:00

"Numb" är fantastiskt. Det förstår ju alla.

Eller, ja, det är ju uppenbarligen det alla inte förstår. Diane Warrens makalösa ballad är kanske den mest bespottade av låtarna från Pet Shop Boys senaste album. Jag kan för mitt liv inte förstå varför.

Nu är den singel. Antar att åtminstone boysen själva gillar den. Som singel? Tja, den kommer förmodligen att bomba rätt hårt. Tyvärr. Trots, eller kanske ännu mer troligt på grund, av den vackra videon inspirerad av "Pansarkryssaren Potemkin" och, gissar jag, samtida rysk film i allmänhet. Inte MTV-material, om vi säger så.

Men ett singelsläpp från Pet Shop Boys betyder mer än något annat b-sidor. Och remixer. I "Numb"-fallet finns inga remixer att tala om (som så ofta när PSB släppt ballader). Tolvan är förstås skitsnygg, men Ewan Pearsons omstöpning av "Psychological" är inte särskilt mycket att hänga i julgranen. Nya låten "Party Song" låter mest som en sämre "Shopping" utan att vara särskilt mycket party alls.

Det som räddar dagen är den andra b-side-låten. Tre år gamla "Bright Young Things" som, efter att ha ratats till filmen med samma namn, äntligen ser dagens ljus. Verkligen äntligen.

Det som börjar, vemodigt och majestätiskt, i samma ensamma del av rummet som "Numb" exploderar en och en halv minut till en alldeles fantastisk resa genom bakkatalogen. "King's Cross", "Somewhere", "Dreaming of the Queen", "Being Boring", "Nothing Has Been Proved" och med ett break influget från Underworlds "Two Months Off". Allt genom ett filter av de mest dansanta stunderna på "Very".

Listen, a nightingale sings
in Berkeley Square the bright young things
are flying on chemical wings
intent on their one-last-flings tonight

Allt sådär sorgligt leende. Sådär obekymrat leende utanpå en sargad själ. Och så finns det fortfarande människor hur man kan älska PSB sådär alldeles för mycket. Och på torsdag släpps liveskivan "Concrete".

Höst? Regn? Mörker? Kyla? Elände?

Bring it on.

Tio tokbra 2005:46

2005-11-15T00:49:00.000+01:00

"Don't wait when you really love someone
Don't wait when you know you care
Don't wait until you're sorry
Don't wait until there's no one there"

10 låtar, 38 minuter, 38 MB:
Ladda ner

01. Robert Owens "Don't Wait" (1990)
Roberts enda album från 1990 var tyvärr inte lika bra som Robert själv, men här fanns några odödliga pärlor. Blå "Don't Wait" var en av dem som med all tydlig önskvärdhet visar varför Robert är en av de allra största housevokalisterna.

02. Valerie Etienne "Misunderstanding (Roger’s R-Senal Mix)" (1999)
Jag minns inte ens längre hur originalversionen av "Misunderstanding" lät, men det spelar mindre roll. Det var med Roger Sanchez fingertoppskänsla som Valeries historia om svek och ånger fick sin hjärtevarma förpackning.

03. Colette "What Will She Do for Love (Kaskade's Big Room Mix)" (2005)
Om man lyckas få ombord Kaskade på remixtåget verkar det svårt att misslyckas. Chicago-Colette, när hon släpper skiva utan prefixet "DJ", fick inte bara en utan två remixer från Kaskade och storrumsmixen är den bästa och mest vemodiga. Colettes album "Hypnotized" är värt att kolla in i sin helhet (lyssna på Colettes sida).

04. King DK "Can't Read Your Mind (Tinderbox Radio Mix)" (2005)
Senaste "Beach House"-samlingen bjöd som vanligt när det gäller Hed Kandi på några trevliga nya bekantskaper. Jag hade varken koll på King DK eller remixande Tinderbox innan, men om vi kan vänta oss mer blå disco med samma visksmekande känsla känns det som att jag gärna tar emot mer.

05. Lisa Stansfield "8-3-1 (David Morales Club Mix)" (2001)
Det finns bara en Lisa, det vet ju alla. När världens bästa Lisa får hjälp av världens bästa David Morales kan resultatet inte bli annat än sprudlande. Glädjebubbel i samma rosa-moln-bomullshimmel som "Change".

06. Cheryl Lynn "Sweet Kind of Life (Audiowhores Remix)" (2005)
Att Mary J Blige och Will Smith spelade in Cheryls mest odödliga låt till filmmusiken till "Shark Tale" var beundransvärt, men ännu roligare var att Cheryl själv fick med en ny låt på samma album. En låt skriven och producerad av inga andra än Jimmy Jam och Terry Lewis. Sedan kom Audiowhores och gjorde en ännu bättre version bestående av lika delar champagne-bad i lyxsviten och regnkall ensamhet i gränden runt hörnet.

07. Ben Delay & Sven Last "Again (Original Mix)" (2004)
Visst, det är fel på många sätt, men varenda gång jag ser namnen Ben Delay och Sven Last bredvid varandra kan jag inte låta bli att tänka på MC Miker "G" & DJ Sven. Särskilt som filtret i "Again" är rätt långt ifrån "Holiday Rap", såväl vad gäller sound som stämning. Att tolvan gavs ut av skivbolaget Poolboy och att Sven Last också släpper saker under namnet Male Funk (som ep:n med det finstämnda namnet "Bitch EP") är ett plus i kanten.

08. C-Mos "2 Million Ways (Axwell Remix)" (2005)
Originalversionen är händerna-i-luften-vemod med balearic-vibbar och latinoblås à la "Domino Dancing". När Axwell var klar med sin version hade festen styrts upp, filterknorrandet kallats in för extratjänstgöring och hela alltet skickats till en annan planet. Båda versionerna är omistliga.

09. Spiller feat. Sophie Ellis-Bextor "Groovejet (If This Ain't Love) (Spiller's Extended Vocal Mix)" (2000)
Sophie har ju fortfarande aldrig varit coolare, varken sångmässigt eller utseendemässigt, än när hon satte ord till "Groovejet". Inte helt förvånande var det ju en italienare som plockade upp Carol Williams "Love Is You" och gjorde den bättre än den varit någon gång tidigare. Dessutom är jag ibland övertygad om att videon till "Groovejet" gav Sofia Coppola inspiration att spela in "Lost in Translation". Att Sophie kom att heta Sophie Ellis-Baxter på singeln är på något sätt bara gulligt.

10. Jazztronik "Tiger Eyes" (2004)
Och på tal om att plocka russinen ur musikkakan är förstås japanerna oslagbara mästare på det. Ryota Nozaki har släppt en hög album som Jazztronik, i gränslandet mellan jazz och house. Ibland med lite väl såsigt resultat, men när han fått till det har vi bjudits på bländande musik. Och när schlagerhöjningen kommer precis i slutet av "Tiger Eyes" öppnar sig himlen och discostråkarna regnar ner över världens folk. I en värld där det regnar discostråkar finns det väldigt lite som kan gå fel.

Tio tokbra 2005:44

2005-10-31T10:02:00.000+01:00

Ny vecka. Tio nya låtar. Bra grejer. Och ett skivomslag som bara var snyggt. Men hej, sånt är nog så viktigt.

35 minuter, 33 MB, mp3:
Ladda ner

01. Gino & S. Deschezeaux "Rock Your Body" (2004)
Okej, jag erkänner att det här började som ett misstag. Men den anti-skruvade smurfstressversionen som blev resultatet av helt fel hastighet kändes riktigt gullig. Det blev ju nästan lite, tja, Justin Timberlake av alltihop.

02. Move-Ya! & Steve Lavers feat. Roxanne Shanté "Rock Me (Original)" (2005)
Ska man plocka in någon att rappa över lite slamrande big beat-rytmer kan man lika gärna satsa på att få en av de allra coolaste i Da Original Roxanne. Att det dessutom blixtrar till av "Buffalo Girls" lite här och där gör inte saken sämre.

03. DJ Flex "Amazing (Antoine Clamaran Hard Bass Remix)" (2003)
Det finns finlir och så finns det finlir. Sedan kan man skita i finlirandet helt och hållet och bara satsa på att spränga så många hjärnceller som möjligt. Och ja, det räcker ofta med att slänga in en hydrofon för att jag ska bli på gott humör.

04. Laurent Garnier "Flashback (Laboratoire Mix)" (1997)
Laurent är alltid Laurent. Och mullrande känslokyla från ett annat årtusende är alltid mullrande känslokyla från ett annat årtusende.

05. Juliet "Avalon (Fuck Me I'm Famous Remix)" (2005)
Juliets Stuart Price-producerade album höll väl kanske inte riktigt hela vägen, men däremot finns det riktigt fina stunder. "Ride the Pain" är en sådan. Monotont växande "Avalon" en annan. Fast i det senare fallet är det David Guetta och Joachim Garraud som fixar till den slutgilitiga versionen i en remix som lämnar de övriga omarbetningarna, inklusive Jacques egen, i bakvattnet.

06. Outkast "Ghettomusick (Benny Benassi Club Mix)" (2004)
Som alla vet gick ju André 3000 segrande ur "Speakerboxxx/The Love Below"-duellen. Däremot återfanns ju den allra bästa låten på Big Bois planhalva. I Benny Bennassis version knorrar låten mer än någonsin.

07. Mohito feat. Howard Jones "Slip Away (Steve Angello & The Young Punx Vocal Mix)" (2004/2005)
Varför nöja sig med att bara sampla Howard när man dessutom kan få honom att dyka upp i studion? Komplett med falsettsång. Vemodsfilter av bästa sort.

08. Bananarama "Look on the Floor (Yomanda Mix)" (2005)
Okej, Paul Masterson har inte lämnat kvar särskilt mycket av Bananaramas ursprungsversion, men ibland behövs det inte mer än så. Det slösexiga electrooriginalet förpassat till ett ylande trancelandskap.

09. Axwell & Sebastian Ingrosso "Together (Original Mix)" (2005)
Första gången jag hörde "Together" tyckte jag att den var en rätt alldaglig historia. Men med tiden har den växt sig allt mäktigare. Den desperata Bee Gees-falsetten över de mässande och hypnotiska stråkarna manar fram en massiv ljudvägg som mal ner allt i sin väg. En av årets allra bästa låtar.

10. Junior Jack vs. Richard Grey "U Look Fantastic" (2000)
Man ska inte krångla till det i onödan. U look fantastic. Tuggummidans när den är som gladast.

Tio tokbra 2005:43

2005-10-23T14:02:00.000+02:00

Det här är rätt enkelt. Tio tokbra. Låtar, för det mesta. Så långt har jag flytdynan på mig.

Däremot är ungefär allt annat ett enda, visserligen inte så stort, experiment. Den här sidan. Formatet de tio tokbra kommer att presenteras. Jag kommer nämligen luta mig mot ett heltigenom nyskapande och banbrytande koncept jag döpt till "Listen Without Prejudice" (ett koncept jag har dagensskiva.com-forummedlemmen Vismut och George Michael att tacka för).

Tio tokbra. Förpackade som en mp3-fil. Att dra ner och lyssna på. Och ja, it's a first. Har aldrig gjort sånt här tidigare, vilket säkert kommer att märkas. Lyssna på egen risk.

Låtlistan? Kommer om någon vecka eller så. Tills vidare är det bara att sätta igång att spåna fram gissningar (eller droppa de ni kan för att hjälpa andra på traven) i kommentarsfälten. Underhållning för hela familjen. Minus korsordet.

43 minuter, 40 MB:
Ladda ner

Låtarna:

01. Connie Harvey "Thank You Lord (Jazz-n-Groove Graced Out Dub)" (2004)
Man kan säga vad man vill om dub-mixar, men de plockar för det mesta fram det centrala i originalet. Det räcker rätt långt som programförklaring.

02. Ce Ce Rogers "It's Alright (Gee's Classic Club Mix)" (2005)
Egentligen räcker det ju att det står Ce Ce Rogers för att jag vet att det kommer bli bra. Som så många av housens vokalistpionjärer har han en röst som går rakt in i magen oavsett vilken musik som råkar spelas i bakgrunden. När sedan Grant Nelson kärleksfull skänker en låt värdig Ce Ces röst, ja då känns det som att det nog ordnar sig till slut för oss alla.

3. Dennis Ferrer "Reach 4 Freedom (DF's Vocal Mix)" (2002)
"Ignorants can disappear / if you take the time to hear / hear us sing". Musik har kraft att förändra. Glöm aldrig det.

04. Kathy Brown "Joy (David Morales Radio Edit)" (1999)
Varje gång jag hör Kathy sjunga är jag övertygad om att Loleatta Holloway och Jocelyn Brown på något sätt måste ha lyckats skapa ett kärleksbarn i discoerans vakuum. Att David Morales dessutom har en av sina allra finaste stunder gör inte saken sämre. What we need is joy, what we need is joy.

05. Michelle Weeks "The Light (Jamie Lewis Main Mix)" (2003)
Jag kan inte låta bli att känna att Michelle Weeks är den spirituella housens Nate Dogg. Vill du att din musik ska kännas lite mer gangsta? Bjud in Nate. Vill du att din house ska kännas lite mer Gud? Ring Michelle. Men å andra sidan, med den rösten och den basgången kan det inte vara långt kvar dit upp.

06. The Movement feat. Brian Chambers "We Get Up (Main Mix)" (2003)
Ibland drar Copyright på sig stora uppmuntrarmössan, bjuder in Brian Chambers och bjuder världen på musik som är så där fantastiskt livssprudlande att alla höstdeppare borde direktinjicera den rakt in i blodomloppet.

07. Joe T. Vannelli Project "Sweetest Day of May (Greed's E.Phorik Vocal Mix)" (1995)
Vart ska man bege sig om man vill hitta hjärtat i den amerikanska housen? Ibland tror jag nästan att det är Italien. Framförallt när någon baxat in ett housepiano i studion. Ett housepiano som låter precis som housepianon ska det är dags för gospelitalo.

08. Underground Dance Artists United for Life feat. Barbara Tucker "Most Precious Love (DF's Future 3000 Mix)" (2005)
Dennis gör ju inte bara musik på egen hand. Han är ju även en jäkel på att remixa. Det krävs för att ge sig i kast med en av de bästa låtarna från förra årets bästa album. Men med ett pumpande piano och mörkt mullrande stråkar lyckas han inte bara matcha originalet, han lyfter sin version långt, långt över Blaze produktion på vingarna hos årets mäktigaste kör.

09. Inner City "Do Me Right (Serial Diva Radio Edit)" (1996/2005)
En av årets kulturgärningar så här långt måste vara återsläppet av en av Inner Citys bästa, och i princip helt förbisedda, låtar. Varför någon den här gången fått för sig att ge ut den under namnet "Inner City feat. Paris Grey" har jag verkligen ingen aning om, men det förändrar inte det faktum att Serial Divas remix låter lika fantastisk idag som när den kom. Att pianot mer eller mindre plockats direkt från "Pennies from Heaven" är givetvis en enda stor slump.

10. Urban Blues Project feat. Bobby Pruitt "We Are One (U.B.P. Classic Mix) (2001)
Det finns faktiskt få låtar som kan lyfta mitt humör de dagar det behövs lika effektivt som "We Are One". Visst, UBP gör ju för det mesta skitbra grejer, under alla sina olika namn, men när de anordnar kyrkbänksvältarfest tillsammans med Bobby Pruitt i den egna Earth Wind & Fire-stänkande mixen av "We Are One" finns det inget i deras katalog som kan mäta sig. Get your hands up! Get your hands up!

In the beginning there was större ambitioner

2005-10-23T13:55:00.000+02:00

Alltså, det här skulle inte bli så här. Det var tänkt att bli en hemsida. En sån med egen domänadress och grejer. Men eftersom jag är kass på att göra en snygg sajt (eller åtminstone en som inte kan betraktas som störande av den allmänna ordningen) och eftersom den del av bekantskapskretsen som är tänkt att hjälpa mig med den den inte har tid just nu (jobb, liv, andra dåliga ursäkter), så börjar vi så här.

Det här kommer att handla om musik. Gillar ni musik kanske ni hittar något som intresserar er här. Till er andra kan jag bara säga att ni har kommit fel. Inget att se här.

Så att ni vet.

Nu kör vi.

Vi får se hur det går.